Deras näst bästa låt från deras senaste album. Bäst och vackrast är I And Love And You.

Den här texten är mycket djupare, den är mörk men på samma gång hoppfull, därav titeln antar jag.

Det är såhär jag vill att dem ska låta, när dem spelar sina mer punkiga låtar så känns det som att de kommer lite fel, det känns inte riktigt som dem. Jag vill ju ha nydoftande amerikansk folkmusik och inte amerikansk collegepunk/rock. I vilket fall som helst så är det ett av de bästa bandet som växt fram under 2000-talet. Det är lite tråkigt att det dröjde så här länge innan jag lyckades hitta dem. Men nu har jag gjort det och jag släpper inte taget.

---

Snart är vi klara med den projektledningskursen vi läser. Det ska bli grymt skönt. Det känns som att jag har blivit mer bekväm med människorna runt om i klassen och jag har öppnat mig mer och vågat prata mer. Men det har inte bara varit positivt då folk har börjat ta mig mindre seriöst känns det som, ibland möts jag av sarkastiska kommentarer av folk som jag tidigare bara haft trevliga konversationer med. Det är lite av ett tve eggat svärd.

Jag har i alla fall börjat spelat innebandy med lite folk från klassen. Gjorde min första träning i lördags, en och en halv timme och det var bra tempo hela träningen igenom, tvåmåls-spel hela tiden. Jobbigt för mig som inte har spelat på två år, det slutade med några skavsår, en stukad fot och en träningsverk som jag aldrig varit med om förut. Men oavsett hur jävligt jag än mådde så var det skönt att spela igen och nu har jag något att kämpa för igen och det är inte en utmaning jag tackar nej till. It's a long way to the top if you wanna Rock and Roll!

Nu är det Boston Tea Party som gäller, Filip och Fredriks skönaste program i mina ögon.

Just nu sitter jag och pluggar och lyssnar på Country. Jag vet inte riktigt vad det är, men varje gång jag lyssnar på Country så blir jag så förbannat taggad på att arbeta och köpa en banjo.

Musiken låter så äkta och jag blir glad varje gång jag hör den här låten, den har sånt gung.

15. Oasis - Heroes (Originalet av: David Bowie)

Det här är i mitt tycke en av de bästa låtarna som någonsin har skrivits, låten har en tidlös känsla och man känner sig odödlig när man hör den. Helt klart en låt som passar på alla stora arenor.
Det jag gillar med Oasis cover är att de lyckas behålla känslan och ta den till nya höjder, fullt drag från början till slut, till skillnad från David Bowie som bygger upp låten ju längre det går. Jag gillar båda låtarna.
Covern släpptes som B-sida till singeln "D'you Know What I Mean?" som kommer från albumet Be Here Know, det här var runt 97-98 när Oasis nästan var helt slutkörda, magin från de två första albumen saknades, låtarna var fortfarande fantastiska men efter all mixning och så, så blev låtarna så fantastiskt röriga och volymen är verkligen så nära sprick gränsen man kan komma, jag får tinnitus varje gång jag lyssnar på skivan. Kanske inte Oasis ljusaste stund men en bra cover fick de tame fan till.

13. Johnny Cash - Hurt (Originalet av: Nine Inch Nails)

Den här sångens effekt blev så oerhört mycket starkare eftersom Cash dog knappt ett år efter att låten släpptes.

När man ser videon så verkar det som om han sitter där och berättar om att alla fel han gjort genom åren fortfarande gör ont. Jag personligen älskar Cash, jag har inte lyssnat överdrivet mycket på hans musik, men de låtarna som har fastnat sitter verkligen där. När han började i mitten av 50-talet så var det Rock and Roll alá Elvis och Jerry Lee Lewis som gällde, Johnny Cash var en av de första som började skriva djupa texter om sådant som hände runt omkring han.

Jag måste vara helt ärlig och säga att jag nog aldrig hade fått höra originalet om Cash inte hade gjort en cover på den, tråkigt men sant. Originalet har tyvärr aldrig fastnat för mig, jag tycker att låten kommer till sin rätt när Cash kör den akustiskt och väldigt lågmäld. Men Trent Reznor ska ha stor respekt för att han skrev den.

12. Stereophonics - Best of You (Originalet av: Foo Fighters)

Foo Fighters har jag älskat sedan 2002 i och med releasen av deras One By One. "Times Like These" är en av 2000-talets absolut bästa låtar (enligt mig). Tre år senare följde dem upp med albumet In Your Honor, där den här låten stod ut mest för mig.
Stereophonics har jag älskat sedan sommaren 2008, hade hört namnet flera gånger men aldrig riktigt lyssnat in mig på dem.

Den 1:a juli tror jag att det var, Urmas Plant hade precis släppt sin första EP: Kill Me och spelade live från Gotland Allehandas tak, tyvärr jobbade jag den dagen så jag fick inte se dem då (det skulle dröja ytterligare ett och ett halvt år innan jag fick se dem), men Gotlands Allehanda skrev så klart om spelningen så att jag kunde läsa om den dagen efter. Det var en tidigt morgon och jag läste tidningen på rasten vi har precis innan vi öppnar affären och då hade de frågat några av åskådarna vad de gillade för musik. Markus Admunds (sångare i Urmas Plant) lillebror, som jag tyvärr inte vet vad han heter var en av de tillfrågade och han svarade "Oasis och Stereophonics" och jag tänkte att en som gillar Oasis lika mycket som jag gör, har bra musiksmak, så om han tipsade om Stereophonics, då skulle jag lyssna på dem. Vilket jag gjorde och dem blåste iväg mig fullständigt, deras första album är fantastiskt, de fångade upp det sista av "Cool Brittania"-vågen som svepte över de brittiska öarna och lyckades göra ett tidlöst album som jag håller väldigt nära hjärtat. Jag lyssnade på det väldigt mycket precis när jag hade flyttat till Karlstad och än idag när jag hör låtar från det albumet så kommer alla dofter, känslor och minnen från den tiden tillbaka. Det är nästan så att Stereophonics borde få ett eget blogginlägg.

Tillbaka till saken: när ett av mina favoritband gör en cover på ett annat av mina favoritbands låtar så är det upplagt för succé och det blev det. Jag älskar originalet när Dave Grohl visar varför han är en av de mest färgstarka och karaktäristiska rockstjärnorna som växt fram under det senaste decenniet. Jag ser fram emot att se dem live någon gång och få höra Dave Grohl sätta igång låten med avgrundsvrålet: "I GOT ANOTHER CONFESSION TO MAKE!" Jag skulle gå igång direkt.
Covern älskar jag också, jag tjatar ofta om att de bästa låtarna kan man spela både som stora arenadängor samt lugna akustiska, här är ytterligare ett bevis. Jag tycker att Kelly Jones röst passar perfekt, raspig, känslig men ändå så tvärsäker i leveransen av orden. Han framför den nästan som om det var hans egen.

11. Simon & Garfunkel - The Times They Are A-changin' (Originalet av: Bob Dylan)

Bob Dylan och Paul Simon, två fantastiska låtskrivare. Paul Simon och Art Garfunkel, två fantastiskt vackra stämmor. Jag behöver egentligen inte säga något mer om en tidernas bästa låtar. Texten är i alla fall den bästa som har skrivits. Jag gillar att Simon & Garfunkel gör sin grej med den, den är unik, det är inte ofta man hör två stämmor genom en hel låt. Kanske för att ingen gör det bättre än Simon & Garfunkel, vad vet jag.

Sämsta covern: Darin - Viva La Vida (Originalet av: Coldplay)

Ni kan aldrig ana hur svårt det var att gå in på youtube och skriva: "Darin - Viva La Vida", varje bokstav tog emot att skriva in. Det är inte så att jag ogillar Darin (inte för att jag gillar hans musik så mycket för den delen heller), visst att han kör den live på någon Idol-grej och visst att Coldplay får betalt för att någon annan släpper en officiell cover på deras låt, men det känns bara som att man försöker smida medan järnet är varmt (eller vad säger man?), man har sett att "Viva La Vida" går bra runt om i, i stort sett hela världen och så försöker man köpa in sig på en del av kakan (jag måste sluta använda svenska talesätt och metaforer). Och låten i sig låter så överproducerat och instrumenten låter inte som instrument, det låter som om någon har suttit i Mac's garageband och slängt på så mycket instrument det går.

Men det jag lackar mest på och det tåls att säga igen: Att man försöker tjäna pengar på någon annan artists verk.

Visst säger jag emot mig själv lite nu med tanke på att Ryan Adams släppte "Wonderwall" på sin skiva så tjänar han pengar på den också. Jag vet inte vart man drar gränsen faktiskt. Jag kan inte reda ut det själv, jag har faktiskt försökt.