Som jag har berättat tidigare så hade jag en gång i tiden. Långt tillbaka. En dröm om att bli journalist. En skrivande journalist. Jag älskade och älskar fortfarande till en viss del, det skrivna ordet.
Jag ville bli journalist, inte författare. Jag ville komma ut ur mitt skal av blyghet som höll mig tillbaka och skriva om det som fascinerar mig mest här i livet -människoöden.

Jag läste ett halvår hos dig Gary Bergqvist. Hösten 2010. Du kommer nog inte ihåg mig, för enligt dig var jag inget att komma ihåg. Bara en elev vars dröm du skulle komma att krossa.
Jag var aldrig så bra som jag trodde att jag var när jag lämnade in mina första uppgifter. Det var mitt fel.
Men jag var aldrig heller så dålig som du fick mig att känna mig med din kritik.

Jag har ännu inte pusslat ihop alla bitarna av den drömmen du krossade. Men du gav mig en annan dröm. Att bli lärare och bekämpa just sådana utlärningsmetoder som du tillämpar.

Nu efter att jag har skrivit det här är jag inte arg på dig längre. Besviken kanske men inte arg.
Men jag kommer aldrig att förlåta dig.

Jag önskar dig all lycka till i din akademiska karriär som forskare inom Media & Kommunikationsvetenskap. Det behövs många bra sådana.



Kärlek & Respekt // David Rydell