En av dom charmigaste och konstigaste videorna i år.

Lägereldsrock på högsta nivå.
Fint gitarrarrangemang, flummig text och ett naturligt gung.

---

Lördagen började med en tidig resa upp till Sthlm. För tidig för mig iaf. Jag var kall, trött hade ont, men så har det nästan varit inför varenda konsert jag har varit på så varför skulle det stopp mig nu?

Efter en snooze, dusch och uppfräschning på hotellrummet började min resa till Stockholm Stadion, eller resa och resa, man hann knappt gå på tuben innan den var framme. Jag behövde inte ens försöka hitta till Stadion, jag surfade bara på folkvågen.
Elin och Matilda mötte mig vid stadion och vi började leta efter slutet på kön. Den var längre än någon kunde tänka sig.
Jag hade inte behövt gå av på Stadions T-bane station, jag kunde ha suttit kvar ytterligare två stationer.
Rädslan för att hamna långt bak på ståplats infann sig. Det är aldrig kul att bara kunna se bandet på storbildsskärmar. Känslan uteblir.

Efter att ha blivit tvångsmatad av Elin och Matilda och att Maja hade joinat oss så började äntligen kön röra på sig. Alltid skönt. Det värsta som finns är att stå stilla och bara vänta. Men sakta och säkert började kön att ringla sig fram och efter en halvtimme så stod man inne på Stadion. Det är alltid en mäktig känsla att gå in på en stor arena. Luften är annorlunda.

Efter den långa väntan går förbandet White Lies på. Stor eloge till dom. Någon av kvällstidningarna skrev att White Lies inte riktigt kunde fylla ut en stor arena, kanske sant, men därifrån jag stod gjorde dom ett helt fenomenalt jobb.
Bästa låt: "To Lose My Life".

Väntan, väntan, väntan, denna jävla väntan. Och nu är alla så taggade att man inte längre kan sätta sig ner. Så man biter ihop och skiter i att ryggen vill annat.

Väntan tar slut ungefär 21.10
Då bandet börjar spela "Life In Technicolor" och Johnnys gitarr har aldrig låtit bättre.



Det genomskinliga svarta skynket släpps ner och dom börjar spela "Violet Hill". Stor favorit hos många.
Och första gången på kvällen då publiken överröstar Chris Martin.

Sen börjar dom spela några av sina mest klassiska låtar. Dom låtarna som satte Coldplay på kartan.
"Clocks", "In My Place (Yeeeeeeeeaaaaaaaaah)" och "Yellow", Chris Martin dansar ut på sidoscenerna, gula ballonger faller ner över oss. Alla dansar och ler. En fantastisk uppvisning.

Dom ger oss tre låtar där tempot och allsången är på högsta nivå.
Sedan lugnar dom ner oss med tre låtar: "Glass of Water", "Cemeteries of London" och "42".
Tre låtar som allt för få känner till. Jag är en i alla fall en av dom.
Förutom "42" som jag känner till mer än väl, den börjar segt och man undrar vad dom håller på med, men sen när den växer och exploderar i slutet är alla med på noterna: "You thought you might be a ghost! You thought you might be a ghost! You didn't get to have but you made it close. You didn't get to heaven but you made it close!"

Som vanligt så bränner dom av "Fix You" alldeles för tidigt. Jag kommer alltid vara av den uppfattningen att den ska spelas i slutet. Antingen som encore eller precis före. Inte innan halvtid iaf.
Fantastisk låt och väldigt fantastisk en senommarnatt omgiven av några av mina bästa vänner.

Chris Martin får andas ut, 33.000 man starka Choir of Stockholm har överröstat han än en gång.

Nu tänds lägerelden och Johnny Bucklands gitarr börjar spela det gungiga riffet som inleder "Strawberry Swing".
Kanske inte den bästa Stadium-Rocken dom gjort, men den fyller helt klart sin funktion.

Bandet förflyttar sig ut till den högra scendelen och börjar spela techno(!?)-versioner av "God Put A Smile On Your Face" och "Talk".
Varför dom ska blanda in techno vet jag inte, men det var inte det bästa jag hört. Men det var en upplevelse i sig.
Och det banade väg för något av det vackraste jag hört under 2009. Chris Martin som framför en akustisk version av
"The Hardest Part", magiskt, obeskrivligt och förförande vackert.

Världens vackraste "Viva La Vida" börjar spelas, Chris Martin springer, hoppar, sjunger: "I Used to rule the world, see it rise when I gave the word..." och resten är redan klassiskt, det bästa framförandet jag sett och självklart är hela publiken med genom hela låten.



När "ooohoohooh":andet klingar av tar pampiga "Lost?" vid och publiken går på högvarv. Det är magiskt att stå i publikhavet och dränkas av allsången.

Coldplay goes Trubadurkväll och springer ut till en liten miniscen och bränner av några låtar akustisk och det är så mysigt. Synd att man är 1000 mil ifrån dom bara.
Dom börjar spela "Green Eyes", sedan får trummisen Will sjunga "Death Will Never Conquer".
Det var mäktigt att dränkas av allsången, det var ännu mäktigare att dränkas av mobiltelefon-vågen som Chris arrangerar någon gång runt den här tidpunkten.



Dom avslutar den lilla Trubadur-grejen med en cover av Michael Jacksons - "Billie Jean".
Jag gillar tolkningen starkt!

Bandet försvinner bort och en techno-remix av "Viva La Vida" börjar spelas, dom upprepar "I know St. Peter will call my name" minst 346 gånger, lite uttjatande. Men man får ju "ooohooohooa" lite så varför ska jag klaga?

Sen spelar dom "Politik" som jag tyvärr inte kan koncentrera mig på, det blixtrande vita ljuset skär som knivar in i mina ögon. Mitt mörkaste moment på hela spelningen, just när arenan var som ljusast. Konstigt.

Sen klämmer dom in slutspurten som börjas med "Lovers In Japan", världens blir vackrare med konfetti.
Det var som Aftonbladet skrev: "Tro, Hopp och färgchockspop".

"Death And All His Friends" tar vid. Uppbyggnaden till slutet är bland det bästa jag hört. Det är EPISKT!! Med versaler och utropstecken.

Kvällens första extranummer är "The Scientist", så enkel, så bra.
En stark favorit.

Dom ramar in hela spektaklet på samma sätt dom inledde det. Med "Life In Technicolor II".
Det är här någonstans då magi övergår till något obeskrivligt.

Jag är så glad över att jag fick uppleva det omgiven av så många underbara vänner.

"People moving all the time,
Inside a perfectly straight line,
Don't you wanna just curve away?
When it's such…
It's such a perfect day,
It's such a perfect day."
Coldplay - Strawberry Swing







Is it over?

Definitely Maybe.



Kärlek & Respekt // David R.

Coldplay and Michael Stipe - Nightswimming (R.E.M cover)

Har blivit lite av en favoritlåt över sommaren.
Hörde den för första gången en väldigt sen natt i mitten av juli.
Jag hade varit ute sent, självklart alldeles för länge för mitt eget bästa.
Jag kom in innanför dörren och var trött och hungrig, så efter att mina rostade mackor hade blivit klara så gick jag in och satte mig ner framför tv:en.
Istället för att se på Vänner-boxen, som jag alltid brukar göra, började jag zappa mellan diverse kanaler, inget verkade intressera mig. Så när jag kom förbi Ztv, som är den sista "bra" kanalen på vår boxer började jag ge upp, men jag fortsatte framåt.
Då hittade jag musikdokumentären, som jag tror heter: Seven Ages Of Rock.
Då blev jag glad. Jag blev ännu gladare då jag såg att den här delen av serien behandlade 90-talet.
Det älskade och fantastiska 90-talet.
-Guns 'n' Roses, Nirvana, Metallica, R.E.M, U2 + världens bästa Oasis.
Oasis var tyvärr inte med i den delen, istället fick jag höra historien om Nirvana och R.E.M.
Trots att det var samma historia man hört och läst, så var det fascinerande att se och höra det berättas än en gång.
Det var då jag hörde "Nightswimming" för första gången. Den satte sig direkt. Man fick även höra Michael Stipe berätta om hur han skrev låten, det var en vacker historia.

Någon dag senare lyssnade jag på Coldplay på min mp3. Det var en live-inspelning från deras spelning för tv-programmet Austin City Limits och där gästades dom av ingen mindre än Michael Stipe från R.E.M.
Tillsammans gör dom en cover av Joseph Arthurs - "In The Sun" och även "Nightswimming". Som låter så fantastiskt bra. Michael Stipes röst är lika ren som den alltid har varit och Chris Martin spelar pianobiten helt felfritt.

---

Tillbaka från sommarlovet. Känns bra. Trots allt.
Sommaren har varit fylld av diverse upptåg, från AC/DC i Göteborg, till alla fantastiska trubadurkvällar, till alla stunder med alla vänner och till Coldplay som fick avsluta sommaren på magiskt sätt.

Vi gjorde dagarna och nätterna till vad vi ville att dom skulle vara och trots att dom tiderna aldrig kommer igen så minns vi dom som om det var igår. Minnen som aldrig kommer att försvinna. Minnen som fortfarande känns levande. Minnen som vi för alltid kommer att vara lyckliga över.