Coldplay and Michael Stipe - Nightswimming (R.E.M cover)

Har blivit lite av en favoritlåt över sommaren.
Hörde den för första gången en väldigt sen natt i mitten av juli.
Jag hade varit ute sent, självklart alldeles för länge för mitt eget bästa.
Jag kom in innanför dörren och var trött och hungrig, så efter att mina rostade mackor hade blivit klara så gick jag in och satte mig ner framför tv:en.
Istället för att se på Vänner-boxen, som jag alltid brukar göra, började jag zappa mellan diverse kanaler, inget verkade intressera mig. Så när jag kom förbi Ztv, som är den sista "bra" kanalen på vår boxer började jag ge upp, men jag fortsatte framåt.
Då hittade jag musikdokumentären, som jag tror heter: Seven Ages Of Rock.
Då blev jag glad. Jag blev ännu gladare då jag såg att den här delen av serien behandlade 90-talet.
Det älskade och fantastiska 90-talet.
-Guns 'n' Roses, Nirvana, Metallica, R.E.M, U2 + världens bästa Oasis.
Oasis var tyvärr inte med i den delen, istället fick jag höra historien om Nirvana och R.E.M.
Trots att det var samma historia man hört och läst, så var det fascinerande att se och höra det berättas än en gång.
Det var då jag hörde "Nightswimming" för första gången. Den satte sig direkt. Man fick även höra Michael Stipe berätta om hur han skrev låten, det var en vacker historia.

Någon dag senare lyssnade jag på Coldplay på min mp3. Det var en live-inspelning från deras spelning för tv-programmet Austin City Limits och där gästades dom av ingen mindre än Michael Stipe från R.E.M.
Tillsammans gör dom en cover av Joseph Arthurs - "In The Sun" och även "Nightswimming". Som låter så fantastiskt bra. Michael Stipes röst är lika ren som den alltid har varit och Chris Martin spelar pianobiten helt felfritt.

---

Tillbaka från sommarlovet. Känns bra. Trots allt.
Sommaren har varit fylld av diverse upptåg, från AC/DC i Göteborg, till alla fantastiska trubadurkvällar, till alla stunder med alla vänner och till Coldplay som fick avsluta sommaren på magiskt sätt.

Vi gjorde dagarna och nätterna till vad vi ville att dom skulle vara och trots att dom tiderna aldrig kommer igen så minns vi dom som om det var igår. Minnen som aldrig kommer att försvinna. Minnen som fortfarande känns levande. Minnen som vi för alltid kommer att vara lyckliga över.