Lars Winnerbäck - Du Gamla Fria Nord

Den här låten hörde jag för första gången för typ 3 år sedan, när jag gick i 2:an på gymnasiet, det var på höstterminen, november tror jag till och med. Vi höll på med vårat första media-projekt, en reklamfilm inför nästa års inriktingsval.
Då någon gång i mitten av en vecka medan vi satt i redigering så anordnade Richard Steffen Gymnasiet en poesi-tävling i stora entrén, Jag smet bort dit och kollade. Jag kommer inte ihåg någon av dikterna, dock så kommer jag ihåg när min klasskamrat Maria spelade den här låten på piano och sjöng, det lät ungefär lika bra som originallåten. Alltså Fantastiskt.

Sen dess har den här låten legat nära hjärtat, som en av de första Winnerbäck låtarna jag hörde.
Och texten är bara för fantastisk, på ett rått och kallt sätt målar han upp en bild av Vår Gamla Fria Nord, som jag tror vi alla känner igen.

Vad låten egentligen betyder vet jag inte, det är det som är det fina med låtar, dom behöver inte ha någon betydelse för de som inte vill tolka, men dom kan ha 1000 olika betydelser för de som väljer att tolka.

---

I fredags styrde jag skutan till Stockholm som så många gånger förr. Bob Dylan väntade ju på måndagen där på.
Och det kändes tråkigt att bara åka upp över måndagen, så jag tog en hel helg, mest för att jag tycker det är så roligt i Stockholm, många gamla vänner har flyttat upp dit.

Bussresan gick precis som vanligt, fast utan sura tanter den här gången. Dock så var det några tjejer som satt bakom mig och lyssnade på sån där frustrerande konstig, oklar, ny svensk tuggmmipops-musik (jag kan inte ens förklara den).
Men den gick typ: "Varje dag en superman, jag säger varje dag, varje dag ...", nånting sånt iaf.
Jag orkade inte lyssna på det så jag satte på min mp3 och drog på Metallicas - Seek & Destroy på högsta volym, live från Live Shit, Bing and Purge skivan. Gryyyym! Och jag vilade mina ögon ut genom fönstret på vår gamla fria nord.

Som, nästan, alltid bodde jag hos Tobbe, han mötte upp mig på City Terminalen och vi styrde våra steg mot Kungshallen och Texas Burger Company som serverar Stockholms godaste burgare, man blir helt slutkörd efter en tugga och man måste verkligen vara hungrig för att få i sig en hel burgare, som tur var så hade jag rest hela dagen var utsvulten så det var gött (som man säger här i Karlstad).

Sen åkte vi hem till Tobbe way out in Brandbergen för att lämna av min packning, som alltid är så overkill överpackad(!)
Fan, jag borde verkligen packa efter "less is more"-principen. Speciellt jag som är Bohem, jag borde egentligen bara ha med mig ett par
extra kalsonger, två kondomer och en vattenpipa för att vara i Stockholm några dagar.

Men men, efter jag har lämnat av min packning så sa jag "Hej då" till Tobbe och drog vidare in mot centrum igen.
Det är alltid lika roligt att åka buss från Brandbergen, Tobbe har ingen busstidstabell och skitseeeegt internet, så man kan inte kolla upp när bussarna går, så det slutar med att man går ut till busshållplatsen och hoppas på att det kommer en buss snart och, jag lovar, att seriöst varje jävla gång jag kommit ut har det varit minst 10 fucking minuter till nästa buss, samma sak den här gången.
Men det var ju lugnt, det här var ju bland de dagarna förra veckan då det fortfarande var behagligt väder ute, iaf i Stockholm.

Jag åkte buss till Gullmarsplan och sen tog jag tuben till T-centralen.
Med vana steg gick jag från T-centralen till City Terminalen utan att behöva gå ut en enda gång (för ett år sedan verkade detta nästintill omöjligt för en liten bondgrabb från Burgsvik.)

Jag satte mig ner på en bänk mitt emot Bögringen för att vänta på att Philip skulle komma och möta upp mig, inför kvällens senare äventyr. Jag var drygt 20 minuter tidig så jag plockade upp min mobil för att svara på några sms och lyssna på musik.
Tyvärr hann jag inte med något av det.................
För bara någon minut efter jag satt mig ner kom det en pundare i 30-års åldern och började prata med mig.
Polisen hade tagit hans grejer, bland annat hans musikspelare, då blev det en liten snyfthistoria, man rör inte en mans musik, dammit!
Sen så visade det sig att det var Hip Hop han lyssnade på, så ingen större fara skedd. (Ironi)

Han fortsatte att berätta om sin tjej som han älskade, "fattar du yao?" och jag nickade snällt: "Jo, jag förstår definitivt (kanske)"
Tjejen han älskade bodde på ett behandlingshem för ADHD i Helsingborg och han sa att han skulle göra allt för att prata med henne, men han hade inte numret dit, så han frågade om jag kunde ta reda på det, jag skulle få hans hamburgare, hans öl + att han skulle gå in på Pressbyrån och sno något åt mig. Jag sa att han inte behövde göra något och så ringde jag 118 118 och frågade om numret till det där jävla stället och tjejen som satt på andra sidan av luren hade väldigt mycket tålamod (Jag hade väl också det) då han sluddrade en hel del, men till slut fick jag tag i numret, skrev ner det på en metro och gav det till han.
Då frågade han mig om en fet tjänst till: om jag kunde ringa till det där stället, jag suckade, slog numret och höll luren mot hans öra, då tog han den från min hand för att hålla i den själv, då blev jag lite nervös. Men men, jag litar på människor, vilka det än är så jag sa inte emot.
Han pratade i minst 10 minuter och försökte desperat att få tag i den tjejen han älskade. Men mannen på andra sidan luren sa gång på gång att dem inte hade någon med den tjejens namn inlagd på behandlingshemmet.
Det var även någon gång under dom 10 minuterna då han sa att han också hade ADHD, jag trodde han bara var full, men tji fick jag. Det var första gången jag blev nervös, men det löste sig som tur var, jag fick tillbaka min mobil.
Men självklart bad han om en ny tjänst: han behövde ringa runt till sina polare och sin mamma efter något ställe att sova på, så så klart lånade jag ut min mobil en gång till.

Jag hoppas verkligen att mitt karmakonto har växt, om det nu var en god gärning jag gjorde(?)
Visst, självklart är det en god gärning att hjälpa människor och att hjälpa han med att få tag i tjejen han älskade verkade då och fortfarande som en god gärning, sen kanske det var oförsiktigt av mig, men det är en annan sak.
Det handlar bara om att se det goda i människor hur ond deras framsida än är.

---

Som tur var kom Philip ganska snart där efter, så jag sa "Hej då" och sprang därifrån med Philip, träffade två av hans polare och efter några om och men lyckades dom hitta till vår skjuts ut till Heron City.
Där vi skulle se Watchmen på bio.

Jag är inte ett dugg besviken, boken var fantastisk, men filmen, den tog verkligen upp storyn till en helt ny nivå.
Det var en av de snyggaste filmerna jag sett, alla specialeffekter satt där dom skulle och inget kändes överflödig, för trots att det är en "super"hjältefilm så tog specialeffekterna inte bort fokus från storyn eller karaktärerna.

Alan Moore (författaren av boken) har bojkottat filmen, vilket jag tycker är tråkigt, för filmen gör verkligen boken rättvisa.
I mina ögon så är slutet i filmen till och med bättre än det i boken.

Filmen är även jävligt blodig! Där Kill Bill var svartvit är Watchmen i färg visar verkligen upp allt: knäckta ben, sönderbitna kinder, avsågade armar, köttyxor i huvudet (ja, jag tittade bort) men skräms inte av det, för filmen är verkligen, verkligen sevärd.

Jag gillar även att Bob Dylan hade med 2 av sina låtar i filmen.
Den första är en av mina favoritlåtar med karln: "Times They Are A-changin'", som fungerar så sjuuuukt bra i det grymma introt på filmen.
Den andra låten är min favoritlåt med Dylan: "All Along The Watchtower"
Dock så var det Jimi Hendrix cover som spelades, men den passade bättre in på det stället där den användes.
Dessutom så har jag svårt att bestämma vems version som är bäst, Dylans eller Hendrixs, det är samma låt men dom båda versionerna är ändå sååå olika varandra. Ni får själva avgöra vilken som är er favorit.
Jag kommer troligen att diskutera det här i ett framtida inlägg.


Jag sörjer dock fortfarande att min favorit dör i slutet...
Egentligen borde man hata han, då han symboliserar det onda och mörka i människor.
Men som sagt, jag ser det goda i dom istället.
Han var bara en hjälte som levde högt ovanför stan och vägrade kompromissa, inte ens inför döden.

---

Jag har varit upptagen nu i helgen och nu i början av veckan har vi haft ett avslutande kursmoment på universitetet, så jag har varit vilse i mina studier och ångestlabyrinten, men nu har jag äntligen hittat tillbaka ut till friheten och bloggdjungeln.
Del 2 av helgen kommer imorgon, då jag är ledig. Det ska bli sååååå skönt med en rejäl sovmorgon. Hoppas att ni också har det, eller att ni vaknar utvilade iaf.