Bob Dylan - Like A Rolling Stone

Det här är en av Bob Dylans mest tidlösa låtar. Rolling Stone Magazine röstade fram den till tidernas bästa låt 2004, men som alltid med sånna listor så ska man ta dem med en nypa salt och man måste förstå att det inte finns några rätt eller fel.
Jag tycker definitivt den är där uppe i toppen bland tidernas bästa låtar. Som sagt den är tidlös.
Hela den här låten är tagen från en story som Dylan själv skrev i mitten av 60-talet och det visas tydligt hela låten igenom.

Men det jag tycker är mest utmärkande med den här låten är tempot, det är egentligen inte något märkvärdigt högt, med dagens mått mätt (säkert inte back in those days heller) men hans röst lyfter låten så att den flyger fram, det är svårt att förklara.

Jag tycker att The Boss Bruce Springsteen har varit närmast med en rättvis förklaring:
"The first time I heard Bob Dylan, I was in the car with my mother listening to WMCA, and on came that snare shot that sounded like somebody had kicked open the door to your mind."

---

När jag vaknade på måndag morgon så mådde jag allt annat än bra, det brände i halsen (Det hade förvärrats över föregående dag), jag hade feber, ont i magen och jag behövde plocka en rejäl snytning istället för en snooze som jag faktiskt ville göra.
Jag klädde på mig, ringde min pappa och bestämde en mötes tid inne på City Terminalen. Det tog ett tag för mig och Philip innan vi kunde ge oss iväg, vi båda var trötta och utslitna, men till slut så hade jag packat ihop mina grejer och han sina så då begav vi oss.
Och när vi stod ute vid busshållplatsen (självklart var det 15 minuter tills nästa buss skulle gå) så blev jag tvungen att styra upp mitt grupparbete, vilket var lite svårt att göra ifrån Stockholm kan jag säga, men tydligen hade vi missat ett möte med en annan grupp, men det löste sig iaf och jag kunde slappna av resten av dagen.

Jag och Philip hoppade på bussen som äntligen kom, då började jag må väldigt illa, blev blek och svimfärdig, där hade ni verkligen my darkest hour. Men jag klarade mig in till T-cenralen iaf, därifrån gick vi upp mot city terminalen för att möta upp med min far, först var vi tvungna att gå förbi bögringen, men det var säkert idag. Inga pundare, puh!

Jag lämnade av min packning i ett skåp och det var äntligen dags för lunch.
Vi orkade inte leta så vi tog Kungshallen (som verkligen är det ultimata lunchstället) där åt jag pasta, som verkligen var välbehövligt efter några dagar med, ja vi ska vara ärliga, inte alltför bra mat.
Philip lämnade oss och åkte till Södertälje, jag och min pappa gick till hans hotell men först så gjorde vi ett snabbt stopp på Hötorget och köpte Hallon. (Man måste passa på när man ändå är i Stockholm, you know)

Väl på pappas hotellrum så somnade vi båda, jag p.g.a min förkylning och han för sin tidiga morgon, det var minst sagt välbehövligt att ladda batterierna inför kvällen då Bob Dylan skulle spela i Globen.
Vi kom dit cirka en timme innan det skulle börja. Alldeles lagom.
Vi hade ganska bra platser också, någonstans i mitten av Globen satt vi och väntade, snackade musik och läste i programmet som kostade 120 spänn, kanske lite onödigt, men sånna program är sjukt snygga så även detta.



19.34 entrar Bob Dylan, klädd som en gammal Sydstatsgeneral börjar han spela "Rainy Day Woman", vilket är en låt jag aldrig har hört förut. Sen kommer han igång med en av sina klassiker: "Lay Lady Lay" och det var på den låten man verklige förstod vilken form hans röst är i. Den var långt ifrån sina forna glans och munterhet. Tyvärr så byts vissa textrader ut mot harklanden och mumlanden, men har man överseende med det och ett öppet sinne så lär man sig att tycka om den lugna magin som han ändå lyckas förmedla när han drog igång "Tangled Up In Blue". Den åtföljs av några fler låtar som jag inte kände igen. Vilket kanske inte är så konstigt då han har spelat in över 500 låtar. Sen kommer han till en annan klassiker: "Desolation Row" som min farsa gillar skarpt. Det var bara synd att min pappa uppfattade först i slutet att det faktiskt var den låten.

Han "avslutar" med "Like A Rolling Stone", det var väl enda gången då man faktiskt var lite besviken under konserten. Man ville så gärna att han skulle få låten att flyga iväg speciellt i slutet på refrängen då han sjunger just: "Like A Rolling Stone", nu mumlade han bara sakta fram textraderna. Det är ändå skickligt att se att han har gjort om de flesta låtarna så att de passar hans röst kanon.
Efter den här låten går han och sitt svartklädda band av scenen.

Publiken ställer sig upp och vill ha mer. Tyvärr får vi inte det.

Eller?

Jo, han är tillbaka.

"All Along The Watchtower" och den levererade han riktigt bra måste jag säga, han körde den i en lugnare takt än originalet, men han satt varje textrad perfekt. Här blev jag riktigt glad, för nu kände jag att konserten lyfte.
Han följer upp den låten med "Spirit on The Water" och avslutar sen med "Blowin' In The Wind" som också var riktigt bra.

Sen efter det var det tyvärr slut.

På det stora hela skötte sig Dylan väldigt bra. Jag skulle kunna säga att det var skittråkigt bara för att hans röst inte fungerade längre, men det var inget problem. För han kan göra fortfarande göra det som gjorde han stor från början: Förmedla känslor.
Han är en mästare på det och varje textrad sjunger han med en känsla, en form av stilla magi, en magi som gjorde ett kort stopp i Stockholm för att sedan fortsätta på sin ändlösa turné som inleddes för snart ett halvt sekel sedan. Bara tanken är mäktigt.

Så det jag egentligen ogillade mest var att Bobban gömde sig ute till höger på scen bakom ett piano, jag vill ju ha han i mitten av scen med en akustisk gitarr. Fast det är ju bara den gudabilden jag har byggt upp av honom. Men jag är säker på att han kommer avsluta sin karriär på det sättet, så som han än gång startade den, hatt, gitarr, munspel och kanske en cigg i munnen, i mitten av scen.

Han hade två gitarrister med sig på scen (+han själv under några få låtar) dom gjorde ett väldigt bra jobb, bassisten likaså, som gjorde bäst jobb med den stilistiska ståbasen, den andra pianokillen som satt bakom Dylan var ganska anonym fram tills det visade sig att han var väldigt skicklig på flera instrument, Banjo, El-Guitalele och en mandolin, var bara några av instrumenten han behärskade. 
Men den som gjorde det bästa jobbet på scenen (efter Dylan) var trummisen som verkligen var det stadiga igenom hela konserten.
Det var många gånger man slutade att titta på Dylan för att vila ögonen på trummisen vars trummande endast kan beskrivas som elegant.
Det är den enda gången jag har blivit sugen på att lära mig spela trummor.

Dylan hade verkligen en grym publikkontakt, jag antar att det kommer med åren och han har ju hållt på längre än någon annan.
När han sjöng lyssnade verkligen alla och nickade med i takt. Det bästa var dock då han äventyrade sig in mot mitten av scen med ett munspel och ett pilimariskt leende på läpparna. Han stod först stilla ett litet tag sen så började han svänga på ett av benen, han dansade och han skrattade till och med lite, då log alla vi 11.000 i publiken, i alla fall inombords.
Han drog igång ett munspels-solo som varade i någon minut innan han saktade dansade tillbaka ut på höger sida, av scenen, igen.

Så länge han kan spela ett instrument och skapa ljud med munnen kommer han fortsätta med att sprida sin magi och det ska vi vara tacksamma och glada för. Han står både nu och då för den äkta musiken, den där musiken som berör dig direkt, den musiken som håller dig varsamt, den musiken som alltid står vid din sida, den musiken som aldrig förändras trots att The Times They Are A-Changin'

---

Efter konserten var det dags för mig att ta nattbussen tillbaka till Karlstad.
02.45 skulle jag anlända till busstationen. 09.00 dagen därpå hade jag ett möte med min grupp.
Det var ett riktigt tungt dygn. Men när jag satt där på bussen och vilade min tomma blick ut genom fönstret på Vår Gamla Fria Nord, så var jag ändå jättenöjd över helgen.