Bob Dylan - The Times They Are A-Changin'

Nu börjar 'tallica-besvikelsen lägga sig och nu ser jag fram emot att se Bob Dylan jätte, jätte, jättemycket!
Jag har lyssnat ganska så mycket på Dylan innan, men det var nu för någon vecka sedan som jag fastnade för han riktigt rejält då jag hittade ett helt gäng nya låtar.
Jag kommer aldrig hinna lyssna igenom alla hans album, 32 fuckin' studioalbum. innan konserten.
När man snackar om levande legender så får man inte glömma nämna Bobban.
Han är THE Levande Legenden!

Men det var ju så förr, man släppte album, på album, på album, Beatles till exempel släppte 13 album på sina 7 aktiva år!
Jämför det med Metallica: 9 album på 26 år, eller jämför det med 2000-talets Beatles -Coldplay: 4 album på 9 år.

Jag gillade som det var förr, det var bara att släppa ett album så fort man hade några låtar.
Idag så måste du välja ut låtar, turnera efter det att du släppt albumet, promota, göra reklam, yadda, yadda, yadda, när det egentligen bara är att släppa det.

---

Sköööön dag idag, solen sken, det var första gången jag fick en vår-känsla i år.
Jag hade på mig en tröja med liten djupare hals så den friska vinden blåste in under min tröja och gjorde mig pigg som bara den + att solens strålar gör en hel del. Kortbrallor imorgon?

Och sen är det skönt att grupparbetet flyter på, vi har suttit i två dagar nu och redigerat bilder och slängt in dem i MS Photostory, så snart är vår stillbildsfilm klar och det ska bli nice, fast på samma gång så är det sjuuuukt kul att sitta och redigera, saknar det från gymnasiet!<3

Det är även skönt att börja jobba tidigt på morgonen, där runt 09.00, man får disciplin och så känns det som att man faktiskt gör något klokt och vettigt.
Och jag är ingen morgonperson, men jag står ut tills eftermiddagen (då vi brukar sluta) för att få komma hem, lite sådär halvskönt utmattad, ta något att äta och sen bara lägga mig i sängen och snooza i någon halvtimme.
Fast idag blev det längre, sov inte mycket föregående natt. Fuc, det är helt enkelt för roligt att vara vaken. Varför ska det vara det för?



Men jag har ju sällskap av denna underbara bok.
Alan Moore som har skrivit skiten är en av dom bästa författarna jag läst något av, alla karaktärer spelar så bra mot varandra, det är lätt att identifiera sig i dom eller känna igen karaktärerna som antagligen är metaforer för människor vi har i våran egen närhet.

Och snart ska jag se den på bio, snackade med Philip idag, han skulle gå och fixa biljetterna imorgon, eller någon annan dag.
Det var roligt att det började med att det var jag, han och Rikard som skulle gå och se den, sen kom det med en till kille som heter Isak och nu idag så sa Philip att det kom till en 6-7 pers till. Så kan det gå.

---

Så då har jag sett årets/förra årets(?) Stora snackis-film, Twilight.
Den var stilistisk och snygg som få andra filmer är.
Den är väldigt mörk och neutral men dom överexponerar små detaljer som läppar, blommor och ja, ni förstår.
Det är lite EMO och Goth över den också, så blir det när man prompt ska ha med vampyrer. (Ja, jag vet att det är en bok som har blivit film, dammit!)

Sen så är den ganska rolig också, Indianer som jagar vampyrer, vampyrer som spelar Baseball och vampyrer som slåss mot andra vampyrer
- på ena sidan, av vampyr-kriget, har vi den perfekta familjen där fadern är någon jävla Dandy och barnen idkar incest (jag vet att dom inte är äkta syskon, dammit!) och på andra sidan har vi ett gäng Punk-vampyrer, en Rastafari, en psykotisk brud och slutligen en Slugger som spelas av den där jäveln som körde ihjäl Marissa i säsong 3 av The O.C.
Bastard!

---

Och nu har jag hittat ett nytt favoritspel: Kingdom Hearts.
Final Fantasy blandat med Disney. Det är episkt.

Det är sjukt kul att springa runt i en massa Disney-världar med en Japansk liten Manga-gubbe vid namn Sora, med Kalle och Långben vid din sida och slåss mot ett helt gäng antagonister från diverse Disneyfilmer, det är hon den onda drottningen från Törnrosa, det är Kapten Krok, Jaffar, med flera.

Atmosfären är hur mysig som helst, tänk dig att springa runt i dina gamla favoritfilmer, med Kalle och Långben, jag menar Kalle och Långben, finns det några skönare karaktärer? Nej!
Dom känns verkligen som riktiga vänner där i spelet, dom gör allt för att hjälpa dig och du gör allt för att hjälpa dom.
En känsla som inte ens en dålig kontroll, onödigt krångliga spelmoment eller en jobbig kamera kan ta ifrån dig.

Jaman, lite nördigt, men det har aldrig skadat någon.

Fantastiskt att den gamla PS2-burken ständigt överraskar en med nya som gamla fantastiska spel.