Metallica - One

Studioversionen är bra, men det är främst när dom kör igång den live som den verkligen lyfter.
Det blev först mörkt i någon/några minuter innan en ljusstråle träffar James Hetfield och han börjar spela det klassiska riffet: Dum-Dam-Dum-Da, Dom-Dam-Dom-Da. Typ nånting sånt, ni vet hur det går, om inte så råder jag er att kolla upp det direkt! Sen kommer Kirk Hammet in med lead-guran och lägger av ett av dom bästa riffen någonsin.
Det är en väldigt klassisk Metallica-formel, James pumpar på rythm delen och Kirk kommer in och fyller stället med ett tokbra riff: Fade To Black, Welcome Home (Sanitarium) o.s.v.

Det blev först mörkt i lokalen och Ecstasy of Gold strömmar ut från högtalarna, ett riktigt mäktigt stycke musik det där, man blir varm inombords.
Metallica entrar scenen och drar igång med en låt från deras nya skiva: That Was Just Your Life, helt okey som inledare för kvällen, men det var allt för få i publiken som verkligen kunde den, jag själv inräknad. Laserstrålar flög omkring som om Luke Skywalker och Darth Vader stod och battlade uppe i taket.

The End Of The Line går förbi ganska obemärkt, folket väntar på en klassiker, så blir det när man har en nästan 30 år lång karriär bakom sig. Som tur är levererar Metallica en klassiker strax därefter, det är bassisten Robert Trujillo som drar igång ett underbart basriff, FOR WHOM THE BELL TOLLS, allsång och explosion, nu är alla igång!



Dom fortsätter med att spela en annan klassiker, en bortglömd pärla från det svarta albumet: Holier Than Thou, den är bra men kläms in mellan två riktiga publikfavoriter då låt nummer 5 är One. Som ni redan vet att jag älskar.
Och om Metallica inte hade med publiken innan den här låten så fick dom definitivt med alla här.

Två nya Death Magnetic-nummer rullar på: "What don't kill you makes you more strong!" skriker James innan dom drar igång: Broken, Beaten & Scarred, sen kommer My Apocalypse, där James visar att han är en av världens bästa rythm-gitarrister, med sitt plektrum pepprar han sönder strängarna medan han dämpar den sjätte strängen, sjuuukt snyggt. Två riktigt hårda låtar.

"You know it's sad but true!", bra låt på albumet, men ännu, ännu, ännu starkare live, kvällens tunggungare.

Sen kommer låten som inspirerades av filmen Gökboet: Welcome Home (Sanitarium) kvällens mörkaste och mysigaste låt då Fade To Black inte spelades, damn you 'tallica!

The Judas Kiss kändes sådär, kanske inte det bästa spåret från Death Magnetic. Förvånad över att dom behöll den här låten och plockade bort All Nightmare Long som dom spelade förra gången dom var i Sverige (alltså på deras första spelning) Ganska skön refräng dock, men det var inte tröst nog.



Efter en liten snabb paus var gubbsen igång igen, dom börjar spela The Day That Never Comes och istället för piano-introt så är det James som sitter på en förstärkare och spelar samma riff på sin gitarr. Det låter tusen gånger bättre. Fattar inte varför dom inte körde med samma sak på skivan. Metallica är ju ett gitarr-band!
Och medan James lägger det där lugna riffet så kommer Kirk Hammet in med ett litet solo, som sagt: klassiskt Metallica. Under inledningen var det någon som skrek: "We love you James" och jag instämmer helt.
Den här låten kunde ha varit den bästa på hela spelningen, men alla visste vilka låtar Metallica höll tillbaka på, då vi nu började komma till slutet av konserten så skulle vi snart få bevittna varför Metallica är ett av dom bästa livebanden genom tiderna.

MASTER OF PUPPETS, definiivt bättre live än på skivan med samma namn, här snackar vi allsång alá Iron Maiden, publiken är helt med på noterna när dom river av en av Metall-genrens största klassiker.

Sen drar bränner dom av Blackened, tyvärr så har jag glömt bort hur det var då jag blev tagen av det som kom efter:
Nothing Else Matters. En av de starkaste låtarna och i mina ögon så är det Metallicas bästa låt, blev helt överlycklig när dom drog igång den här, hela publiken sjöng med, i varenda fras, i varenda vers och i varenda refräng.
"Den kanske ostigaste av alla cheddarballader kan i fel sammanhang fungera som en ljudlig viagra-hämmare. Men i en gigantisk golfboll fylld av vajande mobiltelefoner är den hur upphetsande som helst." - För att citera Mattias Kling på Aftonbladet.
James bränner av det fantastiska solot i slutet och avslutar låten sittande på knä med blicken riktad ner i golvet, jag tror han är rörd. Jag är det i alla fall.

 
The video, även den en klassiker.

Sen kommer det mer från det svarta albumet: Enter Sandman, alla känner till riffet och gungar med, tänk er, Fidepubens allsång blandat med vilken random lantis-fest som helst. Det är lika med: SUCCÈ.
Den här låten är uttjatad, men för bra för att inte spelas. Allsång även på den här låten.

James går ner och hämtar en Sverige-flagga av en i publiken och lägger den fint på samma gitarrförstärkare som han satt på förut när han spelade introt till The Day That Never Comes. Sen frågar han oss: "Are you evil?" ett rungande "JA" eller "YES" eller "YEAH", eller en hybrid av de tre, är svaret på den frågan.
Dom bärnner av Am I Evil och sen Motorbreath för de äldre gardet.



Sen har vi kommit fram till den magiska finalen: "Just three little words: SEEK AND DESTROY" sägger James innan dom börjar spela just den låten. Dom som inte kunde låten innan kan den deffinitivt nu, helt sjukt mäktigt live!
Coldplay släppte ner pappersfjärilar från taket i slutet på deras spelning, Metallica tänder alla lysen så att alla får se Metallica-familjen och så släpper dom ner stora svarta badbollar från taket med Metallica-logon på och drar ut på låten i säkert en kvart, det här gillar vi som tusan och det är som sagt en magisk avslutning på konserten.

Hela kvällen var magisk, från förbanden som gjorde ett bra jobb, speciellt Machinehead som gjorde en grym cover på Iron Maidens - Hallowed Be Thy Name. Till vågen som pågick i över 20 minuter innan Metallica klev på scenen och ägde sönder kvällen, allt är förlåtet, vi fick varsin gratis tischa och varsin nedladdning av konserten från Metallicas hemsida, men framförallt fick vi en fantastisk show.