Mando DIao - The Wildfire (If It Was True)

En tidlös låt, en så ndär låt som fyller upp en helt när man lyssnar på den, man vill bara ut och leva livet. Det gör det till en fantastisk låt, det här är ett klassiskt exempel på varför jag älskar Mando Diao, ett fantastiskt drag, snabba och kaxiga gitarrer och texten är underbar och dom får plats med en hel del text på dom där 4 minuterna.

"Don't let the ghost get in your heart", vad betyder det liksom? Det är genialt, man får tolka det lite hur man vill.
Verserna spottas ut snabbt och bryggan bygger upp till en fantastisk refräng som påminner lite om Oasis - Rock And Roll Star.

Återigen: Mando Diao är Sveriges bästa band!

---

Så, jag satt mig på bussen från Karlstad och kände mig som The Passenger som Iggy Pop sjunger om i låten med samma namn - "And I ride, and I ride, I ride..."
Bussen förde mig återigen till Stockholm, har glömt bort hur många gånger jag åkt med den bussen.
Började plugga, kom igång ganska bra faktiskt, löste ett 20-tal frågor innan vi kom till Västerås, där hoppade det på en klass Stockholmare, lite fina i kanten, inga fördomar, det var bara det första intrycket jag fick, så fuck pluggandet, jag svepte på mig hörlurarna till min mp3 och började lyssna på Oasis - Supersonic, en fantastisk låt om ingenting, borde väl inte tycka att den är bra då jag älskar texter, men på nått sätt så når den här fram med ett budskap iaf och vissa rader är bland det bästa som skrivits. EVER.
Det är ju inte direkt som Kobojsarnas låt om ingenting:



"Det här är en sång om ingenting så alla brats kan hoppa omkring ner på klubben dricka skumpa och alla brudar tar på min rumpa."

Ni fattar, dock så är det en ganska bra technolåt, om man skalar bort texten. Ja, DavidR.blogg.se kan uppskatta techno, house, dance, trance, allt vad det nu heter, också. Hah, det är nu alla börjar komma snacka om sell-out.
Det roligaste med videon är att en kille sitter med en akustisk gitarr. När använder han den?

Jag håller på att göra en film om dom här lirarna: "What The Fuck Were They All About" ska den heta.

Adam Lindh den gamla schteekarn tipsade mig om den här låten, tror vi gick i 2:an. Eller jag vet ju att vi gick i 2:an.
Han blåtandade den till mig, sen började vi skämta om den ett tag.
Några veckor senare sitter jag hemma i min lägenhet som jag då delade med Viktor, jag satt och såg på TV, som man typ alltid gjorde, waste of life, jodu!
Men iaf, jag zappade över till ZTV och då drog videon till den här låten igång, ett snabbt mess till Lindhen, sen kunde vi fortsätta skämta om det här ett bra tag.

Men nu har den låten fått för mycket plats i min blogg. Men det var ju en fin liten dejá vú, men tillbaka till storyn nu.
Jag kom till Stockholm, något försenad p.g.a. all jädra trafik så jag han inte med första flygbussen till Bromma, men jag skulle hinna även fast jag tog den andra. Dock så blev den försenad + att det var stört mycket trafik på vägarna, så det var knappt så att jag hann, jag sprang som en galning in till terminalen alá Jack Bauer från serien 24 och visst hann jag, men det var på håret, missade incheckningen med en kvart typ, men jag var inte den enda.
Men jag hann till flyget iaf. Hade väl tagit livet av mig annars, hatar att inte komma till Gotland liksom, fast jag hade väl hunnit med båten, men det är för behagligt att flyga. Nåväl, jag kommer till Gotland, tar en taxi precis som vanligt, ringer och ringer, får inte tag i Martin, så ett samtal senare hamnar jag hemma hos Maja.
Hennes mor, Marie, stod och skakade mattorna när jag kom dit, så jag antog att jag fick komma dit för att hjälpa till med städningen, men jag slapp undan (jag skyllde på jetlagen).
Vi satt oss och såg på några avsnitt av Chuck innan min far kom och hämtade mig för färd mot världens bästa Burgsvik.

Jag han se några avsnitt av Vänner-boxen innan jag gick och la mig.

---

Morgonen därpå är det tidig avfärd in till stan. Tandställningen åkte äntligen bort, två och ett halvt års väntan + en större operation, men äntligen var jag fri, free fallin'. Nu kanske det är svårt att förstå för folk som inte har haft tandställning, men det är en nya känsla att kunna röra över tänderna med läppen utan att det är något vasst som sticker ut och fuckar upp hela grejen.
Det tog någon timme att ta bort den och jag började blöda också, så typiskt mig, ska alltid filma och överdriva tämligen enkla saker att göra.
Sen åkte jag och min mor och hämtade min nya dator, som äntligen funnit sitt nya hem här i Karlstad, det är oerhört skönt att ha en dator som inte lägger av vid helt fel tillfällen. Dock vill jag tacka min förra dator som symboliserade hela min gymnasietid -en stor svart fyrkantig låda.

Efter det åkte vi till B-vik igen, jag skulle in på eftermiddagen igen och få min löstagbara tandställning, så helt fri var jag ju inte, det var typ som att en ex-kriminell får en fotboja, dom måste ha koll på mig liksom.

Men hem till Burgsvik kom jag igen iaf, det var även den här dagen som jag kom på att Oasis albumet Standing On The Shoulders Of Giants inte var en sån jättestor flopp iaf. Det var bara ett steg i en annan riktning. Det var ett jättebra album, bara inget jättebra Oasis-album.
Men den har vissa låtar som är helt fantastiska, som till exempel: Where Did It All Go Wrong, Fucking In The Bushes (som än idag används som intro vid deras konserter), I Can See A Liar, Sunday Mornig Call.

Where Did It All Go Wrong är fortfarande min favorit från skivan, den är fucking tasty, men en ny liten favorit som jag hittade var:


Oasis - Let's All Make Believe

Fast nu när jag läser om den så visar det sig att det bara var en B-sida, så den var inte med på albumet, men men, det var tur att jag hittade den iaf.

"So let's all make believe
That we're still friends and we like each other.
Let's all make believe
In the end we gonna need each other."

Liams röst tillsammans med trummorna i refrängen gör den här låten hur episk som helst.

---

Eftermiddag blir kväll och kväll blir sen kväll, då bestämmer jag och Martin oss för att åka upp till Hemse, han var bjuden på någon fest och vi båda var välkomna till en annan. Det var Valborg, varför man festar vet jag inte, men är Martin på, är jag på. Så det var bara på med jeansjackan och hoppa in i den mörkröda Saaben med handikappstillstånd och off we go.

Först beger vi oss till festen där Maja är, en liten trevlig gathering, med cider, jag blev bjuden, tackade nej.

Satt mig i en soffa, eller det kanske var en säng, don't matter, Martin och Maja satt där, så det var safe att sätta sig där.
Maja lämnar oss, jag och Martin sitter och småsnackar. Nån Elin, kör igång ett Musikquiz, älskar dom!
Så jag sitter där, tillbakalutad och gör allt för att dölja att jag inte är övertaggad, lyckas ta den första låten: Mando Diaos - Dance With Somebody, enkel och dagsfärsk. Sen spelade Tupacs fantastiska - Changes, dock är det någon tjej som hinenr ta den förut mig. Blev skitbitter typ.
Nästa låt. Coldplay intro -oh yes, men jag kommer ej på vilken det är, men jag och någon annan tjej lyckas knäcka den innan Chris Martin började sjunga: Was a long and dark december... -Violet Hill, såklart, gaska upp dig Davvan!
Sen var det slut på Musikquizet. Why god Why?

Alla andra drog på sig upp till de centrala delarna av Hemse. Jag, Martin och Maja stannade dock kvar och småsnackade lite och jag hittade ett par sviiinsköna solbrillor, som jag satt på mig, drog igång Wonderwall på mobilen och stod och lekte Liam Gallagher i en spegel. Är det någon jag älskar att imitera så är den den mannen. Noel är också kul, dock så har han inte lika många humoristiska moves i sin arsenal.

Vi sitter oss i bilen och kör upp till Hemse och sen, Hockeylägenheterna, "What The Fuck Were I All About", jag blundar och när jag öppnar ögonen igen så sitter jag och blandar piggelin-drinkar med Sudret HC's målvaktstränare, så det kan gå, det var fan surrealistiskt.

Nåja, ganska skön kväll iaf, satt och pratade massa Burgsviks-minnen med Martin och en annan B-vikare som bor i dom lägenheterna. Blev dock lite besviken på att jag inte kunde få igång Supersonic på datorn som stod och spelade techno, techno och techno, jag är tolerant, men ibland måste en man kunna säga ifrån.

Kände mig lite som Phil Lynnot sen när vi plockade ett skipp på den festen - "Man we just fell about that place..."
Tillbaka till den första festen där alla började samlas igen, det annalkades limbo, vet ej hur den slutade, låg mest halvt i en säng och sms:ade och filosoferade på allt mellan himmel och jord, kom fram till en del saker, medan vissa filosoferingar ledde svaren tillbaka in i livets labyrint.

Sen var det puss o godnatt på alla där, eller, alla hade sagt det till oss, Jag, Martin och Maja var typ dom enda kvar.
Så vi bestämde oss för att ta den mörkröda Saaben med handikappstillstånf tillbaka till Burgsvik, fast först släppte vi av Maja i Havdhem. När jag väl kom hem så la jag mig och läste en bok, nej jag bara skojade, klart jag satt mig med ett glas o'boy och Vänner-boxen och för ni som undrar varför jag inte har sett klart den än så är det dels för att den är så fantastisk lång och dels att jag inte vill det, dock så lyckades jag med det något senare under helgen, men det kommer senare i storyn.

It was a good day helt enkelt.

---

Vaknar dagen efter, kände mig knappt trött alls, trots att det blev sent natten innan.
Går upp, äter frukost och sätter mig och ser på Vänner-boxen (ja, snart har jag sett klart den) gör det typ hela dagen innan jag ska äta middag med min familj, kyckling och Råstekt potatis it is, riktigt gott.
Sen går jag in i duschen, packar en väska och beger mig av till bussen, som tar mig till Havdhem (jag får typ aldrig vila på Gotland) På bussen så sitter jag och pratar med Amanda i luren, alltid trevligt med lite sällskap.
Där kommer Maja och Maja och Majas mor och hämtar upp mig.
Vi ska hem till Maja (den ena) och se på Vänner, för Maja (den andre) har aldrig sett det. En lite skam, men det var därför hon skulle bli invigd och få se på Vänners magi.

Och lite btw sådär så kallade inte Göran Ström mig för: "Not not", det är positivt, då har man gjort sig ett namn hemma i Strömming-residenset.

Vänner får dock vänta, det finns viktigare saker att göra, som att typ lyssna på Iron Maiden, vet fortfarande inte om Maja tror på mig att jag var och såg dom på Stadion förra året(?) och framförallt lyssna på Oasis.
Maja har en liten gullig synth också och jag har blivit lite kär i klaviaturer (eller vad man nu kallar det) så jag sätter mig och spelar, med lite hjälp, så kan jag typ spela "Don't Look Back I Anger" och "Let It Be", det kanske inte var så svårt afterall, får väl köpa mig en synth och se det som en utmaning.

Sen blev det dock lite Vänner och rostade mackor, som alltid är en vinnande kombination.
Vi hinner inte se så mycket eftersom klockan blir mycket, man är ju lite av en pensionär.
Så vi går upp och lägger oss på Majas rum och snackar, tills vi tillslut däckar, jag är helt övertygad om att jag däckade först, kan jag erkänna.

Morgonen därefter bjuder återigen på rostade mackor och lite mer Vänner innan min mor kommer och hämtar mig och det är Back to the Burgsvik again.

Det var en jättetrevligt natt med er.

Lördagen flyter på utan att något speciellt händer, vilket ibland är väldigt skönt det också.
Det är först fram mot kvällen som jag börjar leva, sådan far sådan son, antar jag. Och visst, min far var fortfarande igång, så jag drar bort till han och lyssnar på musik, spelar gitarr och hjälper han med sin deklaration, samt kollar igenom hans LP-plattor, något jag gör varje gång jag får en chans, hittar massor av Rolling Stones plattor, Beatles-plattor, Gary Moore, det är bra skit det där. Jag fick även se hans egna skiva: han var punkgitarrist i ett Punkband som hette Hasses med Sussies uppe i Sthlm på 70-talet, Rauk-Nisse Nilsson var smeknamnet.
Älskar det namnet!
En turnéanekdot var att efter en spelning så hade dom sprungit runt i en skola med ett mickstativ och jagat kommunister. Det är så legenden går iaf.

---

Oasis - Sunday Morning Call

Söndagsmorgon, passar perfekt att slänga in den här låten. Det är en oerhört stark låt, som alla Noel-sjungna låtar är.
Och texten är verkligen helt på rätt plats.

"And in your head do you feel
what you're not supposed to feel
and you take what you want
but you won't get it for free,
you need more time.
because your thoughts and words won't last forever more
and I'm not sure if it'll ever work out right?
well it's okey, it's alright"

Det är svårt att förklara vad det är som gör det, men deras känsla för melodi och text gör mig helt amazed.
Det är något jag själv strävar efter när jag skriver egna låtar, man behöver inte vara bra på att spela gitarr, du kan vara världens sämsta sångare, men kan du förmedla en känsla så är det guld värt.

Gustaf sa det på Mando Diao konserten: "Den här låten går ut till alla som spelar i ett band som är osignat, det är bara att köra på, någon dag kommer dem som kämpar hårdast att lyckas".
Det är något jag strävar efter. Jobba hårt, sen får man se vart det tar en.

Söndagen var återigen en skön dag, på eftermiddagen cyklade jag ut till världens bästa Marika Nyberg i Fide, en bra cykeltur, då man säkert kommer cykla samma sträcka till Fidepuben nu i sommar, can't wait, på sommaren alltså, Fidepuben är inte lika viktig, jag vill bara vara där mina vänner är. Men framförallt längtar jag efter trubadurkvällarna på Folkeryds, kanske vågar man gå upp och spela någon låt, skulle inte tro det, men man vet ju aldrig.
Eller typ sitta nere på Burgsviks hamn och spela gitarr vi en lägereld, grymt filosofiskt.

Jag och Marika käkade glass och hallonpaj, grymt god var den! Sen så fick jag se bilder ifrån hennes Thailand-resa med Emelie, såg grymt kul ut, nu längtar jag iväg också, fast nu är det varmt här i Sverige så nu kan man skjuta fram dom planerna, det läskiga är bara att jag lika gärna kan resa själv nånstans, så vem vet, någon dag kanske jag bara är borta. Dom hade stött på två gamla klasskamrater från ettan på gymnasiet där nere Cecilia och Anders, den senare nämnda är Thomas Lövqvists lillebrorsa, han som typ ligger tvåa i Giro De Italia eller vad det nu är för stor cykeltävling som pågår.

Marikas lillasyster hade en liten synth hon också, ödet vill att jag ska spela, jag gjorde ett försök iaf, brände av mina låtar: "Don't Look Back In Anger" och "Let It Be", eller mina och mina, de låtarna jag kan helt enkelt och det gick ju helt okey, dock så tror jag synthen var lite besviken på mig, Marikas pojkvän hade spelat Coldplays fantastiska Viva La Vida och The Frays - How To Save A Life på den, så jag hamnade lite i lä där. Skön verkar han vara iaf, han var och såg AC/DC också. Fifan vilka minnen jag har efter den konserten, ge mig dom igen! Men men, snart är det den 21:a juni, kan knappt vänta, ska bli så kul att åka med er!

Marika skulle åka iväg på träning, så det var Kram och hej då där, tack för en jättetrevlig eftermiddag med dig.
Jag cyklade hem, i uppvind och motförsbackar, jobbigt, men det var värt det. Väl hemma hos mamma så började jag packa ihop mina grejer, skulle lämna Burgsvik om lite drygt 12 timmar, jag skickade med den mesta av packningen upp till pappa där jag skulle sova innan jag åkte dit och käkade pizza och såg på Time Out, riktigt skönt program, många klasiska skämt där i. Sen så åkte jag tillbaka till min mor och sen tillbaka till pappa igen, fick väl en sisådär 4 timmars sömn innan det var dags att gå upp och åka den sviiintidiga bussen från Burgsvik för att man skulle hinna med den tidiga båten från Stockholm, som var full av Metallica-fans, som jag själv.

Metallica skulle ha sin Please-Forgive-us-konsert senare på kvällen och det längtade vi till.