You Can Tell The World !
Simon & Garfunkel - You Can Tell The World
Mimmi har gett mig många musiktips, men det bästa som har kommit ifrån Härnösand har nog ändå varit Simon & Garfunkel.
Dom har ju aldrig direkt varit okända för mig, jag har ju känt till dom och tyckt att dom har varit bra.
Men det var ändå i somras då det gick upp för mig hur bra dom faktiskt är.
Jag älskar verkligen folkmusik och Simon & Garfunkel gjorde några av de bästa låtarna inom den genren, tillsammans med andra storheter som Bob Dylan som jag också älskar.
Jag gillar enkelheten med Simon & Garfunkel. Dom bästa låtarna innehåller endast Simon, Garfunkel och en gitarr.
Deras röster sjönk in ändå, dom kompletterade varandra så bra och texterna är obeskrivligt bra.
Och musiken dom gör är verkligen tidlös. Den är lika bra nu som den var för 40 år sen.
"Sounds of Silence" är en av dom låtarna som jag tycker mest om att spela själv. Den är inte jättesvår, 4 ackord bara, det svåra är att få till det hela med rätt känsla.
Helgen i Uppsala var jättemysig, kinamat första dagen och på kvällen var det glöggfika med Philips studiekompisar från Historia-linjen. På glöggfikan spelades det även TP och det är riktigt nasty att spela TP mot historiestudenter!
När frågor som t.ex;
Vem som var den första att åka vasaloppet under 5 timmar 1926?
Vilket nutida språk påminner det forntida språket "Sang-ra" mest om?
frågas och någon utbrister: "Shit, det här är inte ens geniupplagan, det här är ju saker man ska kunna." så börjar jag undra om sådana saker verkligen är sånt man ska kunna? Det är inte direkt sånt jag ser som allmänbildning, det är ju inte direkt något man behöver kunna och det är ju inget som gör en till en bättre människa.
Jag kanske bara är bitter för att jag var ganska lost i det där spelet, mot dom iaf, men jag gillar inte den där attityden om att det är självklart att man ska kunna en del saker. Det är ju olika från människa till människa vad kunskap är.
Det var samma sak idag, jag berättade för en lite äldre kille att jag inte hade sett Pulp Fiction och han tittade på mig som om jag var helt: jag-vet-inte-vad, men man får den där känslan av att man sjunker i en persons ögon när man säger att man t.ex inte har sett något som man enligt normen "borde se". Men det blir ju så, att om jag inte har någon lust att se den, då gör det mig ingenting och om jag sen se filmen och upptäcker att den är ganska bra, ja, då är det väl bara bra att jag har sett en bra film.
Liksom Pulp Fiction är från 1994, den tillhör ju knappt min generation.
Nog med detta whineandet. Jag ska nog tillbaka till Uppsala nu i helgen eller helgen efter det. Martin ska dit också, så det ska bli jättetrevligt. Vi ska: "göra Uppsala" helt enkelt.
Tack för brevet, det betydde jättemycket för mig att läsa. Det värmde, ska du veta.
"Tell'em that the gospel has come,
Tell'em that the victory's been won!"
Simon & Garfunkel - You Can Tell The World
Tack för ikväll, jag ska försöka att börja skriva bättre inlägg.
Men just nu känns det bara som att orden är helt slut.
Will they remember me, when I have gone?
Kärlek & Respekt, nu som för alltid // David R.
The Hardest Part . . .
Ryan Adams - The Hardest Part
Och jag som trodde att originalet var vackert, sen fick jag höra den här versionen.
Ryan Adams röst kan verkligen röra en djupt. Hans röst är så fantastisk.
Jag trodde ju aldrig att den här handcammade versionen skulle vara bättre, men han når igenom i alla fall. En grym egenskap som påminner en om att ljudet är viktigare än det visuella.
(Originalet finns på Spotify, kolla in den också.)
Det verkar som att jag får komma iväg till Uppsala näst nästa helg, får två heldagar + en kväll där. Det ska bli grymt skönt.
Och skönt att bara komma iväg också. Det är självklart till Philip jag ska och förhoppningsvis så hänger Martin på också, så det kan helt omöjligt bli en dålig helg.
Ska bli nice att bara sitta och snacka, spela lite spel och sen käka Kina-mat (av någon skön anledning så brukar jag och Philip alltid käka Kina-mat när vi träffas)
Jag vet inte om jag har skrivit det här förut, men jag skriver det i alla fall.
Snart ska jag ta och resa till London. Fick ett meddelande av Jim Slim Pim för inte så längesen, det visade sig att han hade hamnat i London. Med Nirre. Det låter alldeles underbart att vara där. Jag hoppas att ni har det bra grabbar. Vi ses snart. Förhoppningsvis.
Vi har en kurs i webbdesign nu, ganska intressant faktiskt. Men ibland kan saker kännas mer komplicerade än vad dom egentligen är.
Men jag hoppas på att få hyfsade kunskaper inom det i alla fall. Så kanske jag kan göra något coolt med designen på den här mörka "Dylan-bloggen". Göra den mer personlig kanske. Vi får se vad som händer i framtiden.
Kurslitteraturen kom för någon dag sen iaf:
Den ser lite tung ut. I alla fall den boken som ligger underst, typ 62.000 sidor fyllda med koder, koder och koder. Det blir något av en utmaning att plöja igenom.
"And that ain't the hardest part,
The hardest part is loving
Somebody that cares for you so much."
Ryan Adams - The Hardest Part
Well my Lord spoke,
he spoke so well
Yes he did, yes he did!
Kärlek & Respekt // David R.
On Every Street . . .
Dire Straits - On Every Street
Ett av dom tydligaste exempel på Mark Knopflers och Dire Straits skicklighet att skriva vackra och storslagna låtar.
Mark Knopfler är min gitarrgud och han skriver fantastiska låtar och hans gitarrspel är en ren orgasm av toner.
Mark Knopfler sjunger halva låten, andra halvan sjunger gitarren.
Detta är ett bra exempel på en episk låt, den börjar lugn, sen byggs den på hela tiden och fullkomligt exploderar i slutet när gitarren sjunger outro-riffet. Helt fantastiskt.
"Every victory got a taste that's bittersweet" är nog det vackraste han har sjungit. Han levererar det perfekt.
Dire Straits har alltid något som passar en, när man känner sig uppgiven sätter man på "What It Is", som enligt mig har det bästa gitarriffet genom alla tider. Känner man för att dansa sätter man på "Sultans of Swing" och går lös, vill man spela luftgitarr slänger man på "Money For Nothing", längtar man hem så sätter man på vackra "Going Home" och är man nere så sätter man på "Walk of Life" som alltid får en att le.
Jag hoppas verkligen att jag får en chans att se Mark Knopfler nästa sommar.
Det skulle nog bli ett av mitt livs största ögonblick.
Och nu har jag börjat skriva fler låtar på svenska, har fått ihop text och musik till 3 låtar nu. Känns ganska bra. Jag är stolt över dom.
Det påminner mig om första gången jag skrev på svenska, för ungefär exakt två år sedan.
Det var en dikttävling i skolan, alla var tvungna och skriva och lämna in, men man behövde inte vara med i tävlingen. Så jag skrev ihop något, som jag idag ej kommer ihåg och lämnade in det till min lärare och sa att jag inte ville vara med i tävlingen.
Det gick några dagar, sen skulle tävlingen avgöras, precis innan tävlingen skulle börja stötte jag ihop med min svenskalärare i korridoren och hon sa att min dikt var väldigt bra och att det var synd att jag inte var med i tävlingen. Det har på något sätt levt kvar inom mig och varit en inspirationskälla. Att någon trodde på min skrivning kändes oerhört bra och värmande.
Men det är svårt att skriva på svenska idag. Det finns så många fantastiska låtskrivare, den kanske mest fantastiska (enligt mig i alla fall) är Lars Winnerbäck som är en av Sveriges viktigaste musiker genom tiderna.
Hans musik berörde hela min generation, hans låtar var som nationalsånger för oss.
Och vare sig vi vet det eller inte, så har han berört hela vår generation djupt.
Hans sånger om kärlek fick en egen plats i våra hjärtan. Och jag tror att alla fällde en tår inombords när dom hörde "Elegi" för första gången. Där han beskriver sina sorger. Jag vet i alla fall att jag fortfarande fäller tårar inombords när jag hör den låten.
En klasskamrat till mig gick i samma klass som Lars Winnerbäck på gymnasiet och berättade hur han brukade spela sina låtar ute på rasterna och alla satt ner och lyssnade. Jag tror att alla redan då förstod att han skulle bli viktig för svensk musik i framtiden.
Och det blev han också. Hans låtar är folkkära och älskade. Vare sig dom är skrivna om kärlek eller sorger.
Han är en enorm inspirationskälla och jag är ledsen över att jag missade hans konsert här i Karlstad i onsdags.
Jag hoppas att jag någon dag i livet får byta ett par ord med han. Det skulle betyda mycket.
Lasse jag hedrar dig.
Nej, här får jag nog sätta punkt för ikväll. Nu ska jag sätta mig med min gitarr. Jag älskar det.
"And the fireworks over liberty explode in the heat
And it's your face I'm looking for on every street."
Dire Straits - On Every Street
I've been mystified by a true love . . .
Kärlek & Respekt // David R.
Talk . . .
Coldplay - Talk
En av mina absoluta favoritlåtar med Coldplay.
Låtens början är så kall att man nästan fryser när Johnny Buckland spelar det lilla elgitarrintrot.
Och texten är en liten favorit, det är en av dom bästa texterna som har skrivits.
"Are you lost or incomplete? Do you feel like a puzzle you can't find your missing piece."
-Fucking brilliant.
Nu är jag klar med en kurs mediakursen. Den har varit oerhört givande.
Har träffat en massa intressanta människor.
Killen, som jag i ett tidigare blogginlägg kallade för "Den amerikanske samurajen", var nog den mest intressanta.
Vår intervjuare slängde ut 10 frågor och killen gick loss i över en halvtimme. Vi hade nästan 50 minuters material när vi kom in i redigeringen. Han var helt klart produktionen största tillgång, det var även det som gjorde det svårt, allt han berättade ville man ta mer, det var svårt att klippa ner intervjun. Det var en oerhört fascinerande historia. Man satt och lyssnade på det med respekt och kärlek.
Han stod även för årets citat: "Ta det lugnt, det ordnar sig. 'Det ordnar sig är så jävla bra'", levererad på den charmigaste amerikansk-svenskan någonsin.
Sen hade vi en kortfilmsproduktion.
Där kom jag i en väldigt bra och kunnig grupp. Och idéerna bara sköt iväg, någon kom med en galen idé och dom andra följde på och utvecklade den och skruvade till den ytterligare.
Det resulterade i ungefär 100 minuters material inför redigeringen. Och det är en av dom roligaste redigeringarna jag suttit i.
Men vägen dit var kantad med hårt jobb. Vi var ute i skogen två dagar mellan klockan 13 och 21, det var inte varmt och allt talade för att någon skulle bryta ihop, men vi lyckades hålla ihop det och vi levererade skämt varje minut för att hålla stämningen uppe och vi lyckades. Sen var det ett X antal maratonredigeringar vi satt i, första dagen satt vi mellan 10 och 21, och sista redigeringsdagen satt vi mellan 10 och 22.30 och sen upp igen, tidigt, morgonen därpå för att redigera klart klockan 06.30, och vi klarade det precis till redovisningen och alla var glada och nöjda, vi skrattade och log.
Och jag trodde aldrig att jag skulle hamna på Youtube, men nu har jag lyckats göra det. Som göteborgaren Glenn (jävligt stereotypiskt) det roligaste av allt är att jag tappar göteborgskan ju längre filmen rullar. Men bra blev det.
Men jag börjar tvivla på om jag har hamnat rätt. Dom flesta i klassen satsar på att bli reklamare och linjen verkar vara ganska inriktad på det. Och reklam bryr jag mig inte mycket om. Jag tror inte att reklam-yrket skulle ge mig någonting.
Jag vill hålla på med sånt som berör människor. Inte sånt som t.ex. får människor att stänga av teven.
Jag vill nog satsa på journalistyrket ändå.
Kanske följa med Martin på hans äventyr höstterminen 2010 (om vi båda nu kommer in, det hade varit grymt)
Sökningsdatumet är den 15:e april, jag hoppas att jag har kommit överens med mig själv och kan bestämma mig då.
Men tills dess:
"I'm so scared about the future and
I want to talk to you.
Oh I want to talk to you"
Coldplay - Talk
Out on every street . . .
Kärlek & Respekt // David R.
