När jag växte upp hade jag inte en endaste tanke på att bli journalist. Jag snubblade in på den här vägen när jag var 16 år och vi skulle välja inriktning på Richard Steffens gymnasium. Min då bästa vän Viktor var redan bestämd på att välja Media och Journalistik som inriktning, jag antar att det var av lite rädsla som jag också valde det. Jag är alltid väldigt blyg i nya miljöer, gymnasiet var ingen annorlunda historia. Jag hade inte fått så många vänner under mitt första år, den enda som jag verkligen hängde med, förutom Viktor, var en kille som heter Elon Mallin, med det lite småroliga mellannamnet "Isodor". Så att då följa efter sin bästa vän var ett ganska givet val för mig. Att det sedan kostade mig samma bästa vän är ännu oförståeligt för mig. 

I den nya klassen kom jag till rätta, människorna var många, de var olika, de kändes mer öppna. Om det var för att de faktiskt var trevligare eller för att de hade blivit mer säkra på sig själva efter det första året vet jag inte, men det var helt klart en annan stämning. Jag snubblade in på journalistdrömmen av olika tillfälligheter och jag helt ovetande om vad som väntade mig.

Jag hade aldrig riktigt brytt mig om svenskan innan, men det blev ett nytt favoritämne, Från G i Svenska A steg jag till MVG i både svenska B och C och jag fick det högsta betyget man kunde få på alla delarna av de nationella provet i Svenska C. Jag kände en stor lycka och tillfredsställelse inombords. Jag hade aldrig haft någon lärare som trodde på mig, när jag var ung kändes det som att det var jag mot hela världen och det kanske det var. Redan i lågstadiet fick jag lärarens onda öga riktat åt mig. Det var alltid jag som var skyldig. Det var alltid jag. Det fortsatte på mellanstadiet då jag fick fler tillrättningar av läraren än jag kan räkna till. Trots att jag var yngst märktes jag mest.
Högstadiet blev en ny utmaning, aldrig den värste men ändå tillräckligt för att lärarna skulle hålla ett extra öga på mig. Jag blev till och med stämplad som rasist av rektorn. Alla som känner mig vet att jag avskyr allt som har med rasism att göra, jag gjorde det då och jag gjorde det nu. Trots problemet tog jag mig vidare till gymnasiet med nya drömmar och förhoppningar.

På gymnasiet kändes det som att jag fick bättre lärare. Jag litade på dem på ett helt nytt sätt.
En av mina lärare erkände i efterhand att hon inte trodde att jag var så skötsam som jag var, hon trodde att jag skulle ställa till med mer problem. Det var kul att överraska någon positivt, på samma gång var det tråkigt att en lärare hade förutfattade meningar.

Då jag inte brydde mig så mycket om svenskan innan hade jag inte så mycket träning när det kom till att skriva journalistiska texter, det blev ett problem när vi satte igång med vår skoltidning, i min första artikel blandade jag in egna åsikter vilket är ett stort tabu. Men jag fick en snäll tillrättning av Emma och efter det var det inget problem. Jag började skriva enligt regelboken vilket passade mig för en stund innan jag började experimentera med språket. Jag försökte hitta min egen röst och krönikorna passade mig utmärkt. Jag ska inte säga att jag skrev på ett nytt eller revolutionerande sätt men det var på mitt sätt, det var inte perfekt utan istället var det skitigt. Det gav mig rösten jag ville ha, man kunde urskilja om det var jag som skrev en text då jag gärna blandade in mig själv när det passade för att ge läsaren en bild av mig och berätta vad som gjorde att jag uppfattade saker på ett visst sätt. 

Skoltidningen Jang, en dålig försvenskning av det engelska ordet "Young" eller Nisses och Jims skämt om en flaska Kan Jang - ursprunget diskuteras fortfarande, var en fantastisk tid. Vi siktade mot skyarna och vi hann dit och tillbaka innan allt var över. Arbetet fostrade mig som journalist såväl som man. Det skapade en hunger att skriva som fortfarande finns kvar.
När vi hade avslutat arbetet var det dags att anonymt berätta hur arbetet hade gått och vad vi tyckte om de andra. Jag fick bara positiva kommentarer, alla fick det. Det var ett enormt erkännande för mig som den "osjälvklara journalisten". Jag vet att det inte bara var tomma ord menade för att inte trampa någon på tårna.
Nisse var redan då en fantastik journalist, Emma kunde allt om hur man skapade en tidning, Maria var och är en fantastisk skribent och poet, Jimpa skrev också på sitt eget sätt, Viktor var aldrig rädd för att säga sanningen, Max var en karismatisk man som alltid visste vad han gjorde och Martin var en mycket god vän. Jag litar fortfarande blint på deras ord.

Om jag hade kommit in på journalistprogrammet i Kalmar så kanske mitt liv hade sett helt annorlunda ut, jag kanske hade varit en lyckligare man. Det är frågor man kanske aldrig får svar på. Istället kom jag till Karlstad, jag ska inte säga att jag ångrar det, men det var kanske inte rätt väg för mig. Jag fick inte läsa journalistik på två år. Jag trodde då att journalistiken inte var mer än en ungdomskärlek. En tillfällig romans som sedan vandrade in och slog sig till ro i mitt minne.

Men så fick jag en chans att läsa en journalistkurs, ringrostig som jag var tog jag mig an utmaningen med ett leende, glad över att bara börja skriva igen. Första artikeln jag skrev var en härva av dåligt valda formuleringar och en grammatisk mardröm. Underkänt - blev betyget. Det är dåligt och det är ditt fel - blev förklaringen.
Då trodde jag definitivt att drömmen var över. Det var en tung period, jag var tom, hade inte lust till att fortsätta. Jag gick de tunga stegen ett tag innan det blev bättre. Bättre, men ändå inte bra. Jag hade totalt förlorat tilliten till läraren. Det fanns så mycket jag skulle kunna säga till han, men jag valde att inte göra det, istället valde jag att blicka framåt istället. Det hjälpte då jag äntligen kunde se slutet. Innan det började hoppades jag på att det aldrig skulle ta slut, när jag var mitt i det bad jag till gudarna om att det skulle ta slut.
Det är okej om jag misslyckas, en dörr stängs - nya öppnas, men min ungdomskärlek bär jag fortfarande med mig.