Jag är övertygad om att jag har skrivit om den här låten förut, så ni som kommer ihåg det får ursäkta för jag bara måste skriva om den igen. Jag hörde den för första gången sommaren 2008, som på många sätt och vis var den tyngsta jag varit med om, men de ljuspunkterna som fanns var bland de bästa jag upplevt.
En av de ljuspunkterna var musiken.

Sommaren 2007 så gick jag ifrån Hip Hop, techno och "mainstream-punkrocken" jag lyssnade på och fann kärleken i hårdrock från 60 och 70-talet.

En av de starkaste upplevelserna kom från filmen School of Rock, 80-tals-style montaget som kompas av en odödlig Ramones-låt fick mig verkligen att förstå vad musik var. Händelsen kan närmast kallas religiös.

Jag hade sett filmen några gånger men aldrig riktigt lagt märke till den här låten, men så en natt/morgon, jag tror att klockan var närmare 05.00, när jag kom hem från ännu en sen natt hos Martin och Philip så bara kände jag att jag var tvungen att se det här montaget och som jag såg det! Om och om och om och om igen. Väldigt likt det som hände ungefär ett halvår senare då jag hörde "Live Forever" för första gången. Den historien har jag redan berättat ett X antal gånger. Efter den händelsen så var Ramones något av mina husgudar tillsammans med AC/DC, The Who, Led Zeppelin, Black Sabbath, Thin Lizzy, alla de klassiska banden med många fler.

Hårdrocken hade helt hänfört mig och jag frågade mig själv många gånger hur fan jag kunde ha undgått den tidigare. Efter den sommaren visste jag att lära mig spela gitarr var ett måste. Jag lärde mig spela någorlunda bra, grundackorden helt enkelt, men jag lyckades aldrig med att bli den där gitarrguden jag ville bli. Men livet är långt och det finns mycket kvar att åstadkomma.

Sen, efter ett halvår som sagt, så kom den där legendariska låten "Live Forever" att bli the themesong of my life och jag gick mer och mer ifrån den klassiska hårdrocken och började lyssna på lite nyare rock som tog den klassiska rocken och gav den en djupare innebörd, det var så jag upplevde det iaf.
AC/DC skrev festlåtar medan t.ex. Oasis skrev mer låtar om att man ska leva livet och gå vidare när allt känns skit, man blandade punken och rocken och vips hade man storslagna låtar med djupa innebörder.

Det fortsatte att influera hela 2008 och vid sommaren som ramades in av Oasis innehöll även mycket Mando Diao, Stereophonics och Tom Petty & The Heartbreakers. Tom Petty är ungefär lika stor som Bruce Springsteen för mig. Båda två spelar den där amerikanska folkrocken som jag verkligen älskar. Texterna är tidlösa och det var även det som fick mig att börja skriva mina egna låtar. Jag hade bara spelat gitarr på riktigt i några månader så att lägga till ackord till mina texter var sjukt svårt. Jag hade melodin i huvudet men det var svårt att översätta den till faktisk musik, men jag kom dit så småningom.

Men jag skrev fantastiskt mycket, inspirerad av det mesta jag lyssnade på vilket ledde till en salig blandning av flummiga texter alá Noel Gallagher till mer skarpa texter alá Tom Petty. (Nej, jag jämför inte mig med dem, det vore löjligt). Jag försökte i alla fall fånga och förmedla den känslan av odödlighet som mina favoritartister hade förmedlat till mig. Jag skrev texter om kärlek, svek, död, liv. Allt mellan himmel och jord.

Jag skrev som bäst när jag jobbade på ICA. Jag brukade (och gör fortfarande idag) gå ner på lagret och sjunga och skriva ner texter. Tyvärr hade jag inte tillgång till ett stort skrivblock så jag fick nöja mig med att skriva på små anteckningsblock som vi fick gratis till våra arbetsvästar. Chefen blev lite misstänksam när jag förbrukade ungefär ett block i veckan.

Jag har fortfarande kvar alla lapparna, de tillsammans med min gitarr var nog det viktigaste jag fick med mig från Gotland när jag flyttade till Karlstad den 22:a augusti 2008, då det påminnde mig om den sista tiden då jag fortfarande bodde hemma. Lapparna har jag i en svart gammal skolåda tillsammans med 4-5 skrivblock, en del textrader har omarbetats, en del textrader har fått ingå i låtar i sin helhet och en del textrader ligger fortfarande oanvända.

Jag är fortfarande övertygad om att jag skriver mina bästa låtar när jag jobbar hårt med något annat än musik. Så det ska bli kul och se vad jag lyckas skriva ner nu i sommar.