Jag måste se till att jobba snabbare nästa gång jag gör en lista, man tappar intresset annars både som författare och läsare.

Det här är inte bara en av de bästa Bealtes-låtarna, det är en av de bästa låtarna genom tiderna, sanna mina ord.

Ray Charles spelar den med samma känsla som om låten vore hans egen, han gör den till sin.

Det är musikstycken som det här -som handlar om känsla, improvisation och  som får mig att vilja lära mig spela piano och någon dag ska jag kunna klara av det.

Kvalitén är inte så bra, men jävlar vad bra grabbarna gör den. Det här är verkligen en sån här cover som delar upp folket på youtube i två olika läger: de som älskar den och de som hatar den. Jag fattar inte hur man ens orkar skriva en kommentar på youtube om hur dåligt han sjunger, om man inte gillar det så är det okey men varför ens bry sig om att lyssna på det då och klanka ner på alla som gillar hans röst. Vissa saker kan jag verkligen inte förstå. Den akustiska versionen är minst lika bra som originalet, om inte bättre just därför att jag älskar akustiska gitarrer och The Kooks.

Det verkar som om alla gjorde Chuck Berry covers på 60-talet, Stones gjorde det flera gånger, Beatles gjorde det (Rock And Roll Music) m.fl. Men hey, de gjorde det bra och spelade på i samma anda som Chuck Berry himself.
I övrigt kan jag bara säga att Stones nog var det coolaste bandet på 60-talet, innan det spårade ur och Jagger började springa runt i gula tights och fjäder-halsdukar. 

Jag vet att det är ganska väntat (jävligt väntat) att ha med den här låten och jag vet inte vem som har gjort den bästa covern på Leonard Cohens original, jag vet dock att Jeff Buckleys version är jävligt nära till att vara den bästa covern. Jag vet att Cohens original är ganska seg och hans röst inte är den bästa men känslan han förmedlar är obeskrivlig.