Onsdagen avslutades med en fotolektion i skydd av mörkret med den skönaste läraren någonsin. Han vill tillbaka till tiden innan photoshop, mörkrummets glansdagar! Det var en gyllene tidsålder. Han talar så hjärtligt om det så att man själv vill ta en titt tillbaka i tiden.

Jag skippade den sista delen av lektionen i onsdags, jag hade redan tjafsat med studioblixtar veckan innan, så min lärare tyckte till och med att det var okey.

När jag kom hem så fick jag någon sorts vision, jag satt mig och började skriva på en låt och för första gången sedan jag satte av på min singer/songwriter-resa var jag nöjd med min röst. Det var stort för mig.
Låten blev inte riktigt klar. Tre verser, en refräng och en avslutning rikare och jag kände mig ändå inte helt nöjd. Behöver någonting efter den andra refrängen, en brygga eller något, några rader bara. "With Me" heter den i alla fall.

Sen lyckades jag skriva klart "Take Me To The City", en liten akustisk historia om rock n roll-kärlek när den, kanske, är som bäst. Jag satte ihop den från en massa papperslappar jag samlat på mig under sommaren. Den doftar lite Las Vegas och Brandon Flowers, eller det vill jag tro i alla fall, jag var ganska inspirerad av hans soloplatta Flamingo när jag finputsade den.

"Still I'm In Love" skrev jag klart en sen natt för några veckor sedan. En låt som försvinner ganska lätt i mängden, den har inget som riktigt sticker ut men på vissa ställen kan jag känna magin.

Sen lyckades jag skriva klart en låt som jag började på i våras, "I Told You", ingen har hört den i sin helhet. Vet att E fick höra lite i somras. En vers och en refräng, tror jag. 
Den kan låta lite väl lik Bon Ivers fantastiska "Skinny Love" på sina ställen, men trots det är jag nöjd. Det är skönt att bli av med den och fylla huvudet med något nytt.

Trots våren och sommarens fantasilösa dagar och icke-produktiva period är jag äntligen tillbaka. Det är trots allt något speciellt med hösten.