Jag är trött. Så oerhört trött. Det har varit en hård sommar, vi överlevde, men vi fick aldrig någon chans att vila ut. Nu är jag tillbaka här i Karlstad bland tentor, poänger och mediokra resultat. Verkligen mediokra resultat. Det kommer inte att bli något försvarstal. Kanske inte heller något gnäll. Men jag måste få ur mig allt.

Jag har vetat att jag har velat bli en skrivande journalist sedan 2007 då jag upptäckte denna fantastiska och klassiska uttrycks form. Nu när jag äntligen får chansen att fokusera på skrivande journalistik så fuckar jag upp.
Underkänd på min första uppgift och enda feedbacken jag fick var att jag hade slarvat. Inget var bra. En väckarklocka om något. Jag hade fuckat upp meningar hit och tempus dit. Mina brister kommer äntligen ifatt mig och nu måste jag ta itu med dem. Kan inte blunda längre.

Jag vet inte vad jag gör för fel, min vänliga svenskalärare på gymnasiet gillade mitt sätt att skriva. Lite drömskt och vilset sådär. Det behövde inte alltid ha varit bra formulerat och något underverk grammatiskt, men historien nådde fram. Pluralism tror jag att jag ska börja kalla det. Jag var inte bra, men jag skrev på mitt sätt. Mitt sätt. Mitt sätt.

Nu har jag börjat tvivla på mig själv. Vågar knappt skriva ett ord längre utan att dubbelkolla det med en ordbok. Jag har gått vilse bland alla reglerna. Jag har som sagt börjat tvivla på mig själv, det var det sista jag behövde. Jävla "sen natt"-blogginlägg. Bittert låter det, fast jag är ganska glad ändå. Jag har ett bra liv, fantastiska vänner, fina upplevelser. Så det som tynger mig nu kommer bara att tynga mig inatt, sen kommer jag vakna, skaka av mig det och fortsätta kämpa som den drömmaren från landet jag är. Elden börjar falna men den glöder fortfarande.