Nu har jag äntligen fått tag på Stewboss-albumen. Alla, förutom någon special-extra-super-limiterad-EP.
Det är 2 år sen jag hörde dem för första gången, Marcus Admund spelade upp Midnight Shift under en redovisning vi hade i skolan, fortfarande ett av mina bästa minnen när det gäller musik.
För 1 år sen jag började lyssna på dem riktigt mycket och för snart 1 år sen jag köpte mitt första album med dom: Sweet Lullabye.

-Jag kom för sent till jobbet,  5 minuter eller nånting sånt. Klockan var 08.05 och min chef blev sur. Som vanligt. Jag har problem med att börja sådär tidigt. Men det var bara att bita ihop. Fast den dagen fick jag ju inte komma för sent. Jag hade tjatat och tjatat på chefen om att jag var hur trött som helst på Radio-musiken (det här var ett sommarjobb så sommarplågorna haglade tätt i radion. Jason Mraz, Takida, One Republic, ni förstår mitt lidande) och jag var även trött på chefens gotländska musik. Fast på den punkten talade jag ju för alla sommarjobbare och jag antar att jag pratade för alla ordinariearbetare också. Så efter mycket bollande fram och tillbaka så slöt jag och min chef en deal. Jag fick spela mina skivor varje morgon tills vi öppnade. Räckte gott och väl för mig, då den första timmen man jobbade var för jävla tråkig!

Men så hände ju det som inte fick hända. Första morgonen jag skulle spela mina skivor så kom jag ju för sent och min chef blev sur, så jag antog att det inte var någon idé att gå in och sätta på den 10 år gamla stereon, så jag lägger bara skivorna bredvid stereon och går och börjar sopa butiken. Som sagt, den första timmen var för jävla tråkig!
Så efter bara 5 minuter så hör jag musik flöda ut i butiken och det är inte radion, det är något magiskt.
Då hade min chef, snäll som han är, gått in på kontoret, sett mina skivor, satt på Stewboss - Sweet Lullabye och den fantastiska låten Time. Det blev en trevlig morgon trots att den började väldigt tråkigt. That Always How It Starts.
Hoppas att samma musik kommer att flöda ut ur högtalarna i sommar.

Nu blir det Americana, Folk Rock och plugg hela natten lång, så länge jag backas upp av sån äkta musik så kan jag hålla på hur länge som helst.

AC/DC - Heatseeker

En AC/DC låt som många inte känner till men en låt som jag älskar, blir inte mycket mer Riff Raff-Rock and Roll än såhär.
Det spelar ingen roll om låten har en bra text om den har ett sånt här drag. Det här är allt jag älskar med AC/DC, ett grymt riff, ett grymt drag, ett klockrent solo och ett klassiskt exempel på att AC/DC är det bästa hårdrocksbandet i historien.
Always have been, always will be.

Bara en månad kvar tills AC/DC spelar på Ullevi. Fett taggad! Minnena från deras förra spelning i Sverige (den 20:e februari) börjar komma tillbaka och mitt behov av AC/DC har aldrig varit större.
Kommer bli så mäktigt den 21:a juni när 53.000 pers sjunger med till alla klassiker, det kommer överträffa allt. Den känslan är oslagbar!

---

Fick tillbaka tentan idag, Väl Godkänt, så jag är nöjd, nu gäller det bara att hålla den lågan vid liv och se till att skriva en bra uppsats så att jag kan åka hem till Gotland över sommaren med ett bra samvete.
2 veckor kvar nu, lite mer kanske. Förhoppningsvis hinner jag hem till Martins studentmottagning, presenten är införskaffad och outfiten är spikad.

Och om bara 2 veckor är det ZZ Top live med Farsan som gäller, klassiskt gubbgung det där. Det kommer att bli grymt, det är ju liksom snart mer än en månad sen jag såg något band live. Lite abstinens kanske, Men det är bara för att live-musik är det bästa någonsin. Glömmer aldrig de spelningarna jag har varit på, Iron Maiden förra sommaren, Coldplay på hösten, Oasis, Anna Ternheim och AC/DC under första kvartalet och nu senast Mando Diao och Metallica. Har haft det underbart på varenda konsert, vill se alla om och om igen flera gånger till.

Helst av allt skulle jag vilja åka ner till Roskilde och se Coldplay men framförallt Oasis en gång till.
Jag fick ju aldrig höra och skrika halsen av mig till "Live Forever" förra gången jag såg dom.
Fifan vilket bra budskap. Jag vill se Oasis igen.

Roskilde here I come!


Oasis - Live Forever

Från förra gången dom spelade på Roskilde. Fifan vilket tryck!
Hoppas dom har samma låtlista i år som dom hade då.
Fuck all den nya skiten när du får klassiker från deras två första album:

Some MIght Say
Aquiesce
Slide Away
Cigarettes And Alcohol
Don't Look Back In Anger
Morning Glory
Roll With It
Supersonic
Swamp Song
Hello
(It' Good) To Be Free
I Am The Walrus
Shakermaker

Och framförallt: Live Forever!



Nu vet jag ju inte om jag kommer dit, min chef kommer väl att hålla kvar mig på ICA Hoburgshallen, ähh, fuck it, jag tar med han!
Men först tar vi sikte på AC/DC på Ullevi, vem bryr sig om Midsommar när man får det?
Och om jag inte kommer till Roskilde så får jag ju i alla fall ett pity fuck av Coldplay när dom spelar på Stockholm Stadion i slutet av Augusti. Såååååååå underbart! Sensommarkväll, solnedgång, grymt sällskap, världens bästa liveband, 35.000 pers. Viva La Vida. Can't Wait!

Elvis "The King" Presley - Burning Love

Elvis kör på i den här låten och bevisar att han är The King!
En av de bästa entertainerna genom tiderna, jag älskar när han flikar in med sina: "Oooh", "Yeah", "Aha" efter varje sjungen textrad. (Säger man så?)
Det här är en av mina favoritlåtar of all time, har älskat den sen jag hörde den för första gången för snart 3 år sen.
Det var en av de första låtarna jag la in på min då nya mobil: Sony Ericsson W810i, andra generationens walkman-mobil, det var grejer det och den hänger med mig än idag, +42000 sms, senaste gången jag kollade på den mätaren, inte så illa, jag är nöjd över insatsen, det var knappt ansträngande alls.

Jag sätter på den här låten varje gång jag vaknar på morgonen, går från 0 till 100 på bara sekunder, så fort han börjar sjunga och när han väl börjar sjunga refrängen så står jag lika bredbent som han gör på live-spelningarna.
Nu undrar jag bara varför Elvis inte kom med på Classic Rock Magazines lista över de 50 bästa sångarna genom tiderna?
Nåja, han kanske är mer av en entertainer än en sångare, men han är definitivt "A hunk of burning love"!

---

Vad skönt det är när det är ljust ute klockan nio på kvällen, jag kan fortfarande se solen, eller solljuset rättare sagt, Karlstad, fula tegellägenheter står ivägen, borde kanske gå ut ta en promenad, gå ner till älven, eller sjön, eller om dom hänger ihop, sån bra koll har jag inte på geografin, och filosofera lite.
Men det får bli imorgon, nu har klockan blivit lite för mycket för mig, vill inte falla tillbaka in i sömnproblemen igen.
Men kanske kvällsluften kan pigga upp en, den är som bäst såhär års, det är så uppfriskande att bara gå ut och ta några andetag.

Promenad imorgon, spikat!
Måste bara se till att f in några nya låtar på mp3:en, nu när jag fått ny dator och allt.

Imorgon bär det även av till universitet, gruppmöte, förhoppningsvis kan vi få nere teori-biten på papper så att vi får den ur världen och kan börja med analysen. Casestudier/uppsatser är nog bland det tråkigaste skolarbetet som finns.
Saknar gymnasietiden med alla medieproduktioner man fick göra, men framförallt saknar jag skoltidningen och att skriva om något som faktiskt betyder något och att få vara i en fantastisk grupp, kanske en reunion är på plats snart för ett jubileumsnummer. Originalgruppen bildades ju för snart 2 år sen, Nisse Glass, Jim Pim Slim, Vinge, Marre och jag. 

Nej, nu är det dags att säga god natt och sörja över att jag inte längre kan lyssna på Stewboss - Heaven of Mine längre, det har blivit något fel på mediespelaren på deras hemsida. Som tur är så beställer jag alla deras skivor, eller dom som går att beställa, snart.

Musik är en drog.

The Kooks - She Moves In Her Own Way

Helt klart min favoritlåt med The Kooks! Fin liten sång om tjejer som moves in their own way.
Fick den här av Dennis, den gamle räven, bara några dagar innan jag åkte upp till Sthlm för att se Oasis, så det var nångång då jag hörde den här låten för första gången.
Man fastnar för den direkt, den är trallvänlig och påminner väldigt mycket om den glada musiken på det, om möjligt, ännu gladare 60-talet. Ni vet, Beatles, Kinks, The Who, sånna lirare.
Hans brittiska uttal är fan det underbarast jag hört, nästan lika härligt som Noels brittiska i intervjuer.

"Yes I wish that we never made it,
Through all the summers.
They're keeping us instead of
Kicking us back,
Down through the suburbs."

Och när dom kommer till den här bryggan i slutet, precis innan sista refrängen så lyfter låten till oanade höjder, det är fan bland det bästa jag hört. Känns som jag säger så om väldigt mycket. Fifan vad jag älskar musik.
Ibland känns det som att man hört allt, sen så hör man något nytt eller något nytt eller något gamalt igen, som gör ett nytt intryck på en, det är fantastiskt. En av världens bästa känslor är när man inser hur förbannad bra en låt eller ett band är.
Nu i veckan hittade jag tillbaka till Stewboss igen, inte för att jag någonsin tyckt att dom har varit tråkiga, dom ligger alltid väldigt högt på min listan.
Men musiklyssnandet går i vågor och den här veckan så var det Stewboss främst som surfade på den, även lite Tom Petty, amerikansk västern-musik-rock-americana, det är grymt som fan.


Tom Petty And The Heartbreakers - Learning To Fly

En av mina favoritlåtar med karln, lyssna, bara lyssna.
Den handlar om att komma från någonstans och sen ta sig till oanade höjder.
"Well it started out, down a dirty road."

---

Så veckan har varit väldigt bra, måste jag säga. Det är såhär på gränsen mellan vår och sommar som jag njuter som mest, alla gröna färger, den blå himmeln, solskenet, fågelkvittret, morgonluften, låter ostigt filosofiskt, men det är helt klart sunt för själen.

Vi började med vårt grupparbete i måndags, jag skrev inför det att jag hade lätthetskänslor då det var säkert att jag skulle få en grupp. På måndagsmorgonen så försvann den känslan ganska snabbt, fick reda på att dom jag hade snackat mig hade bildat sin grupp tidigare på morgonen, så jag och 3 till blev utelämnade från det, men det är lugnt, vi 4 bildade dock en egen grupp och det har gått väldigt bra iaf och jag är fortfarande positiv som bara den.
8000-10000 ord är inte skrämmande för en bloggare som mig själv, med det här inlägget så har jag skrivit ungefär så många ord totalt på 3 inlägg publicerade på typ 48 timmar och gruppen är lätt att ha att göra med, så allt kommer lösa sig.
Dock så kommer den sedvanliga paniken infinna sig i slutet på arbetet iaf. Det är sånt man lever för som student, det är din superbowl, du är nervös, utan att veta varför, du går in och gör ditt bästa, sen går du ut och andas ut och ser tillbaka på det som bra tider.

Så veckan har mest kretsat kring grupparbetet och som sagt är vi på gång.

Philip var även här i veckan och stannade två nätter, hur trevligt som helst, älskar verkligen att ha besök och speciellt av Philip som typ är min närmaste vän, vi har varit kompisar i över 15 år nu, samma med hans bror.
och alla är vi fostrade i Burgsvik, visst längtade vi iväg, men visst längtar vi även tillbaka.

Jag och Philip spelade spel, såg på film, vi hann typ med alla Star Wars filmer och Pirates of The Caribbean.
Riktigt bra filmer allihopa. Dock något nördiga, men det är inget jag aldrig tänkt dölja.

Sen åkte Philip tillbaka till Stockholm i onsdags, så jag gick runt på stan och shoppade och fönstershoppade lite, köpte lite, spanade in lite annat, allt är planerat nu, ska bara genomföra inköpen, sen är jag redo för sommaren.

Idag (söndag) var min mormor och morfar förbi på besök, trevligt det med, jag och morfar fick lite tråkigt så vi började fixa med datorn och teven, boys will be boys liksom och mormor började städa, trots att jag hade städat dagen innan, men ni vet hur det är mormödrar, hittar alltid nånting.

---

I fredags så var jag på en teorikurs på körskolan, en obligatorisk sådan, 800 spänn för att höra att man inte ska köra bil efter man druckit alkohol, helt klart värt det. Men man fick ju ut lite av den lektionen, så något lärorikt var den iaf.
Jag breakade det för min mamma idag, jag sa: "Jag tar bara körkort för att alla ska sluta fråga eller typ håna en för att man inte ha något körkort." För det är så jag känner och jag sa det till Philip också och han höll med, men han sa även att om folk tjatade så på han så får han mindre lust att ta det. Samma här, men nu har det gått till den där gränsen då jag bara säger: "Fuck it! Jag tar bara den där rosa lilla lappen!"

På körskolans teorilektion var det en tjej som sa att min stickade Carin Wester tröja var snygg, hon var typ en sån här, Bohem, i brist på bättre ord och hon trodde väl att den var stickad av mormor eller nånting, tror hon skulle lacka ifall hon fick reda på att den var massproducerad. Så schhh säg inget.

Jag började även prata med en tjej som satt bredvid mig, hon gick sista året på en floristlinje på gymnasiet och då mindes jag direkt resultatet på det testet jag tog i 3:an på gymnasiet på arbetsförmedlingens hemsida, det var ett sånt här test: "Vad ska du göra i framtid?" Jag svarade först sanningsenligt och när resultatet kom upp så visade det sig att jag skulle bli florist och jag bara fuck it, det här går inte, så jag gjorde om det och började svara falskt på en del frågor, men på något konstigt sätt så blev jag florist igen. Så, där har vi min mening med livet. Det vore faktiskt lite coolt, blommor är ju vackra, det tycker ju vem som helst. Så vem vet vad som händer i framtiden?

Hon spelade även gitarr så vi hade lite att prata om.
Efter teorilektionen så började vi vandra bort emot staden, det slutade med att vi bara fortsatte att gå, hon skulle till sitt gymnasium så jag gjorde henne sällskap en liten bit och för första gången fick jag se Löfbergs Lilas huvudkvarter, NICE!
På vägen till hennes gymnasium så gick vi även in i stadsparken, daaaaaamn, vad vackert det var, det vackraste jag sett sen jag lämnade Burgsvik, jag vet precis vart jag ska gå och spela gitarr nu.


(ungefär så vackert var det i parken, fast lite mer grönt, men ni fattar)

Jag visade prov på min florist skills då jag kunde peka ut tulpaner, pretty good för en random Svenne-kille, sen så efter det så hade jag inte en chans mot henne, 48-2 till henne, trots att jag fuskade och läste de latinska namnen på de små gulliga skyltarna. Min andra poäng fick jag när jag lyckades kunna namnet på en gran, YES!

Sen kom vi till hennes gymnasium, det var helt tomt där. Hon visade upp lite kreationer hon gjort, trodde faktiskt inte att man kunde göra sån grejer med blommor, eller jag visste inte hur man gjorde, så jag lärde mig något nytt iaf.

Vi gick tillbaka in till stan för att käka. Så, i brist på alternativ så blev det McDonalds, där dom hade en jätteskön kille i kassan, han försökte så mycket, men det gick inte alltid så bra. Sa till mig själv redan då att det var en typisk vardags-sak man skriver i sin blogg, i brist på bättre saker att skriva.
Efter Donken så gick vi ner till älven och satt oss och tittade ut över vattnet, medan våra ben dinglade ner från kajen, en sån där lite typiskt tonårsfilms-grejeligrej att göra, men filosofiskt var det.

Efter det så skulle hon åka med bussen hem till sin pojkvän, ganska långt utanför stan.
Fick reda på ganska mycket om henne på den korta tiden, slog mig sen efter att vi bara hängde i några timmar, men det kändes som mycket längre. Trevligt att få vara med om en sån sak och jag hade det trevligt också.
Jag blev fascinerad över hennes story och jag vet inte om vi ses igen, men jag hoppas på det, tills dess är hon tjejen som moves in her own way.




 

Metallica - One

Studioversionen är bra, men det är främst när dom kör igång den live som den verkligen lyfter.
Det blev först mörkt i någon/några minuter innan en ljusstråle träffar James Hetfield och han börjar spela det klassiska riffet: Dum-Dam-Dum-Da, Dom-Dam-Dom-Da. Typ nånting sånt, ni vet hur det går, om inte så råder jag er att kolla upp det direkt! Sen kommer Kirk Hammet in med lead-guran och lägger av ett av dom bästa riffen någonsin.
Det är en väldigt klassisk Metallica-formel, James pumpar på rythm delen och Kirk kommer in och fyller stället med ett tokbra riff: Fade To Black, Welcome Home (Sanitarium) o.s.v.

Det blev först mörkt i lokalen och Ecstasy of Gold strömmar ut från högtalarna, ett riktigt mäktigt stycke musik det där, man blir varm inombords.
Metallica entrar scenen och drar igång med en låt från deras nya skiva: That Was Just Your Life, helt okey som inledare för kvällen, men det var allt för få i publiken som verkligen kunde den, jag själv inräknad. Laserstrålar flög omkring som om Luke Skywalker och Darth Vader stod och battlade uppe i taket.

The End Of The Line går förbi ganska obemärkt, folket väntar på en klassiker, så blir det när man har en nästan 30 år lång karriär bakom sig. Som tur är levererar Metallica en klassiker strax därefter, det är bassisten Robert Trujillo som drar igång ett underbart basriff, FOR WHOM THE BELL TOLLS, allsång och explosion, nu är alla igång!



Dom fortsätter med att spela en annan klassiker, en bortglömd pärla från det svarta albumet: Holier Than Thou, den är bra men kläms in mellan två riktiga publikfavoriter då låt nummer 5 är One. Som ni redan vet att jag älskar.
Och om Metallica inte hade med publiken innan den här låten så fick dom definitivt med alla här.

Två nya Death Magnetic-nummer rullar på: "What don't kill you makes you more strong!" skriker James innan dom drar igång: Broken, Beaten & Scarred, sen kommer My Apocalypse, där James visar att han är en av världens bästa rythm-gitarrister, med sitt plektrum pepprar han sönder strängarna medan han dämpar den sjätte strängen, sjuuukt snyggt. Två riktigt hårda låtar.

"You know it's sad but true!", bra låt på albumet, men ännu, ännu, ännu starkare live, kvällens tunggungare.

Sen kommer låten som inspirerades av filmen Gökboet: Welcome Home (Sanitarium) kvällens mörkaste och mysigaste låt då Fade To Black inte spelades, damn you 'tallica!

The Judas Kiss kändes sådär, kanske inte det bästa spåret från Death Magnetic. Förvånad över att dom behöll den här låten och plockade bort All Nightmare Long som dom spelade förra gången dom var i Sverige (alltså på deras första spelning) Ganska skön refräng dock, men det var inte tröst nog.



Efter en liten snabb paus var gubbsen igång igen, dom börjar spela The Day That Never Comes och istället för piano-introt så är det James som sitter på en förstärkare och spelar samma riff på sin gitarr. Det låter tusen gånger bättre. Fattar inte varför dom inte körde med samma sak på skivan. Metallica är ju ett gitarr-band!
Och medan James lägger det där lugna riffet så kommer Kirk Hammet in med ett litet solo, som sagt: klassiskt Metallica. Under inledningen var det någon som skrek: "We love you James" och jag instämmer helt.
Den här låten kunde ha varit den bästa på hela spelningen, men alla visste vilka låtar Metallica höll tillbaka på, då vi nu började komma till slutet av konserten så skulle vi snart få bevittna varför Metallica är ett av dom bästa livebanden genom tiderna.

MASTER OF PUPPETS, definiivt bättre live än på skivan med samma namn, här snackar vi allsång alá Iron Maiden, publiken är helt med på noterna när dom river av en av Metall-genrens största klassiker.

Sen drar bränner dom av Blackened, tyvärr så har jag glömt bort hur det var då jag blev tagen av det som kom efter:
Nothing Else Matters. En av de starkaste låtarna och i mina ögon så är det Metallicas bästa låt, blev helt överlycklig när dom drog igång den här, hela publiken sjöng med, i varenda fras, i varenda vers och i varenda refräng.
"Den kanske ostigaste av alla cheddarballader kan i fel sammanhang fungera som en ljudlig viagra-hämmare. Men i en gigantisk golfboll fylld av vajande mobiltelefoner är den hur upphetsande som helst." - För att citera Mattias Kling på Aftonbladet.
James bränner av det fantastiska solot i slutet och avslutar låten sittande på knä med blicken riktad ner i golvet, jag tror han är rörd. Jag är det i alla fall.

 
The video, även den en klassiker.

Sen kommer det mer från det svarta albumet: Enter Sandman, alla känner till riffet och gungar med, tänk er, Fidepubens allsång blandat med vilken random lantis-fest som helst. Det är lika med: SUCCÈ.
Den här låten är uttjatad, men för bra för att inte spelas. Allsång även på den här låten.

James går ner och hämtar en Sverige-flagga av en i publiken och lägger den fint på samma gitarrförstärkare som han satt på förut när han spelade introt till The Day That Never Comes. Sen frågar han oss: "Are you evil?" ett rungande "JA" eller "YES" eller "YEAH", eller en hybrid av de tre, är svaret på den frågan.
Dom bärnner av Am I Evil och sen Motorbreath för de äldre gardet.



Sen har vi kommit fram till den magiska finalen: "Just three little words: SEEK AND DESTROY" sägger James innan dom börjar spela just den låten. Dom som inte kunde låten innan kan den deffinitivt nu, helt sjukt mäktigt live!
Coldplay släppte ner pappersfjärilar från taket i slutet på deras spelning, Metallica tänder alla lysen så att alla får se Metallica-familjen och så släpper dom ner stora svarta badbollar från taket med Metallica-logon på och drar ut på låten i säkert en kvart, det här gillar vi som tusan och det är som sagt en magisk avslutning på konserten.

Hela kvällen var magisk, från förbanden som gjorde ett bra jobb, speciellt Machinehead som gjorde en grym cover på Iron Maidens - Hallowed Be Thy Name. Till vågen som pågick i över 20 minuter innan Metallica klev på scenen och ägde sönder kvällen, allt är förlåtet, vi fick varsin gratis tischa och varsin nedladdning av konserten från Metallicas hemsida, men framförallt fick vi en fantastisk show.

Mando DIao - The Wildfire (If It Was True)

En tidlös låt, en så ndär låt som fyller upp en helt när man lyssnar på den, man vill bara ut och leva livet. Det gör det till en fantastisk låt, det här är ett klassiskt exempel på varför jag älskar Mando Diao, ett fantastiskt drag, snabba och kaxiga gitarrer och texten är underbar och dom får plats med en hel del text på dom där 4 minuterna.

"Don't let the ghost get in your heart", vad betyder det liksom? Det är genialt, man får tolka det lite hur man vill.
Verserna spottas ut snabbt och bryggan bygger upp till en fantastisk refräng som påminner lite om Oasis - Rock And Roll Star.

Återigen: Mando Diao är Sveriges bästa band!

---

Så, jag satt mig på bussen från Karlstad och kände mig som The Passenger som Iggy Pop sjunger om i låten med samma namn - "And I ride, and I ride, I ride..."
Bussen förde mig återigen till Stockholm, har glömt bort hur många gånger jag åkt med den bussen.
Började plugga, kom igång ganska bra faktiskt, löste ett 20-tal frågor innan vi kom till Västerås, där hoppade det på en klass Stockholmare, lite fina i kanten, inga fördomar, det var bara det första intrycket jag fick, så fuck pluggandet, jag svepte på mig hörlurarna till min mp3 och började lyssna på Oasis - Supersonic, en fantastisk låt om ingenting, borde väl inte tycka att den är bra då jag älskar texter, men på nått sätt så når den här fram med ett budskap iaf och vissa rader är bland det bästa som skrivits. EVER.
Det är ju inte direkt som Kobojsarnas låt om ingenting:



"Det här är en sång om ingenting så alla brats kan hoppa omkring ner på klubben dricka skumpa och alla brudar tar på min rumpa."

Ni fattar, dock så är det en ganska bra technolåt, om man skalar bort texten. Ja, DavidR.blogg.se kan uppskatta techno, house, dance, trance, allt vad det nu heter, också. Hah, det är nu alla börjar komma snacka om sell-out.
Det roligaste med videon är att en kille sitter med en akustisk gitarr. När använder han den?

Jag håller på att göra en film om dom här lirarna: "What The Fuck Were They All About" ska den heta.

Adam Lindh den gamla schteekarn tipsade mig om den här låten, tror vi gick i 2:an. Eller jag vet ju att vi gick i 2:an.
Han blåtandade den till mig, sen började vi skämta om den ett tag.
Några veckor senare sitter jag hemma i min lägenhet som jag då delade med Viktor, jag satt och såg på TV, som man typ alltid gjorde, waste of life, jodu!
Men iaf, jag zappade över till ZTV och då drog videon till den här låten igång, ett snabbt mess till Lindhen, sen kunde vi fortsätta skämta om det här ett bra tag.

Men nu har den låten fått för mycket plats i min blogg. Men det var ju en fin liten dejá vú, men tillbaka till storyn nu.
Jag kom till Stockholm, något försenad p.g.a. all jädra trafik så jag han inte med första flygbussen till Bromma, men jag skulle hinna även fast jag tog den andra. Dock så blev den försenad + att det var stört mycket trafik på vägarna, så det var knappt så att jag hann, jag sprang som en galning in till terminalen alá Jack Bauer från serien 24 och visst hann jag, men det var på håret, missade incheckningen med en kvart typ, men jag var inte den enda.
Men jag hann till flyget iaf. Hade väl tagit livet av mig annars, hatar att inte komma till Gotland liksom, fast jag hade väl hunnit med båten, men det är för behagligt att flyga. Nåväl, jag kommer till Gotland, tar en taxi precis som vanligt, ringer och ringer, får inte tag i Martin, så ett samtal senare hamnar jag hemma hos Maja.
Hennes mor, Marie, stod och skakade mattorna när jag kom dit, så jag antog att jag fick komma dit för att hjälpa till med städningen, men jag slapp undan (jag skyllde på jetlagen).
Vi satt oss och såg på några avsnitt av Chuck innan min far kom och hämtade mig för färd mot världens bästa Burgsvik.

Jag han se några avsnitt av Vänner-boxen innan jag gick och la mig.

---

Morgonen därpå är det tidig avfärd in till stan. Tandställningen åkte äntligen bort, två och ett halvt års väntan + en större operation, men äntligen var jag fri, free fallin'. Nu kanske det är svårt att förstå för folk som inte har haft tandställning, men det är en nya känsla att kunna röra över tänderna med läppen utan att det är något vasst som sticker ut och fuckar upp hela grejen.
Det tog någon timme att ta bort den och jag började blöda också, så typiskt mig, ska alltid filma och överdriva tämligen enkla saker att göra.
Sen åkte jag och min mor och hämtade min nya dator, som äntligen funnit sitt nya hem här i Karlstad, det är oerhört skönt att ha en dator som inte lägger av vid helt fel tillfällen. Dock vill jag tacka min förra dator som symboliserade hela min gymnasietid -en stor svart fyrkantig låda.

Efter det åkte vi till B-vik igen, jag skulle in på eftermiddagen igen och få min löstagbara tandställning, så helt fri var jag ju inte, det var typ som att en ex-kriminell får en fotboja, dom måste ha koll på mig liksom.

Men hem till Burgsvik kom jag igen iaf, det var även den här dagen som jag kom på att Oasis albumet Standing On The Shoulders Of Giants inte var en sån jättestor flopp iaf. Det var bara ett steg i en annan riktning. Det var ett jättebra album, bara inget jättebra Oasis-album.
Men den har vissa låtar som är helt fantastiska, som till exempel: Where Did It All Go Wrong, Fucking In The Bushes (som än idag används som intro vid deras konserter), I Can See A Liar, Sunday Mornig Call.

Where Did It All Go Wrong är fortfarande min favorit från skivan, den är fucking tasty, men en ny liten favorit som jag hittade var:


Oasis - Let's All Make Believe

Fast nu när jag läser om den så visar det sig att det bara var en B-sida, så den var inte med på albumet, men men, det var tur att jag hittade den iaf.

"So let's all make believe
That we're still friends and we like each other.
Let's all make believe
In the end we gonna need each other."

Liams röst tillsammans med trummorna i refrängen gör den här låten hur episk som helst.

---

Eftermiddag blir kväll och kväll blir sen kväll, då bestämmer jag och Martin oss för att åka upp till Hemse, han var bjuden på någon fest och vi båda var välkomna till en annan. Det var Valborg, varför man festar vet jag inte, men är Martin på, är jag på. Så det var bara på med jeansjackan och hoppa in i den mörkröda Saaben med handikappstillstånd och off we go.

Först beger vi oss till festen där Maja är, en liten trevlig gathering, med cider, jag blev bjuden, tackade nej.

Satt mig i en soffa, eller det kanske var en säng, don't matter, Martin och Maja satt där, så det var safe att sätta sig där.
Maja lämnar oss, jag och Martin sitter och småsnackar. Nån Elin, kör igång ett Musikquiz, älskar dom!
Så jag sitter där, tillbakalutad och gör allt för att dölja att jag inte är övertaggad, lyckas ta den första låten: Mando Diaos - Dance With Somebody, enkel och dagsfärsk. Sen spelade Tupacs fantastiska - Changes, dock är det någon tjej som hinenr ta den förut mig. Blev skitbitter typ.
Nästa låt. Coldplay intro -oh yes, men jag kommer ej på vilken det är, men jag och någon annan tjej lyckas knäcka den innan Chris Martin började sjunga: Was a long and dark december... -Violet Hill, såklart, gaska upp dig Davvan!
Sen var det slut på Musikquizet. Why god Why?

Alla andra drog på sig upp till de centrala delarna av Hemse. Jag, Martin och Maja stannade dock kvar och småsnackade lite och jag hittade ett par sviiinsköna solbrillor, som jag satt på mig, drog igång Wonderwall på mobilen och stod och lekte Liam Gallagher i en spegel. Är det någon jag älskar att imitera så är den den mannen. Noel är också kul, dock så har han inte lika många humoristiska moves i sin arsenal.

Vi sitter oss i bilen och kör upp till Hemse och sen, Hockeylägenheterna, "What The Fuck Were I All About", jag blundar och när jag öppnar ögonen igen så sitter jag och blandar piggelin-drinkar med Sudret HC's målvaktstränare, så det kan gå, det var fan surrealistiskt.

Nåja, ganska skön kväll iaf, satt och pratade massa Burgsviks-minnen med Martin och en annan B-vikare som bor i dom lägenheterna. Blev dock lite besviken på att jag inte kunde få igång Supersonic på datorn som stod och spelade techno, techno och techno, jag är tolerant, men ibland måste en man kunna säga ifrån.

Kände mig lite som Phil Lynnot sen när vi plockade ett skipp på den festen - "Man we just fell about that place..."
Tillbaka till den första festen där alla började samlas igen, det annalkades limbo, vet ej hur den slutade, låg mest halvt i en säng och sms:ade och filosoferade på allt mellan himmel och jord, kom fram till en del saker, medan vissa filosoferingar ledde svaren tillbaka in i livets labyrint.

Sen var det puss o godnatt på alla där, eller, alla hade sagt det till oss, Jag, Martin och Maja var typ dom enda kvar.
Så vi bestämde oss för att ta den mörkröda Saaben med handikappstillstånf tillbaka till Burgsvik, fast först släppte vi av Maja i Havdhem. När jag väl kom hem så la jag mig och läste en bok, nej jag bara skojade, klart jag satt mig med ett glas o'boy och Vänner-boxen och för ni som undrar varför jag inte har sett klart den än så är det dels för att den är så fantastisk lång och dels att jag inte vill det, dock så lyckades jag med det något senare under helgen, men det kommer senare i storyn.

It was a good day helt enkelt.

---

Vaknar dagen efter, kände mig knappt trött alls, trots att det blev sent natten innan.
Går upp, äter frukost och sätter mig och ser på Vänner-boxen (ja, snart har jag sett klart den) gör det typ hela dagen innan jag ska äta middag med min familj, kyckling och Råstekt potatis it is, riktigt gott.
Sen går jag in i duschen, packar en väska och beger mig av till bussen, som tar mig till Havdhem (jag får typ aldrig vila på Gotland) På bussen så sitter jag och pratar med Amanda i luren, alltid trevligt med lite sällskap.
Där kommer Maja och Maja och Majas mor och hämtar upp mig.
Vi ska hem till Maja (den ena) och se på Vänner, för Maja (den andre) har aldrig sett det. En lite skam, men det var därför hon skulle bli invigd och få se på Vänners magi.

Och lite btw sådär så kallade inte Göran Ström mig för: "Not not", det är positivt, då har man gjort sig ett namn hemma i Strömming-residenset.

Vänner får dock vänta, det finns viktigare saker att göra, som att typ lyssna på Iron Maiden, vet fortfarande inte om Maja tror på mig att jag var och såg dom på Stadion förra året(?) och framförallt lyssna på Oasis.
Maja har en liten gullig synth också och jag har blivit lite kär i klaviaturer (eller vad man nu kallar det) så jag sätter mig och spelar, med lite hjälp, så kan jag typ spela "Don't Look Back I Anger" och "Let It Be", det kanske inte var så svårt afterall, får väl köpa mig en synth och se det som en utmaning.

Sen blev det dock lite Vänner och rostade mackor, som alltid är en vinnande kombination.
Vi hinner inte se så mycket eftersom klockan blir mycket, man är ju lite av en pensionär.
Så vi går upp och lägger oss på Majas rum och snackar, tills vi tillslut däckar, jag är helt övertygad om att jag däckade först, kan jag erkänna.

Morgonen därefter bjuder återigen på rostade mackor och lite mer Vänner innan min mor kommer och hämtar mig och det är Back to the Burgsvik again.

Det var en jättetrevligt natt med er.

Lördagen flyter på utan att något speciellt händer, vilket ibland är väldigt skönt det också.
Det är först fram mot kvällen som jag börjar leva, sådan far sådan son, antar jag. Och visst, min far var fortfarande igång, så jag drar bort till han och lyssnar på musik, spelar gitarr och hjälper han med sin deklaration, samt kollar igenom hans LP-plattor, något jag gör varje gång jag får en chans, hittar massor av Rolling Stones plattor, Beatles-plattor, Gary Moore, det är bra skit det där. Jag fick även se hans egna skiva: han var punkgitarrist i ett Punkband som hette Hasses med Sussies uppe i Sthlm på 70-talet, Rauk-Nisse Nilsson var smeknamnet.
Älskar det namnet!
En turnéanekdot var att efter en spelning så hade dom sprungit runt i en skola med ett mickstativ och jagat kommunister. Det är så legenden går iaf.

---

Oasis - Sunday Morning Call

Söndagsmorgon, passar perfekt att slänga in den här låten. Det är en oerhört stark låt, som alla Noel-sjungna låtar är.
Och texten är verkligen helt på rätt plats.

"And in your head do you feel
what you're not supposed to feel
and you take what you want
but you won't get it for free,
you need more time.
because your thoughts and words won't last forever more
and I'm not sure if it'll ever work out right?
well it's okey, it's alright"

Det är svårt att förklara vad det är som gör det, men deras känsla för melodi och text gör mig helt amazed.
Det är något jag själv strävar efter när jag skriver egna låtar, man behöver inte vara bra på att spela gitarr, du kan vara världens sämsta sångare, men kan du förmedla en känsla så är det guld värt.

Gustaf sa det på Mando Diao konserten: "Den här låten går ut till alla som spelar i ett band som är osignat, det är bara att köra på, någon dag kommer dem som kämpar hårdast att lyckas".
Det är något jag strävar efter. Jobba hårt, sen får man se vart det tar en.

Söndagen var återigen en skön dag, på eftermiddagen cyklade jag ut till världens bästa Marika Nyberg i Fide, en bra cykeltur, då man säkert kommer cykla samma sträcka till Fidepuben nu i sommar, can't wait, på sommaren alltså, Fidepuben är inte lika viktig, jag vill bara vara där mina vänner är. Men framförallt längtar jag efter trubadurkvällarna på Folkeryds, kanske vågar man gå upp och spela någon låt, skulle inte tro det, men man vet ju aldrig.
Eller typ sitta nere på Burgsviks hamn och spela gitarr vi en lägereld, grymt filosofiskt.

Jag och Marika käkade glass och hallonpaj, grymt god var den! Sen så fick jag se bilder ifrån hennes Thailand-resa med Emelie, såg grymt kul ut, nu längtar jag iväg också, fast nu är det varmt här i Sverige så nu kan man skjuta fram dom planerna, det läskiga är bara att jag lika gärna kan resa själv nånstans, så vem vet, någon dag kanske jag bara är borta. Dom hade stött på två gamla klasskamrater från ettan på gymnasiet där nere Cecilia och Anders, den senare nämnda är Thomas Lövqvists lillebrorsa, han som typ ligger tvåa i Giro De Italia eller vad det nu är för stor cykeltävling som pågår.

Marikas lillasyster hade en liten synth hon också, ödet vill att jag ska spela, jag gjorde ett försök iaf, brände av mina låtar: "Don't Look Back In Anger" och "Let It Be", eller mina och mina, de låtarna jag kan helt enkelt och det gick ju helt okey, dock så tror jag synthen var lite besviken på mig, Marikas pojkvän hade spelat Coldplays fantastiska Viva La Vida och The Frays - How To Save A Life på den, så jag hamnade lite i lä där. Skön verkar han vara iaf, han var och såg AC/DC också. Fifan vilka minnen jag har efter den konserten, ge mig dom igen! Men men, snart är det den 21:a juni, kan knappt vänta, ska bli så kul att åka med er!

Marika skulle åka iväg på träning, så det var Kram och hej då där, tack för en jättetrevlig eftermiddag med dig.
Jag cyklade hem, i uppvind och motförsbackar, jobbigt, men det var värt det. Väl hemma hos mamma så började jag packa ihop mina grejer, skulle lämna Burgsvik om lite drygt 12 timmar, jag skickade med den mesta av packningen upp till pappa där jag skulle sova innan jag åkte dit och käkade pizza och såg på Time Out, riktigt skönt program, många klasiska skämt där i. Sen så åkte jag tillbaka till min mor och sen tillbaka till pappa igen, fick väl en sisådär 4 timmars sömn innan det var dags att gå upp och åka den sviiintidiga bussen från Burgsvik för att man skulle hinna med den tidiga båten från Stockholm, som var full av Metallica-fans, som jag själv.

Metallica skulle ha sin Please-Forgive-us-konsert senare på kvällen och det längtade vi till.

Mando Diao - If I Don't Live Today Then I MIght Be Here Tomorrow

Så fantastisk bra låt! Den har en liten 'Live Forever'-aura över sig, man blir så glad när man lyssnar på den.
Titeln är lite kryptisk, men det aldrig, never ever skadat en låt och musiken är så up-tempo, påminner som sagt väldigt mycket om Oasis tidigare låtar, ni vet back in the days, under världens gladaste 90-tal.

Jag glömmer aldrig Gustafs ord under deras konsert i lördags, precis innan dom skulle spela den här låten: "Det här är en låt som handlar om vänner, ni vet, man kanske säger 'Hej' till en vän man möter på gatan och det kanske är sista gången man träffar den vännen, det är den känslan som den här låten försöker beskriva."
Sen börjar dom spela, till en början kan det vara vilken låt som helst, men sen så började Gustaf att spela munspel och alla kände igen låten och det lät som magi.

Hela konserten igenom var magisk, från de rockigare delarna: Never Seen The Light Of Day, TV And Me, God Knows, Good Morning Herr Horst till de lite lugnare låtarna: If I Don't Live Today Then I Might Be Here Tomorrow och Ringing Bells som har blivit lite av en favorit.
Dom spelade även lite disco, med nya plattans starkaste spår: Dance With Somebody och discoprinsessan Gloria, som Björn själv kallade henne för.

Jag och min konsertpolare och mycket käre vän Matilda hittade till vår tredje konsert tillsammans och blev bjudna på en fantastisk show, jag menar, kön utanför var ju längre än AC/DC's.
Men som sagt, det var innanför väggarna där musiken fyllde Annexet och gjorde kvällen magisk, samt bevisade att Mando Diao är Sveriges bästa liveband.

---

Efter konserten så åkte vi in till T-centralen och träffade Elin, Hanna, Norea och Victoria.
Det blev en liten tur runt Sthlm, först centrum, sen festkvarteren, eller vad vet jag liksom, det såg ut som det iaf, det var drag och polisen var på plats och nånting hade hänt, händer alltid skit när jag är i Sthlm, så typiskt storstan!
Det var en jättetrevlig kväll, hur som helst och Stockholm påminde mig än en gång om att det är lite större än Burgsvik, som jag skulle hem till, bara några dagar senare, men det är en annan story, ett annat blogginlägg, a different heart in another time.

 
Oasis - Full On

Nu vet jag inte hur ljudet är på den här versionen då jag skriver det här inlägget på min bärbara dator och alla vet ju att en bärbar dators högtalare inte alltid är så top notch - Som Björn Gustafsson sa en gång i tiden.

Men vafan, Liam har jeansjacka på sig på bilden och ser hur cool som helst ut med sin Humongus Swagger.
+ att man ändå kan känna draget som återfinns igenom hela låten, titeln rättfärdigar den verkligen, "It's gonna be Full On!"

På tal om draget, det är typ samma grymma drag i Ryan Adams - Magick och om du gillade den så gillar du nog den här också, E.

Saknar dig vännen.

---

Jag mår skit nu, eller nej, det gör jag inte, det börjar lugna ner sig nu.
Den här veckan har dock varit jättejobbig, det är första gången på länge som jag har tyckt att något har varit psykiskt påfrestande och jobbigt. Det är även första gången jag tänkte efter om jag faktiskt hamnat rätt här i Karlstad. Nu är det ingen fråga jag kan besvara, för det är väl så att man ibland trivs och ibland vantrivs vart man än är.

Men det är ju som Oasis säger (Ja, hela min blogg är överfylld av Oasis referenser, Roll With It.) "Stop your mournin' man...", tror det var Liam som sa det, men Noel har väl sagt det ett X antal gånger han också och sen avslutad meningen med: "...Get up and get on with it."
Så det är precis det jag har gjort. Mycket av den här oron jag känt grundade sig i plugget, hade en tenta igår och nästa vecka börjar ett stort och omfattande grupparbete och jag har stått grupplös.

Tentan var en jävla plåga för att jag insåg i mitten av veckan att det var en ofantlig mängd information som man behövde läsa in och lära sig. Det var 137 instuderingsfrågor totalt och sen i måndags har jag jobbat som en dåre för att få klart de sista frågorna och få det att fastna i huvudet. Det var verkligen Full On!

Och inför tentan i fredags så bankade mitt hjärta hårdare än på länge. Men när jag väl kom in i skrivsalen så var allt lugnt , hjärtat lugnade ner sig och jag var taggad och redo och jag skrev tentan och det kändes bra efteråt, så allt verkade lösa sig på den fronten.
Trots att jag inför tentor/prov tror att jag kommer att dö ifall jag failar.

Efter tentan så ringde jag några samtal och jag hittade en arbetsgrupp, som var ångestobjekt nummer 2, killen jag snackade med sa: "Vi tar det på måndag, oroa dig inte du kommer hamna i en bra grupp."
Då var jag oerhört nära lättnadstårar, på bara en eftermiddag hade min dödsångest omvandlats till ett lättad sinne och ett leende.

De senaste veckorna har som sagt varit väldigt tunga, men jag tog mig igenom dom på Tro, Hopp, Kärlek och Vänner.
"Väldigt tunga" låter lite fel, jag såg Mando Diao, jag var på Gotland, jag såg Metallica (blogginläggen om dom sakerna ligger på ritbordet och publiceras om några dagar) och allt det var underbart, men jag hade ständigt en växande oro inom mig, men nu är den bortblåst.
Dock så orkade inte min kropp med, jag är förkyld, har feberyrsel på nätterna och har sviiiiinont i halsen.
Det har verkligen varit Full On, Fullt ös medvetslös och "Full Fart", som Björn Gustafsson sa en gång i tiden.