Gillar den här låten, det är någon sorts utveckling på MGMT-soundet, eller så är det typ exakt samma sak, bra är det i alla fall.

Jag var och åt middag på en kina-restaurang häromdagen med några vänner, min out-fit var: svarta converse, svarta jeans, röd och vit-randig långärmad tischa och jeansjacka, jag fick kommentaren: "Du ser ut som en fransk pirat.", nog för att jag alltid har velat var pirat, men fransk, really? Sen kom det fram att jag nästan alltid såg cliché-aktigt fransk ut, om det är positivt eller negativt vet jag inte, men en gnutta oklart är det allt, då jag själv aldrig sett mig som fransk. Men men merci i alla fall.

Verkligen skönt att sommarlovet snart är här, börjar få rejäl hemlängtan nu, har varit hemifrån i nästan fyra månader nu, vilket är en lång tid då jag är väldigt hemkär + att jag aldrig har varit borta såhär länge förut. Men snart får jag äntligen komma hem och jag ser faktiskt fram emot att jobba på ICA och jag ser fram emot sommaren hemma i Burgsvik, jag gillar dem skarpt. Det finns alltid något att göra. Jag ser fram emot trubadurkvällarna, vilket nog är det viktigaste som har hänt Burgsvik sen de började sälja 3.5:or i affären. Det är så mysig stämning där, alla känner alla, det är det som gör den trygga atmosfären. Den här gången så bryr jag mig inte ens om att låtlistan nästan är densamma som den alltid har varit, det är ju det som gör den trygga atmosfären, man vet vad man får och man vet att det alltid blir bra.

Jag gillar verkligen The Avett Brothers, de har en bra blandning mellan akustisk folk och poppiga melodier.

Jag läste dock i King Magazine att de hade collagerock-tendenser på sin musik ibland, ni vet Blink 182-stil. Som tur är har jag ännu inte hört någon sådan låt. Jag har inget emot den typen av musik, men det är ingen typ av musik som jag håller så nära hjärtat som jag gör amerikansk folkmusik.

Hade bara skola på förmiddagen idag, alla är verkligen sönderstressade och vill bara gå på sommarlov nu. Jag längtar också dit, det är bara tungt att vi har redovisning och tenta veckan innan. Men vi överlever nog det också.

---

Älskar den här bilden på han. Även fast jag inte lyssnar så mycket på Hip Hop längre så håller jag alltid Tupac nära hjärtat, det har jag gjort i snart 10 år. Vilket är 7 år längre än Oasis, så får ni lite perspektiv på det hela.

Älskar den här låten, en av mina favoritlåtar med en grupp som har växt på mig mycket enda sedan jag blev vän med Backman för snart två år sedan. Det är hemskt vad tiden går fort. Det gäller väl att hitta sin Reason To Live så snabbt som möjligt och leva livet.

Jag tror inte att jag får den här live den 12:e juni dock, men om jag skulle få det, då jävlar! Längtar dit.

Älskar videon också, den känns så klassiskt Kiss-pampig och storslagen och 80-tal.

Älskar även vädret nu, älskar den här övergången mellan vår och sommar, det är fint ute och natt luften är underbar. Det är lite behagligare att gå natt promenader nu än i januari. Jag brukar gå ner till vattnet och skriva och filosofera, jag kommer aldrig fram till något, men det är skönt att vara ute i alla fall.

Och visst var jag här idag också. Lika bra är det, har fortfarande mycket att göra.

Nu är det Champions Leauge-final, Heja Bayern! Eller Inter, när varken Barca eller Arsenal är med så bryr jag mig inte. Men bra fotboll är det i alla fall, alltid kul att se Champions League. Ska bli kul med fotbolls VM också, riktigt kul faktiskt.

Igår hade jag igen ett snack med Jimpa om de kommande konserterna. Nu kan jag knappt sova på nätterna för att jag är så förbannat taggad.

Så fantastisk fin låt, är glad över att jag fick uppleva det här ögonblicket på plats. Det är en av mina starkaste musikupplevelser.

Gustafs lilla tal innan de börjar kan vara de vackraste jag hört, han är verkligen född till att stå på en scen.
Jag minns när han började spela på munspelet, det var ingen låt jag kände igen, sen när han gick över till "If I Don't Live Today, Then I Might Be Here Tomorrow" så exploderade stället, som ni hör.

Jag ser verkligen fram emot att se dem igen, om det inte går ihop med deras spelning på Grönan så får jag väl dra till Peace and Love. Det är verkligen en intressant festival, förutom Mando Diao så kommer bland annat The Kooks och Wolfmother. Två band som jag också verkligen vill se.

Jag är övertygad om att jag har skrivit om den här låten förut, så ni som kommer ihåg det får ursäkta för jag bara måste skriva om den igen. Jag hörde den för första gången sommaren 2008, som på många sätt och vis var den tyngsta jag varit med om, men de ljuspunkterna som fanns var bland de bästa jag upplevt.
En av de ljuspunkterna var musiken.

Sommaren 2007 så gick jag ifrån Hip Hop, techno och "mainstream-punkrocken" jag lyssnade på och fann kärleken i hårdrock från 60 och 70-talet.

En av de starkaste upplevelserna kom från filmen School of Rock, 80-tals-style montaget som kompas av en odödlig Ramones-låt fick mig verkligen att förstå vad musik var. Händelsen kan närmast kallas religiös.

Jag hade sett filmen några gånger men aldrig riktigt lagt märke till den här låten, men så en natt/morgon, jag tror att klockan var närmare 05.00, när jag kom hem från ännu en sen natt hos Martin och Philip så bara kände jag att jag var tvungen att se det här montaget och som jag såg det! Om och om och om och om igen. Väldigt likt det som hände ungefär ett halvår senare då jag hörde "Live Forever" för första gången. Den historien har jag redan berättat ett X antal gånger. Efter den händelsen så var Ramones något av mina husgudar tillsammans med AC/DC, The Who, Led Zeppelin, Black Sabbath, Thin Lizzy, alla de klassiska banden med många fler.

Hårdrocken hade helt hänfört mig och jag frågade mig själv många gånger hur fan jag kunde ha undgått den tidigare. Efter den sommaren visste jag att lära mig spela gitarr var ett måste. Jag lärde mig spela någorlunda bra, grundackorden helt enkelt, men jag lyckades aldrig med att bli den där gitarrguden jag ville bli. Men livet är långt och det finns mycket kvar att åstadkomma.

Sen, efter ett halvår som sagt, så kom den där legendariska låten "Live Forever" att bli the themesong of my life och jag gick mer och mer ifrån den klassiska hårdrocken och började lyssna på lite nyare rock som tog den klassiska rocken och gav den en djupare innebörd, det var så jag upplevde det iaf.
AC/DC skrev festlåtar medan t.ex. Oasis skrev mer låtar om att man ska leva livet och gå vidare när allt känns skit, man blandade punken och rocken och vips hade man storslagna låtar med djupa innebörder.

Det fortsatte att influera hela 2008 och vid sommaren som ramades in av Oasis innehöll även mycket Mando Diao, Stereophonics och Tom Petty & The Heartbreakers. Tom Petty är ungefär lika stor som Bruce Springsteen för mig. Båda två spelar den där amerikanska folkrocken som jag verkligen älskar. Texterna är tidlösa och det var även det som fick mig att börja skriva mina egna låtar. Jag hade bara spelat gitarr på riktigt i några månader så att lägga till ackord till mina texter var sjukt svårt. Jag hade melodin i huvudet men det var svårt att översätta den till faktisk musik, men jag kom dit så småningom.

Men jag skrev fantastiskt mycket, inspirerad av det mesta jag lyssnade på vilket ledde till en salig blandning av flummiga texter alá Noel Gallagher till mer skarpa texter alá Tom Petty. (Nej, jag jämför inte mig med dem, det vore löjligt). Jag försökte i alla fall fånga och förmedla den känslan av odödlighet som mina favoritartister hade förmedlat till mig. Jag skrev texter om kärlek, svek, död, liv. Allt mellan himmel och jord.

Jag skrev som bäst när jag jobbade på ICA. Jag brukade (och gör fortfarande idag) gå ner på lagret och sjunga och skriva ner texter. Tyvärr hade jag inte tillgång till ett stort skrivblock så jag fick nöja mig med att skriva på små anteckningsblock som vi fick gratis till våra arbetsvästar. Chefen blev lite misstänksam när jag förbrukade ungefär ett block i veckan.

Jag har fortfarande kvar alla lapparna, de tillsammans med min gitarr var nog det viktigaste jag fick med mig från Gotland när jag flyttade till Karlstad den 22:a augusti 2008, då det påminnde mig om den sista tiden då jag fortfarande bodde hemma. Lapparna har jag i en svart gammal skolåda tillsammans med 4-5 skrivblock, en del textrader har omarbetats, en del textrader har fått ingå i låtar i sin helhet och en del textrader ligger fortfarande oanvända.

Jag är fortfarande övertygad om att jag skriver mina bästa låtar när jag jobbar hårt med något annat än musik. Så det ska bli kul och se vad jag lyckas skriva ner nu i sommar.

Jag fick en liten present av Mimmi för ungefär en vecka sedan. Det är Bon Ivers debutalbum For Emma, Forever Ago.

Jag lyssnade på skivan för första gången ikväll och jag kan bara säga: Wow! Vilket känsla. Soundet hamnar någonstans mellan Fleet Foxes och Mumford & Sons, den har samma djup och lågmälda känsla som Fleet Foxes och samma sköna melodier som Mumford & Sons, vilket är en väldigt bra blandning.

Jag fastnade direkt för den här låten. Det går inte att beskriva hur känslosam den är. Det blir om möjligt ännu mer känslosamt när Justin Vernon framför den själv.

Det är precis sån här musik som jag älskar och vill kunna spela: tidlöst, folkligt, känslosamt. Magiskt.

Älskar den här låten, jag tror nog att den toppar min lista med Mando Diao-låtar och det trots att jag hörde den för första gången igår. Den är från 2004 och kom på God Knows EP:n, det var på den tiden då Mando Diao var Rock n' Roll rakt igenom. Älskar den sista minuten när Gustaf skriker texten och de andra skriker "We're Hit, Oh brother we're hit!" Man känner sig odödlig som en vän kallar det tillståndet för.

Ankan tipsade om lite bra musik förut; Starsailor, jag är säkert sist med att upptäcka dem, men glad är jag över att jag fick det tipset. Väldigt bra musik, speciellt de akustiska låtarna från senaste albumet. Så jag fick med mig en bra kompanjon under min lilla promenad.

Men den bästa kompanjonen ringde mig. Det var sjukt oklart för jag tänkte på om man skulle ta och slå en signal till Jimpa och ta ett snack om AC/DC och livet. Innan jag hann plocka upp min mobil så ringde han mig! Det är den där sjuka Gotlands-kommunikationen, eller telepatin rättare sagt. Vi fick till ett riktigt skönt snack, Jimpa var på topp, han var sådär kanon som bara Jimpa kan vara. Vi hade ett sånt där klassiskt samtal som man har i vår ålder: man ska leva det goda livet, man ska försöka göra allt rätt, men ska försöka ha kul. Leva livet helt enkelt. Alltid skönt att snacka om sådana saker utan att det blir så tungt. Så länge man gör sitt bästa för att vara den bästa människan man kan vara så kan man vara stolt över det.

Vi planerade en hel del sköna planer, nu närmast inför AC/DC, men på längre sikt så planerade vi även Status Quo och en liten get-together för Nils "Nirre" Jönssons hemkomst i juni. Ska bli riktigt trevligt, har inte träffat han på över ett år nu och eftersom han bor i London så är det inte alltid så lätt att prata med karln. Men en god vän är han ändå. Saknar verkligen det hänget vi hade det sista halvåret på gymnasiet, vi var bara i skolan på förmiddagen så eftermiddagen spenderades på fotbollsplanen, har aldrig haft så roligt som jag hade under den tiden. Jag och Jimpa kom fram till det: det kanske inte var den bästa utbildningen men vi hade helt klart en skön tid. Vilket jag nu i efterhand känner var det viktigaste.

Så när Nirre kommer tillbaka till oss så blir det förhoppningsvis som back in the days, fotboll på dagen och utgång på kvällen. Det ska dock tilläggas att jag inte var någon festprisse så jag följde sällan med, men de gångerna jag följde med. Då var vi kanon och vi skulle aldrig ramla ner. Som Håkan skulle sagt.

Näe, nu får jag nog sluta titta tillbaka och bli sentimental. Jag försöker höja blicken och titta framåt istället.

trying to figure out what went wrong,

You just slipped somethin' into my palm, then you were gone.

I could smell the same deep green of summer,

above me the same night sky was glowin'

In the distance I could see the town where I was born"

Jag har för mig att han har varit i Sverige tre somrar i rad nu, men väl nu när jag har fått upp ögonen för karln vad gör han då? Jo, han skiter i att komma till Sverige, vilket jag då tycker inte är okey någonstans!

Men när han väl bestämmer sig för att komma hit igen då ska jag vara där, längst fram, det är där jag brukar hamna efter ett tag inne på stället. Det är där jag trivs bäst. Det är där man verkligen känner musiken.

Har många fina minnen från konserter, det började sommaren 2008 med Iron Maiden, vilket iofs var ett litet bakslag med tanke på att Tobbe ansvarade för biljetterna; vi stod och köade till ståplats i 2 timmar och sen när vi kom fram så säger dem: "Det här är sittplats biljetter" och gissa vart den ingången var? Jo på andra sidan stadion och jag kan lova er att det inte är ett litet ställe. Så vi satt där 3 timmar och väntade på att konserten skulle börja och för er som inte går på konserter så ofta kan jag berätta att ingen väntar tre timmar på sittplats. Vi var helt själva. Men det var värt väntan och konserten var fantastisk.

Sen rullade det bara på Coldplay x2 i september, Oasis i Januari, Anna Ternheim i februari, AC/DC i februari, Metallica i mars, nej för James Hetfield hade käkat indiskt så det blev ju inte av, Bob Dylan i mars, Mando Diao i april och sen äntligen Metallica i maj!

Sen började konsertsommaren 2009, ingen direkt konsertsommar, vilket jag och Maja har grämt oss för i efterhand då vi missade allt typ: Elton John, U2 och Bruce Springsteen.

Kick-offen var dock underbara och fantastiska AC/DC nere i Göteborg, som är en jävligt trevlig stad.

Den så kallade fantastiska konsertsommaren avslutades i Technicolor på Stockholm stadion den 22:a augusti.

Efter det så har det nästan varit dött för mig när det kommer till konserter. Det dröjde några månader fram till den 26:e januari då jag äntligen fick se Urmas Plant live för första gången, lite otacksamt att spela på en tisdagskväll (så vida det inte är i Burgsvik) men de gjorde det grymt, kvällen var laddad.

Sen dess har det återigen varit tomt på konserter i mitt liv, men snart så händer det. AC/DC på Stadion, kort därefter Kiss på samma ställe, vilken härlig kick-off! Avslutningen sker på hemmaplan Status Quo på Gutavallen där ovannämnda Urmas Plant agerar förband. Tre konserter är bättre än fjolårets två konserter som då var bättre än 2008:as en konsert. Så det går framåt, ser fram emot hela åkturen och hoppas på fler än de här konserterna.

Jag ser även fram emot många trevliga trubadurkvällar på Burgsviks egna storscen nämligen på Folkeryds konditori, det är bättre än vad det låter. Tro mig.

Så många fantastiska konserter, så många fantastiska minnen, så många fantastiska vänner.

Så mycket fantastisk musik.

Jag måste se till att jobba snabbare nästa gång jag gör en lista, man tappar intresset annars både som författare och läsare.

Det här är inte bara en av de bästa Bealtes-låtarna, det är en av de bästa låtarna genom tiderna, sanna mina ord.

Ray Charles spelar den med samma känsla som om låten vore hans egen, han gör den till sin.

Det är musikstycken som det här -som handlar om känsla, improvisation och  som får mig att vilja lära mig spela piano och någon dag ska jag kunna klara av det.

Kvalitén är inte så bra, men jävlar vad bra grabbarna gör den. Det här är verkligen en sån här cover som delar upp folket på youtube i två olika läger: de som älskar den och de som hatar den. Jag fattar inte hur man ens orkar skriva en kommentar på youtube om hur dåligt han sjunger, om man inte gillar det så är det okey men varför ens bry sig om att lyssna på det då och klanka ner på alla som gillar hans röst. Vissa saker kan jag verkligen inte förstå. Den akustiska versionen är minst lika bra som originalet, om inte bättre just därför att jag älskar akustiska gitarrer och The Kooks.

Det verkar som om alla gjorde Chuck Berry covers på 60-talet, Stones gjorde det flera gånger, Beatles gjorde det (Rock And Roll Music) m.fl. Men hey, de gjorde det bra och spelade på i samma anda som Chuck Berry himself.
I övrigt kan jag bara säga att Stones nog var det coolaste bandet på 60-talet, innan det spårade ur och Jagger började springa runt i gula tights och fjäder-halsdukar. 

Jag vet att det är ganska väntat (jävligt väntat) att ha med den här låten och jag vet inte vem som har gjort den bästa covern på Leonard Cohens original, jag vet dock att Jeff Buckleys version är jävligt nära till att vara den bästa covern. Jag vet att Cohens original är ganska seg och hans röst inte är den bästa men känslan han förmedlar är obeskrivlig.

En film från min barndom lyckades också smyga sig in den blandningen, nämligen Space Jam, den fantastiska filmen om Michael Jordans heroiska basket-comeback i ett försök att stoppa onda Aliens från att kidnappa Looney Tunes-gänget. Den stora frågan är: ska han lyckas? Det finns bara ett sätt att ta reda på det, se filmen och upplev ett av de mest episka sluten någonsin i en sportfilm.