Nu har vårterminen dragit igång. C-terminen. Forskning i 20 veckor framåt. Jag är väldigt taggad på det faktiskt, kanske beror på att det kan bli det viktigaste arbetet jag gör under hela min akademiska karriär. Om jag tycker att det är kul och att jag får ut något av det så skulle jag kunna tänka mig att läsa vidare till professor inom ämnet media och kommunikation. Jag har ett brinnande intresse för att förstå varför människor kommunicerar på olika sätt, samt hur media sprider bilden av verkligheten runt omkring sig.

Håll blicken kvar i skyn // David R.

Och när det kommer till kursen i grafisk formgivning så är den också snart klar, vi hade den slutgiltiga redovisningen i torsdags, de sa att de gillade mina idéer och att de skulle använda några grejer så det ser jag som det bästa betyget man kan få. När redovisningen var klar och minglet höll på satte jag mig i trappen för att tagga ner lite, snackade med några kompisar och en frågar mig vad jag vill bli när jag blir stor och syftar på mitt arbete som hänger uppe. "Musiker", svarade jag som om det vore en självklarhet. Men lägger snabbt till: "Men det är väl mest en rock n roll dröm". Sen har vi ett litet snack och det verkar som om han tror att jag har en framtid inom grafisk formgivning. "Kanske", svarar jag. Jag tycker att det är kul men på samma gång så finns det så mycket annat jag också vill göra. Men det var i alla fall det var jävligt skönt att få så pass positiv feedback av folk i min klass och lärare till skillnad från all den andra skiten jag tagit under det här halvåret. Men det är väl lite så att när en dörr stängs så öppnas en annan.

Nu håller jag bara på med de sista småuppgifterna och sen är jag klar och kan blicka framåt.
Jag blev klar med en illustration idag:

Uppgiften var att illustrera ett ord eller en dikt. Eller en låt (jag kände att det var okey att ta det steget).

Låten är Lovers In Japan av Coldplay, som för övrigt är en fantastisk låt som ni borde lyssna på om ni inte hört den.
En sak är oklar, under kursens gång var jag inte alls taggad på att använda Photoshop eller Illustrator, men nu när vi väl är klara tycker jag att det är jätteroligt igen. Det är lite småjobbigt att jag fungerar tvärtom sådär. Men det är lite så jag är. Jag sa till min far för inte så längesen att jag aldrig skulle vilja jobba som musiker för då skulle det vara mitt jobb, då skulle det inte vara den där hobbyn som jag brann för längre.

Nu ska jag ut på min nattpromenad och antagligen lyssna på Guns N' Roses och spela luftgitarr eller The Decemberists nya album: The King Is Dead som jag gillar skarpt. Speciellt June Hymn som påminner en om sommaren.

Om jag får förmånen att vara bestman någon gång så ska jag göra exakt samma sak.

(och om någon vet vart man kan få tag på en sån blå skjorta som han har i live-segmenten hör av er!)

Håll blicken kvar i skyn // David R.

Julen var hur bra som helst, middag och firande med de närmaste först och sen en sen natt hemma hos kusinerna med äkta rysk vodka och spel in på småtimmarna. Sen kom juldagen som var väldigt speciell, full med förväntan på en toppenkväll, 7 cider och en Tequila Rose-flaska körde Philip upp mig och Martin till Hemse där förfesten varade i 20 minuter innan vi var tvungna att skynda oss vidare till en hyrd buss som skulle köra in oss till krognatten i Visby.
Ja, det var stressigt och det blev mycket alkohol på en och samma gång, men kanske var det det som gjorde kvällen. Bussen i sig var en upplevelse, jag har aldrig riktigt känt att jag har hört hemma därute där jag växte upp, inget negativt med det, människor är olika liksom, så jag kände mig lite som både Filip och Fredrik på samma gång. Ni vet, när de åker ut till någon halvt okänd ort i Sverige där de låter alkoholen för dem samman med ortsbefolkningen. Så där sitter jag, längst bak i bussen, halvt ensam med en gammal kompis från högstadiet, vi kan kalla honom "Jeppa", för det är faktiskt hans namn, och pratar om gamla goda tider, sjunger med i gotländska låtar och dricker min Tequila Rose som om det var läsk. Två pisspauser senare och vi var äntligen i Visby där den kyliga vinterluften var full av förväntan. Av någon oklok anledning gick vi en omväg ner till hamnen och Club Dåbbra och vi stötte på polisen, inget allvarligt, men alkoholen had to go. En kvart senare stiger vi in på klubben och inleder en toppenkväll med liveband och allt. Såklart var jag tvungen att vara längst fram, som alltid när musiken spelas live. Jag skrek mig hes på gamla rockklassiker och såg inte någon jag kom dit med på över två timmar, men klassar ändå kvällen som: kanon! Strax innan jag skulle gå träffade jag på Elin i baren och försöker sköta ett någorlunda normalt samtal i öronbedövande musik, jag tror att jag börjar bli gammal. Jag gick vidare ut i natten och börjar snacka med någon kille, Murar-Julle, som slår följe med mig till Max. Mycket händer på den tiden, det mest anmärkningsvärda är väl att vi är nära att bli nedslagna av någon kille som hade fått i sig lite för mycket. Väl på Max frågar jag honom om han ska käka med mig eller om han ska ta en taxi hem, som han har snackat om hela tiden, han svarar att han ska käka med mig. Jimpa stod och tog beställningar, som alltid när jag är där, "skönt" tänkte jag då vet han exakt vad jag är sugen på. Jag presenterar Murar-Julle som en ny bekantskap och säger att vi ska dinera ihop, Jimpa säger då på skoj "Han vet att du är bög va?", jag svarar "Jaja". Vi får vår mat och ska sätta oss ner för att käka, då ser jag att Murar-Julle har sitt käk i en påse och säger att han ska åka hem, vi tar i hand och säger "hej då". Jag skrattade lite för mig själv innan jag började äta i min ensamhet. Efter det började jag gå ner mot hamnen igen i ett desperat försök att hitta gänget jag kom dit med, turligt nog hittade jag dem precis innanför murarna och äntligen kände jag mig säker igen, trodde jag... 
Kort därefter blev jag, en vän och hans flickvän mordhotade, han har mordhotat mig förut och jag har fått det förklarat för mig att det bara är på skoj, så "skitkul" tänkte jag. Men ja, vi skrattade åt det kort därefter.

Efter en till vända på Max, där jag bland annat sprang på den gamla tempelriddaren Wilhelm Hempel, gick bussen hem igen 04.00. Där i min ensamhet började jag skriva på några låtar som jag fortfarande skriver på, men mer om det senare. runt klockan sex däckade jag, Martin och Fide i Rasmus säng och så fick den natten sitt slut.

Nästa stora händelse ägde rum på nyårsafton, som visade sig bli en mycket underhållande kväll.
Jag bilade in till Johannes med Martin, Fide och Danne, väl framme började de andra supa medan jag parkerade bilen och ja, ni gissade rätt: jag fick supa ikapp, turligt nog är jag väldigt bra på det och kvällen började trevligt. Efter 3-4 klädombyten var jag redo, det blev tischa och kavaj, för en helkväll som inleddes med middag på HP5.
Det var den mest värda nyårsmiddagen jag har varit på någonsin. Efter en fantastisk god bit oxfilé och en flaska vin var jag redo för festen som skulle fortsätta hos Johannes där vi fick sällskap av Majas gäng och såg Sverige vinna mot Kanada i JVM. Sen drog festen vidare ner till hamnen... Och alla som har upplevt det vet att det är en fantastisk flopp! Det här året blev det dock lite bättre, fast att det började med att tolvslaget ägde rum när vi var någonstans mitt inne i innerstaden, det brukar bli så så man fick ta det med en nypa salt. Efter en flaska champagne gick jag och resten av gänget in på HP5, vi fick gå före i kön eftersom vi hade redan hade varit där så vi slapp frysas. Väl inne fortsatte natten med en Filip och Fredrik-fylla, ni får fråga om ni inte vet vad det betyder. Klockan fem kom vi hem till Johannes igen, beslutsam och lite dum som jag var, försökte jag tvinga alla andra att köra till klockan sex, vilket jag alltid vill göra. Dock så har jag ingen makt i det där gänget så det slutade med att jag korkade upp ensam, dock så tog jag det visa beslutet efter 5 minuter och avbröt det hela. 

Två fantastiska kvällar som ja, helt enkelt var riktigt bra rakt igenom och som jag vill göra om snart.

Ett bra nyår är det som avgör om ett lov har varit bra eller dåligt så jag kan bara tacka och ta emot för allt jag fick vara med om och alla människorna som var där och gjorde det hela möjligt.

Lovet har även varit en liten kreativ period, jag har skrivit klart tre låtar:
"No, No, No" -En sorglig liten låt om att inte få hjälpa till.

"Come With Me" -En låt om ett försök att fly till ett ställe som inte finns.

"Down By The River" -En låt om kärlek, vänskap och att inte prata med varandra på år och dagar.

Sen började jag även skriva på två låtar till:
"A Friend of The Night" -Det var en av låtarna jag skrev på bussen hem efter juldagskvällen. Den handlar om precis vad det låter som.

"The Moon and The Sun" -En tragisk kärlekslåt om två personer som aldrig möts.
"Hopes and Dreams and Fears" -Handlar om min uppväxt och jag tittar tillbaka på allt som gjort mig till den jag är. Har varit väldigt blödig och nostalgisk nu under lovet så det var skönt att få ner det till ord.

Jag funderar fortfarande på att skaffa myspace, snackade igenom grejen med Matilda och jag har fått bra respons på de låtarna jag har skickat ut till folk så jag vet egentligen inte vad som hindrar mig att fixa en myspace-sida med demolåtar. Jag sa till Matilda att jag skulle göra det nästa helg, vi får väl se vad som händer.

Nu ska jag ut på min nattpromenad och lyssna på Guns n' Roses, jag blir helt jävla orädd när jag lyssnar på deras livealbum. Jag går där och drömmer mig bort och önskar att jag kunde spela gitarr som Slash.

Och om någon vet vem Murar-Julle är: be han höra av sig!

Tanken var att jag skulle åka hem efter middagen, men plikten kallade när Jimpa ringde och sa att Urmas spelade på Effes klockan 00.30. Inget man vill missa tänkte jag och anslöt mig till publiken runt klockan elva.
Spelningen var bra så länge den varade, tyvärr var de tvungna att avsluta efter bara fem låtar. Väldigt tråkigt, men låtarna var lika bra som i somras + att vi bjöds på en nyskriven låt. Efteråt drack jag och Jimpa upp, pratade med Marcus och försökte fixa efterfest någonstans vilket resulterade i ett besök på Max och sedan sömn på Majas golv.
Idag så berättade den andra Maja att jag sjöng på Eldkvarn i sömnen, jag gillar att mitt undermedvetna är besatt av Plura Jonsson och gänget.

Morgonen efter åkte jag hem, somnade på soffan och vaknade någon timme innan bussen till staden återigen skulle rulla mot en ny natt, nya drömmar och förhoppningar. Jag och Jimpa inledde kvällen med lite shots och lite andra alkoholhaltiga drycker, det är skönt att få det ur sig när man väl är på ön och är i gott sällskap. Vi såg även på Stockholm Live, detta legendariska program som jag, Jimpa och Viktor knarkade under gymnasiet. Det var en lina Özz Nujen på morgonen och en tablett Jakob Öqvist på kvällen.
Kvällen fortsatte hemma hos Team Urmas med Marcus och Nikky. Stewboss, Ryan Adams och annan indiemusik jag inte kan namnet på spelades. Vi fick även höra den nya låten "Dokument C5", eller om det var "Dokument CK" och min favoritlåt "Be There For Me Or..." live. Jävligt kul att höra. Ett nytt album är planerat till det första halvåret av 2011, en fullängdare som jag verkligen ser fram emot.

Taxi ner till Stora Torget, inatt var det Munken som skulle vara vårt tempel av alkohol. Utanför föll Team Urmas bort, vart de tog vägen är fortfarande ett mysterium. Väl inne skrek jag och Jimpa halsen av oss och spelade luftgitarr till Europe, Iron Maiden, Guns n Roses och alla andra stora rockhjältar från Rock and Roll Hall of Fame.
Natten var på topp, då gjorde Team Terra Nova med Frida, Josefin och Andrea i spetsen entré, folk som jag inte har träffat sedan studenten. Det var en väldigt lycklig stund. Förhoppningsvis träffar jag dem mer nu under den här vistelsen på ön. Även denna natt avslutades på Max (Jimpa jobbar där och hans arbetskamrater var också på Munken så vad fan ska man göra?). Taxi hem, fyra timmars sömn, vakna, gå till bussen, åka hem och jag andades återigen Burgsviks friska luft.

En helg på drift, en fantastisk helg, en av de bästa på länge. Fler sådana är på beställning, nästa helg, helgen efter det och så vidare.

Ett snabbt tillägg bara, idag skrev jag klart min första låt på länge "No, No, No" heter den. Den klockar in på cirka två och en halv minut. Inspirationen är hämtad från Bon Iver, Iron & Wine och Simon & Garfunkel. Texten är sorglig av sig medan melodin är glad. Förhoppningsvis kan jag få lite körsång av Mimmi om vi ses och kan spela in i januari. Vilket jag håller tummarna för.
Myspace nästa?

När jag växte upp hade jag inte en endaste tanke på att bli journalist. Jag snubblade in på den här vägen när jag var 16 år och vi skulle välja inriktning på Richard Steffens gymnasium. Min då bästa vän Viktor var redan bestämd på att välja Media och Journalistik som inriktning, jag antar att det var av lite rädsla som jag också valde det. Jag är alltid väldigt blyg i nya miljöer, gymnasiet var ingen annorlunda historia. Jag hade inte fått så många vänner under mitt första år, den enda som jag verkligen hängde med, förutom Viktor, var en kille som heter Elon Mallin, med det lite småroliga mellannamnet "Isodor". Så att då följa efter sin bästa vän var ett ganska givet val för mig. Att det sedan kostade mig samma bästa vän är ännu oförståeligt för mig. 

I den nya klassen kom jag till rätta, människorna var många, de var olika, de kändes mer öppna. Om det var för att de faktiskt var trevligare eller för att de hade blivit mer säkra på sig själva efter det första året vet jag inte, men det var helt klart en annan stämning. Jag snubblade in på journalistdrömmen av olika tillfälligheter och jag helt ovetande om vad som väntade mig.

Jag hade aldrig riktigt brytt mig om svenskan innan, men det blev ett nytt favoritämne, Från G i Svenska A steg jag till MVG i både svenska B och C och jag fick det högsta betyget man kunde få på alla delarna av de nationella provet i Svenska C. Jag kände en stor lycka och tillfredsställelse inombords. Jag hade aldrig haft någon lärare som trodde på mig, när jag var ung kändes det som att det var jag mot hela världen och det kanske det var. Redan i lågstadiet fick jag lärarens onda öga riktat åt mig. Det var alltid jag som var skyldig. Det var alltid jag. Det fortsatte på mellanstadiet då jag fick fler tillrättningar av läraren än jag kan räkna till. Trots att jag var yngst märktes jag mest.
Högstadiet blev en ny utmaning, aldrig den värste men ändå tillräckligt för att lärarna skulle hålla ett extra öga på mig. Jag blev till och med stämplad som rasist av rektorn. Alla som känner mig vet att jag avskyr allt som har med rasism att göra, jag gjorde det då och jag gjorde det nu. Trots problemet tog jag mig vidare till gymnasiet med nya drömmar och förhoppningar.

På gymnasiet kändes det som att jag fick bättre lärare. Jag litade på dem på ett helt nytt sätt.
En av mina lärare erkände i efterhand att hon inte trodde att jag var så skötsam som jag var, hon trodde att jag skulle ställa till med mer problem. Det var kul att överraska någon positivt, på samma gång var det tråkigt att en lärare hade förutfattade meningar.

Då jag inte brydde mig så mycket om svenskan innan hade jag inte så mycket träning när det kom till att skriva journalistiska texter, det blev ett problem när vi satte igång med vår skoltidning, i min första artikel blandade jag in egna åsikter vilket är ett stort tabu. Men jag fick en snäll tillrättning av Emma och efter det var det inget problem. Jag började skriva enligt regelboken vilket passade mig för en stund innan jag började experimentera med språket. Jag försökte hitta min egen röst och krönikorna passade mig utmärkt. Jag ska inte säga att jag skrev på ett nytt eller revolutionerande sätt men det var på mitt sätt, det var inte perfekt utan istället var det skitigt. Det gav mig rösten jag ville ha, man kunde urskilja om det var jag som skrev en text då jag gärna blandade in mig själv när det passade för att ge läsaren en bild av mig och berätta vad som gjorde att jag uppfattade saker på ett visst sätt. 

Skoltidningen Jang, en dålig försvenskning av det engelska ordet "Young" eller Nisses och Jims skämt om en flaska Kan Jang - ursprunget diskuteras fortfarande, var en fantastisk tid. Vi siktade mot skyarna och vi hann dit och tillbaka innan allt var över. Arbetet fostrade mig som journalist såväl som man. Det skapade en hunger att skriva som fortfarande finns kvar.
När vi hade avslutat arbetet var det dags att anonymt berätta hur arbetet hade gått och vad vi tyckte om de andra. Jag fick bara positiva kommentarer, alla fick det. Det var ett enormt erkännande för mig som den "osjälvklara journalisten". Jag vet att det inte bara var tomma ord menade för att inte trampa någon på tårna.
Nisse var redan då en fantastik journalist, Emma kunde allt om hur man skapade en tidning, Maria var och är en fantastisk skribent och poet, Jimpa skrev också på sitt eget sätt, Viktor var aldrig rädd för att säga sanningen, Max var en karismatisk man som alltid visste vad han gjorde och Martin var en mycket god vän. Jag litar fortfarande blint på deras ord.

Om jag hade kommit in på journalistprogrammet i Kalmar så kanske mitt liv hade sett helt annorlunda ut, jag kanske hade varit en lyckligare man. Det är frågor man kanske aldrig får svar på. Istället kom jag till Karlstad, jag ska inte säga att jag ångrar det, men det var kanske inte rätt väg för mig. Jag fick inte läsa journalistik på två år. Jag trodde då att journalistiken inte var mer än en ungdomskärlek. En tillfällig romans som sedan vandrade in och slog sig till ro i mitt minne.

Men så fick jag en chans att läsa en journalistkurs, ringrostig som jag var tog jag mig an utmaningen med ett leende, glad över att bara börja skriva igen. Första artikeln jag skrev var en härva av dåligt valda formuleringar och en grammatisk mardröm. Underkänt - blev betyget. Det är dåligt och det är ditt fel - blev förklaringen.
Då trodde jag definitivt att drömmen var över. Det var en tung period, jag var tom, hade inte lust till att fortsätta. Jag gick de tunga stegen ett tag innan det blev bättre. Bättre, men ändå inte bra. Jag hade totalt förlorat tilliten till läraren. Det fanns så mycket jag skulle kunna säga till han, men jag valde att inte göra det, istället valde jag att blicka framåt istället. Det hjälpte då jag äntligen kunde se slutet. Innan det började hoppades jag på att det aldrig skulle ta slut, när jag var mitt i det bad jag till gudarna om att det skulle ta slut.
Det är okej om jag misslyckas, en dörr stängs - nya öppnas, men min ungdomskärlek bär jag fortfarande med mig.

Ett händelserikt halvår som gått ohyggligt snabbt. Jag trodde att jag hade tid men det hade jag inte. Men mycket har hänt, jag har fått nya perspektiv och nya vänner. Ser fram emot det sista halvåret här i Karlstad för den här gången, jag kanske kommer tillbaka. Vem vet vart jag kommer att hamna liksom? Bara för att man har läst på ett universitet betyder det inte att man vet vad man ska göra med livet, det kommer ju ständigt nya saker man vill pröva på.

Jag har inte så mycket mer att säga nu än God Jul och Gott Nytt År.

Brevbäraren knackade på idag, jag öppnade och tog emot två paket från cdon.com.

Mando Diaos Mtv Unplugged-konsert: Above and Beyond

Och Brukets debutskiva: En Annan klass
Många grymma låtar på den skivan: "Stad som aldrig vaknar", "Vit som snö" och "Sthlm Kallar" rekommenderas.
Det var längesen Svensk punk var så träffsäker.

I det andra paketet fanns en del av min farsas julklapp. Sex stycken Rollings Stones-album som bara väntar på att slås in. Men först ska låtarna läggas in på min Ipod.

Jag måste även lägga till att jag just nu gillar Nisses blogg, en intressant lektion om mediavärlden blandat med nostalgiska tillbakablickar mot barndomen. En jävligt jobbig layout som dock vägs upp av jävligt många kloka ord.

2009 blev det lite bättre men då missade jag att köpa till alla. Så jag hoppas att julen 2010 ska bli fantastisk! Alla klappar är inköpta, nu gäller det bara att ta sig ner till Gotland där mina renar och den röda mössan väntar på mig.

Såhär såg paketen ut då. Varför Maja inte fick sitt paket för är fortfarande ett olöst mysterium.
Hon kanske får det i år om hon är snäll. Hon fyller ju år också. Mycket med det där.

Det kändes även bra att min fotolärare sa "otroligt" om mina nattbilder, inte för att han är fotograf, eller för att han är lärare utan för att jag helt enkelt respekterar den mannen.

Nu är jag klar med lektionerna för den här terminen, men tyvärr har jag fortfarande uppgifter kvar att göra + några som sträcker sig över lovet, men det ska nog gå bra. Hårt jobb i helgen och båten ner till Gotland på onsdag och återigen få kyssa den gudabenådade marken.

Fast på samma gång känns det lite tråkigt att åka härifrån när jag just har börjat att bli vän med några från den kursen jag läser nu. Idag till exempel satt jag och diskuterade Mando Diao och Sugarplum Fairy med en tjej i klassen som sett Mando typ 10 gånger och Sugarplum nästan lika många gånger. En gång såg hon till och med båda på samma kväll. Det var i Göteborg, Sugarplum spelade på Sticky Fingers medan Mando spelade någon helt annanstans. Ibland får man ihop sådana där magiska kvällar.

Jag hade helt missat att Mando Diao hade spelat in en MTV Unplugged-skiva så jag blev helt överlycklig när jag såg det häromdagen. Det gjorde helt klart den här veckan!

Ett givet köp. Jag längtar efter brevbäraren varje dag. Att Ray Davies är med och spelar min favoritlåt med The Kinks "Victoria" gör ju inte saken sämre.

---

Jag blir lite nostalgisk av att sitta uppe för sent och skriva långa blogginlägg. Det var ju så allt började. En liten kille med en hunger för att skriva. Kanske inte alltid bra eller kort och koncist utan istället långa inlägg skrivna med hjärtat om allt och inget.
Jag har snart haft bloggen i tre år, det måste väl nästan göra mig till en veteran? I vilket fall som helst så fortsätter vi ett tag till.

Min stora idol, i klass med Noel Gallagher. Ingen skriver musik som Plura Jonsson.

En stor inspirationskälla som jag precis har börjat bekanta mig med. Jag längtar tills nästa gång jag får se han.
Troligtvis i april.
Gå in på Spotify och lyssna på Eldkvarns "Vid Världen Ände".

Magasinlayout-uppgift från skolan.

Men ingen hänger läpp över det, istället hoppar, dansar och ler vi.

Så Mycket Bättre kan mycket väl vara det bästa vi sett i svensk tv på 2000-talet. Eller, nu skriver jag ju det här strax efter den här veckans program där min favorit, min kung, min stjärna, mitt allt, Plura Jonsson stod i centrum.
Hans stil och musik har gjort att jag inte längre är rädd för att bli gammal, jag har lämnat ångesten bakom mig och vandrat ut som en lugnare man, eller pojke på väg mot att bli en man.

Jag var ute och sprang tidigt ikväll så att jag skulle ha orken att gå ut och fota senare inatt, synd bara att stjärnhimlen är borta och utbytt mot någon slags artificiell orange himmel. Så nu ska jag bara avsluta mitt arbete här, ta en bit pepparkaksdeg och fira den andra advent en dag för tidigt. Sån är jag.

En av de skrivna låtarna var: "Darker Then Before". Jag har haft titeln i huvudet sen sommaren 2009 och äntligen lyckades jag skriva klart den. Låten är titelspåret till min "tredje EP", självklart hittar jag på allt, jag ska inte släppa någon EP. Men som jag redan berättat så har jag redan skapat en EP, komplett med bilder och låtar. Tre av de sex låtarna är inspelade också, så nu handlar det väl bara om att våga skaffa Myspace, får väl se hur det blir med det. Det känns bra att planera i EP-format, passar mig mycket bra, några låtar hit, några låtar dit och paff så har man en skiva som speglar en period från mitt liv.

Ett namn till mitt band är också "uppfunnet": West River. Hata eller älska det, det är så det är.

Jag har lätt för att bli lite blödig och nostalgisk, men den här hösten har gått extremt snabbt. Snart bara en månad kvar till jul(!) och snart bara en vecka kvar till säsongens sista resa till Uppsala.
Julklappstänket är som tur är redan, nästan, klart. Nu har jag bara det roligaste kvar, köpa grejerna.
Jag ser fram emot en bra jul och jag ser fram emot en varm, kärleksfull, vänskaplig och fantastisk vistelse på Gotland.

Killen som gav mig feedback gillade i alla fall det han såg och sa att han definitivt skulle köpa skivan.
Kul, tyckte jag.

Jag väntar på att Jimpa ska bli den gitarrguden ödet vill att han ska bli. Jag undrar vad han gör istället för att träna.
För snart ska vi ju bilda band och det går ju inte om det bara är jag som kan spela ett och annat ackord.
Så Jimpa, om du läser, jag ber dig, nej, jag till och med vädjar dig till att börja spela!