Har på senaste tiden kommit på hur bra Ulf Lundell är. Fan att jag missade han i somras. Lyssnar mycket på hans skiva: I Ett Vinterland. Framförallt titelspåret och en låt som heter Atlanten. Jag har börjat uppskatta den där klassiska svenska rockmusiken från de gamla rockpoeterna Lundell, Plura och även Thåström.

Kul att höra att Håkan Hellström är tillbaka. Jag lyssnade väldigt mycket på killen i somras medan jag ramlade ner.
Jag är väldigt sugen på att dra till Göteborg i oktober och se han. Dyrt nu i efterhand. Hade verkligen ingen koll på biljettsläppet. Ångrar det nu. Jag vill höra magin, se sjömanskostymerna, se Daniel Gilbert röka precis som i somras på Way Out West, precis som i början på 00-talet. Aftonbladets recensent verkade vara helt lyrisk. Skrev direkt från hjärtat, det var en fantastisk artikel.

och om du lämnar mig kommer jag älska dig"

Jag är trött. Så oerhört trött. Det har varit en hård sommar, vi överlevde, men vi fick aldrig någon chans att vila ut. Nu är jag tillbaka här i Karlstad bland tentor, poänger och mediokra resultat. Verkligen mediokra resultat. Det kommer inte att bli något försvarstal. Kanske inte heller något gnäll. Men jag måste få ur mig allt.

Jag har vetat att jag har velat bli en skrivande journalist sedan 2007 då jag upptäckte denna fantastiska och klassiska uttrycks form. Nu när jag äntligen får chansen att fokusera på skrivande journalistik så fuckar jag upp.
Underkänd på min första uppgift och enda feedbacken jag fick var att jag hade slarvat. Inget var bra. En väckarklocka om något. Jag hade fuckat upp meningar hit och tempus dit. Mina brister kommer äntligen ifatt mig och nu måste jag ta itu med dem. Kan inte blunda längre.

Jag vet inte vad jag gör för fel, min vänliga svenskalärare på gymnasiet gillade mitt sätt att skriva. Lite drömskt och vilset sådär. Det behövde inte alltid ha varit bra formulerat och något underverk grammatiskt, men historien nådde fram. Pluralism tror jag att jag ska börja kalla det. Jag var inte bra, men jag skrev på mitt sätt. Mitt sätt. Mitt sätt.

Nu har jag börjat tvivla på mig själv. Vågar knappt skriva ett ord längre utan att dubbelkolla det med en ordbok. Jag har gått vilse bland alla reglerna. Jag har som sagt börjat tvivla på mig själv, det var det sista jag behövde. Jävla "sen natt"-blogginlägg. Bittert låter det, fast jag är ganska glad ändå. Jag har ett bra liv, fantastiska vänner, fina upplevelser. Så det som tynger mig nu kommer bara att tynga mig inatt, sen kommer jag vakna, skaka av mig det och fortsätta kämpa som den drömmaren från landet jag är. Elden börjar falna men den glöder fortfarande.

Nu är helgen här i alla fall och Uppsala väntar på mig, det är där vi ska tillbringa helgen och försöka leva med våra fattiga studentliv i Itakes och bröderna Nyqvists trea även Rock and Roll-stjärnan Richard ska dit. Ryktena florerar i alla fall. Det blir väl inte mycket cig's and alcohol men vi får helt enkelt Roll with it.

-Så där låter det alltid när jag och Richard snackar. Oasis-referenserna haglar tätt, inget för en nybörjare.

Vet inte om det blir tre eller fyra dagar, det får tiden utvisa. Just nu lever jag livet i en kappsäck.

Världens bästa instrumentala låt från ett av världens bästa band.
Den gick på repeat när jag åkte hem.

Och visst är det skönt att vara hemma igen.

Helvetet är inte en dålig plats att vara på. Det är inte en AC/DC-konsert heller, det ska gudarna veta!

Förutom kön, den var inte så himla rolig. Jag har fortfarande ont i arslet!

Men det var trevligt att sitta där med Jimpa, Maja och Mickan. Robin tittade förbi ett tag, sen kom Andrea och sen kom Johan och Timgren och vi gick in genom Stadions portar. Det kändes som att vara hemma. Borta bra, men hemma bäst, är så sant som det är sagt. Jag ska ju tillbaka till stadion på lördag.

Hardcore Superstar var kanon som förband, jag hoppas att dem någon dag kan vara huvudakt på en sån stor arena. Stället exploderade när de avslutade med "We Don't Celebrate Sundays Anymore!"

Men det var inget emot explosionen som kom när The Rock And Roll Train kraschade in på scen.

Jag och Jimpa brände iväg direkt, lämnade våra kamrater bakom oss. De måste verkligen bli bättre på att hänga på till nästa gång. Tyvärr var konserten exakt som de två tidigare jag varit på, inget fel med det, det är en grym show. Men någon överraskning hade inte skadat. Jag och Jimpa höll på att få både den ena och den andra blåtiran när killar på två meter dansar med armbågarna ut från kroppen + hoppar runt som jag vet inte vad. Även de här stora killarna som tacklar och håller på, var ju nästan så att jag fick men över att vara på en hårdrockskonsert. En tjej hamnade under en kille på över 100 pannor, såg sjukt obehagligt ut, men hon verkade klara det bra.

Efter "Let There Be Rocks" kanske lite för långa gitarrsolo begav vi oss tillbaka till de andra och andades ut. Där träffade vi även en liten lirare vi träffat tidigare under konserten, han var typ 40 år, 1.50 lång och långt brunt hår. Vi träffade han första gången när vi nästan var längst fram och här var han igen. Han, jag och Jimpa visste vad som väntade, alla vi tre tog på oss solglasögonen, Jimpa greppade micken, jag plockade luftgittaren och den här killen tog luftbasen, sen brände vi av "Highway To Hell" och "For Those About To Rock (We Salute You)", det var fantastiskt. Jag vet inte vart annars man skulle möta på sånna gubbar.

Efter konserten så skippade vi efterfesten, skönt nog! Jag hade kollapsat. Så alla drog hem till sitt. Jag och Jimpa irrade runt och letade efter rätt buss och till slut hittade vi rätt, sen var det raka vägen ut till Norrviken och sova av sig konserten och se lite på klassiska Stockholm Live-avsnitt. Sov ungefär 4 timmar innan det var dags att ta sig tillbaka till Uppsala, väl där så hade Richard kommit, sjukt trevligt! Inte träffat karln sen förra sommaren. På eftermiddagen så skulle jag åka tillbaka till Stockholm och se Mando Diao, hela min kropp sa "nej", men jag visste vad jag ville. Resan dit var omtumlande. Den brukar ta 45 minuter, nu tog den två och en halv timme! Jag var tvungen att hoppa av i Märsta, ta ett annat pendeltåg till Solna, ta en buss därifrån till T-banan i Solna, innan jag äntligen kunde andas ut. Mötte upp Jim, tog buss 47 ut till Grönan, den var fullpackad. Jag fattar inte hur folk i Stockholm överlever med den där kollektivtrafiken.

Grönan var fint, tyvärr han vi inte åka något, men förhoppningsvis så ska vi dit i sommar. Istället ställde man sig direkt i klumpen framför scenen och bara väntade på att Mando Diao. Det var värt väntan och de 159 kronorna i inträde. Älskar verkligen att se dem, de är lätt Sveriges bästa liveband. Ser verkligen fram emot ett nytt album från grabbarna i år.

Håll blicken kvar i skyn // David R.

Gillar den här låten, det är någon sorts utveckling på MGMT-soundet, eller så är det typ exakt samma sak, bra är det i alla fall.

Jag var och åt middag på en kina-restaurang häromdagen med några vänner, min out-fit var: svarta converse, svarta jeans, röd och vit-randig långärmad tischa och jeansjacka, jag fick kommentaren: "Du ser ut som en fransk pirat.", nog för att jag alltid har velat var pirat, men fransk, really? Sen kom det fram att jag nästan alltid såg cliché-aktigt fransk ut, om det är positivt eller negativt vet jag inte, men en gnutta oklart är det allt, då jag själv aldrig sett mig som fransk. Men men merci i alla fall.

Verkligen skönt att sommarlovet snart är här, börjar få rejäl hemlängtan nu, har varit hemifrån i nästan fyra månader nu, vilket är en lång tid då jag är väldigt hemkär + att jag aldrig har varit borta såhär länge förut. Men snart får jag äntligen komma hem och jag ser faktiskt fram emot att jobba på ICA och jag ser fram emot sommaren hemma i Burgsvik, jag gillar dem skarpt. Det finns alltid något att göra. Jag ser fram emot trubadurkvällarna, vilket nog är det viktigaste som har hänt Burgsvik sen de började sälja 3.5:or i affären. Det är så mysig stämning där, alla känner alla, det är det som gör den trygga atmosfären. Den här gången så bryr jag mig inte ens om att låtlistan nästan är densamma som den alltid har varit, det är ju det som gör den trygga atmosfären, man vet vad man får och man vet att det alltid blir bra.

Jag gillar verkligen The Avett Brothers, de har en bra blandning mellan akustisk folk och poppiga melodier.

Jag läste dock i King Magazine att de hade collagerock-tendenser på sin musik ibland, ni vet Blink 182-stil. Som tur är har jag ännu inte hört någon sådan låt. Jag har inget emot den typen av musik, men det är ingen typ av musik som jag håller så nära hjärtat som jag gör amerikansk folkmusik.

Hade bara skola på förmiddagen idag, alla är verkligen sönderstressade och vill bara gå på sommarlov nu. Jag längtar också dit, det är bara tungt att vi har redovisning och tenta veckan innan. Men vi överlever nog det också.

---

Älskar den här bilden på han. Även fast jag inte lyssnar så mycket på Hip Hop längre så håller jag alltid Tupac nära hjärtat, det har jag gjort i snart 10 år. Vilket är 7 år längre än Oasis, så får ni lite perspektiv på det hela.

Älskar den här låten, en av mina favoritlåtar med en grupp som har växt på mig mycket enda sedan jag blev vän med Backman för snart två år sedan. Det är hemskt vad tiden går fort. Det gäller väl att hitta sin Reason To Live så snabbt som möjligt och leva livet.

Jag tror inte att jag får den här live den 12:e juni dock, men om jag skulle få det, då jävlar! Längtar dit.

Älskar videon också, den känns så klassiskt Kiss-pampig och storslagen och 80-tal.

Älskar även vädret nu, älskar den här övergången mellan vår och sommar, det är fint ute och natt luften är underbar. Det är lite behagligare att gå natt promenader nu än i januari. Jag brukar gå ner till vattnet och skriva och filosofera, jag kommer aldrig fram till något, men det är skönt att vara ute i alla fall.

Och visst var jag här idag också. Lika bra är det, har fortfarande mycket att göra.

Nu är det Champions Leauge-final, Heja Bayern! Eller Inter, när varken Barca eller Arsenal är med så bryr jag mig inte. Men bra fotboll är det i alla fall, alltid kul att se Champions League. Ska bli kul med fotbolls VM också, riktigt kul faktiskt.

Igår hade jag igen ett snack med Jimpa om de kommande konserterna. Nu kan jag knappt sova på nätterna för att jag är så förbannat taggad.

Så fantastisk fin låt, är glad över att jag fick uppleva det här ögonblicket på plats. Det är en av mina starkaste musikupplevelser.

Gustafs lilla tal innan de börjar kan vara de vackraste jag hört, han är verkligen född till att stå på en scen.
Jag minns när han började spela på munspelet, det var ingen låt jag kände igen, sen när han gick över till "If I Don't Live Today, Then I Might Be Here Tomorrow" så exploderade stället, som ni hör.

Jag ser verkligen fram emot att se dem igen, om det inte går ihop med deras spelning på Grönan så får jag väl dra till Peace and Love. Det är verkligen en intressant festival, förutom Mando Diao så kommer bland annat The Kooks och Wolfmother. Två band som jag också verkligen vill se.

Jag är övertygad om att jag har skrivit om den här låten förut, så ni som kommer ihåg det får ursäkta för jag bara måste skriva om den igen. Jag hörde den för första gången sommaren 2008, som på många sätt och vis var den tyngsta jag varit med om, men de ljuspunkterna som fanns var bland de bästa jag upplevt.
En av de ljuspunkterna var musiken.

Sommaren 2007 så gick jag ifrån Hip Hop, techno och "mainstream-punkrocken" jag lyssnade på och fann kärleken i hårdrock från 60 och 70-talet.

En av de starkaste upplevelserna kom från filmen School of Rock, 80-tals-style montaget som kompas av en odödlig Ramones-låt fick mig verkligen att förstå vad musik var. Händelsen kan närmast kallas religiös.

Jag hade sett filmen några gånger men aldrig riktigt lagt märke till den här låten, men så en natt/morgon, jag tror att klockan var närmare 05.00, när jag kom hem från ännu en sen natt hos Martin och Philip så bara kände jag att jag var tvungen att se det här montaget och som jag såg det! Om och om och om och om igen. Väldigt likt det som hände ungefär ett halvår senare då jag hörde "Live Forever" för första gången. Den historien har jag redan berättat ett X antal gånger. Efter den händelsen så var Ramones något av mina husgudar tillsammans med AC/DC, The Who, Led Zeppelin, Black Sabbath, Thin Lizzy, alla de klassiska banden med många fler.

Hårdrocken hade helt hänfört mig och jag frågade mig själv många gånger hur fan jag kunde ha undgått den tidigare. Efter den sommaren visste jag att lära mig spela gitarr var ett måste. Jag lärde mig spela någorlunda bra, grundackorden helt enkelt, men jag lyckades aldrig med att bli den där gitarrguden jag ville bli. Men livet är långt och det finns mycket kvar att åstadkomma.

Sen, efter ett halvår som sagt, så kom den där legendariska låten "Live Forever" att bli the themesong of my life och jag gick mer och mer ifrån den klassiska hårdrocken och började lyssna på lite nyare rock som tog den klassiska rocken och gav den en djupare innebörd, det var så jag upplevde det iaf.
AC/DC skrev festlåtar medan t.ex. Oasis skrev mer låtar om att man ska leva livet och gå vidare när allt känns skit, man blandade punken och rocken och vips hade man storslagna låtar med djupa innebörder.

Det fortsatte att influera hela 2008 och vid sommaren som ramades in av Oasis innehöll även mycket Mando Diao, Stereophonics och Tom Petty & The Heartbreakers. Tom Petty är ungefär lika stor som Bruce Springsteen för mig. Båda två spelar den där amerikanska folkrocken som jag verkligen älskar. Texterna är tidlösa och det var även det som fick mig att börja skriva mina egna låtar. Jag hade bara spelat gitarr på riktigt i några månader så att lägga till ackord till mina texter var sjukt svårt. Jag hade melodin i huvudet men det var svårt att översätta den till faktisk musik, men jag kom dit så småningom.

Men jag skrev fantastiskt mycket, inspirerad av det mesta jag lyssnade på vilket ledde till en salig blandning av flummiga texter alá Noel Gallagher till mer skarpa texter alá Tom Petty. (Nej, jag jämför inte mig med dem, det vore löjligt). Jag försökte i alla fall fånga och förmedla den känslan av odödlighet som mina favoritartister hade förmedlat till mig. Jag skrev texter om kärlek, svek, död, liv. Allt mellan himmel och jord.

Jag skrev som bäst när jag jobbade på ICA. Jag brukade (och gör fortfarande idag) gå ner på lagret och sjunga och skriva ner texter. Tyvärr hade jag inte tillgång till ett stort skrivblock så jag fick nöja mig med att skriva på små anteckningsblock som vi fick gratis till våra arbetsvästar. Chefen blev lite misstänksam när jag förbrukade ungefär ett block i veckan.

Jag har fortfarande kvar alla lapparna, de tillsammans med min gitarr var nog det viktigaste jag fick med mig från Gotland när jag flyttade till Karlstad den 22:a augusti 2008, då det påminnde mig om den sista tiden då jag fortfarande bodde hemma. Lapparna har jag i en svart gammal skolåda tillsammans med 4-5 skrivblock, en del textrader har omarbetats, en del textrader har fått ingå i låtar i sin helhet och en del textrader ligger fortfarande oanvända.

Jag är fortfarande övertygad om att jag skriver mina bästa låtar när jag jobbar hårt med något annat än musik. Så det ska bli kul och se vad jag lyckas skriva ner nu i sommar.

Jag fick en liten present av Mimmi för ungefär en vecka sedan. Det är Bon Ivers debutalbum For Emma, Forever Ago.

Jag lyssnade på skivan för första gången ikväll och jag kan bara säga: Wow! Vilket känsla. Soundet hamnar någonstans mellan Fleet Foxes och Mumford & Sons, den har samma djup och lågmälda känsla som Fleet Foxes och samma sköna melodier som Mumford & Sons, vilket är en väldigt bra blandning.

Jag fastnade direkt för den här låten. Det går inte att beskriva hur känslosam den är. Det blir om möjligt ännu mer känslosamt när Justin Vernon framför den själv.

Det är precis sån här musik som jag älskar och vill kunna spela: tidlöst, folkligt, känslosamt. Magiskt.

Älskar den här låten, jag tror nog att den toppar min lista med Mando Diao-låtar och det trots att jag hörde den för första gången igår. Den är från 2004 och kom på God Knows EP:n, det var på den tiden då Mando Diao var Rock n' Roll rakt igenom. Älskar den sista minuten när Gustaf skriker texten och de andra skriker "We're Hit, Oh brother we're hit!" Man känner sig odödlig som en vän kallar det tillståndet för.

Ankan tipsade om lite bra musik förut; Starsailor, jag är säkert sist med att upptäcka dem, men glad är jag över att jag fick det tipset. Väldigt bra musik, speciellt de akustiska låtarna från senaste albumet. Så jag fick med mig en bra kompanjon under min lilla promenad.

Men den bästa kompanjonen ringde mig. Det var sjukt oklart för jag tänkte på om man skulle ta och slå en signal till Jimpa och ta ett snack om AC/DC och livet. Innan jag hann plocka upp min mobil så ringde han mig! Det är den där sjuka Gotlands-kommunikationen, eller telepatin rättare sagt. Vi fick till ett riktigt skönt snack, Jimpa var på topp, han var sådär kanon som bara Jimpa kan vara. Vi hade ett sånt där klassiskt samtal som man har i vår ålder: man ska leva det goda livet, man ska försöka göra allt rätt, men ska försöka ha kul. Leva livet helt enkelt. Alltid skönt att snacka om sådana saker utan att det blir så tungt. Så länge man gör sitt bästa för att vara den bästa människan man kan vara så kan man vara stolt över det.

Vi planerade en hel del sköna planer, nu närmast inför AC/DC, men på längre sikt så planerade vi även Status Quo och en liten get-together för Nils "Nirre" Jönssons hemkomst i juni. Ska bli riktigt trevligt, har inte träffat han på över ett år nu och eftersom han bor i London så är det inte alltid så lätt att prata med karln. Men en god vän är han ändå. Saknar verkligen det hänget vi hade det sista halvåret på gymnasiet, vi var bara i skolan på förmiddagen så eftermiddagen spenderades på fotbollsplanen, har aldrig haft så roligt som jag hade under den tiden. Jag och Jimpa kom fram till det: det kanske inte var den bästa utbildningen men vi hade helt klart en skön tid. Vilket jag nu i efterhand känner var det viktigaste.

Så när Nirre kommer tillbaka till oss så blir det förhoppningsvis som back in the days, fotboll på dagen och utgång på kvällen. Det ska dock tilläggas att jag inte var någon festprisse så jag följde sällan med, men de gångerna jag följde med. Då var vi kanon och vi skulle aldrig ramla ner. Som Håkan skulle sagt.

Näe, nu får jag nog sluta titta tillbaka och bli sentimental. Jag försöker höja blicken och titta framåt istället.

trying to figure out what went wrong,

You just slipped somethin' into my palm, then you were gone.

I could smell the same deep green of summer,

above me the same night sky was glowin'

In the distance I could see the town where I was born"