Nirvana - Come As You Are

En gammal favoritlåt, som bara blir bättre och bättre med åren.
Såg till min förtjusning att jag hade hela Nirvanas MTV unplugged-spelning inlagd på min mp3, det förgyllde verkligen hemfärden från Stockholm i måndags natt.

Den här versionen är, om möjligt, bättre än originalet. Dock inte lika bra som "Smells Like Teen Spririt" som i mina ögon är 90-talets näst bästa låt. Vilken som är bäst vet ni redan.

---

Jag åkte då nattbussen hem från Stockholm och någonstans runt klockan ett ringde ett okänt nummer mig och sa: "Living The Dream", såklart var det Martin och Maja som spexade och väckte mig, men men, det var bara att dra igång mp3:en och njuta av de nästan 3 timmarna jag hade kvar av resan.

Morgonen efter var jag inte riktigt på topp, men jag kom till skolan iaf där vi gjorde klart vårt grupparbete, med att förbereda vår redovisning, göra en opponering på en annan grupps film och lite sånt småfix.
Då kom det även fram att jag var livrädd för den 35-åriga morsan som har styrt i vår grupp.
Men vi har ändå lärt oss att arbeta med varandra, bara man vågar stå för sina åsikter, det visade sig även att hon var från Östergötland och dom kan man inte vara rädd för, dom är för góa.

Dagen där på så hade vi får redovisning, de var uppdelat i 2 pass, vi var på det andra passet på eftermiddagen.
Och innan vi skulle gå in så fick vi höra skräckhistorier om hur de andra grupperna hade blivit sågade vid fotknölarna + att det hade förekommit personangrepp från lärarna. HJÄLP!!

Men vi panikade inte vi stod starkt och höll vår redovisning och på det stora hela så var lärarna väldigt nöjda med det andra passet och dess kampanjfilmer så det kändes bra.

Igår var jag ledig, sovmorgon, Oh Yes!
Äntligen fick jag ta igen lite sömn efter helgen och den något hektiska inledningen på veckan.
Och idag har vi vår sista dag på denna delkurs. Det innebär kursutvärdering, så det är bara att gå dit och svara på några frågor.

Sen så är det hem igen och packa klart väskan och åter ge sig ut på vägarna. Vilket ska bli grymt kul, även denna gång.

---

Michael Jackson - Come Together

Jag fick denna fantastiska låt av Maja igår, jag tycker den är mycket skönare än originalet, den här har ett grymt groove och jag tycker att Michael sjunger den bättre än Lennon. Det ska dock tilläggas att jag älskar Beatles, så att ingen hoppar på mig för den saken skull.

Maja tyckte dock att originalet var bättre. Det känns som att vi kommer att ha många diskussioner om det. Men först väntar vår "Brygg-tävling". Vem kan egentligen stå bäst elelr mest graciöst t i brygga?
Är dock lite rädd, för den gymnasten jag träffade på nyår berättade för mig, förra gången jag var nere på Gotland, att hon hade brutit ett revben på nyår när hon skulle gå ner i brygga. HJÄLP!!

Men vi är taggade ändå.

Bob Dylan - Like A Rolling Stone

Det här är en av Bob Dylans mest tidlösa låtar. Rolling Stone Magazine röstade fram den till tidernas bästa låt 2004, men som alltid med sånna listor så ska man ta dem med en nypa salt och man måste förstå att det inte finns några rätt eller fel.
Jag tycker definitivt den är där uppe i toppen bland tidernas bästa låtar. Som sagt den är tidlös.
Hela den här låten är tagen från en story som Dylan själv skrev i mitten av 60-talet och det visas tydligt hela låten igenom.

Men det jag tycker är mest utmärkande med den här låten är tempot, det är egentligen inte något märkvärdigt högt, med dagens mått mätt (säkert inte back in those days heller) men hans röst lyfter låten så att den flyger fram, det är svårt att förklara.

Jag tycker att The Boss Bruce Springsteen har varit närmast med en rättvis förklaring:
"The first time I heard Bob Dylan, I was in the car with my mother listening to WMCA, and on came that snare shot that sounded like somebody had kicked open the door to your mind."

---

När jag vaknade på måndag morgon så mådde jag allt annat än bra, det brände i halsen (Det hade förvärrats över föregående dag), jag hade feber, ont i magen och jag behövde plocka en rejäl snytning istället för en snooze som jag faktiskt ville göra.
Jag klädde på mig, ringde min pappa och bestämde en mötes tid inne på City Terminalen. Det tog ett tag för mig och Philip innan vi kunde ge oss iväg, vi båda var trötta och utslitna, men till slut så hade jag packat ihop mina grejer och han sina så då begav vi oss.
Och när vi stod ute vid busshållplatsen (självklart var det 15 minuter tills nästa buss skulle gå) så blev jag tvungen att styra upp mitt grupparbete, vilket var lite svårt att göra ifrån Stockholm kan jag säga, men tydligen hade vi missat ett möte med en annan grupp, men det löste sig iaf och jag kunde slappna av resten av dagen.

Jag och Philip hoppade på bussen som äntligen kom, då började jag må väldigt illa, blev blek och svimfärdig, där hade ni verkligen my darkest hour. Men jag klarade mig in till T-cenralen iaf, därifrån gick vi upp mot city terminalen för att möta upp med min far, först var vi tvungna att gå förbi bögringen, men det var säkert idag. Inga pundare, puh!

Jag lämnade av min packning i ett skåp och det var äntligen dags för lunch.
Vi orkade inte leta så vi tog Kungshallen (som verkligen är det ultimata lunchstället) där åt jag pasta, som verkligen var välbehövligt efter några dagar med, ja vi ska vara ärliga, inte alltför bra mat.
Philip lämnade oss och åkte till Södertälje, jag och min pappa gick till hans hotell men först så gjorde vi ett snabbt stopp på Hötorget och köpte Hallon. (Man måste passa på när man ändå är i Stockholm, you know)

Väl på pappas hotellrum så somnade vi båda, jag p.g.a min förkylning och han för sin tidiga morgon, det var minst sagt välbehövligt att ladda batterierna inför kvällen då Bob Dylan skulle spela i Globen.
Vi kom dit cirka en timme innan det skulle börja. Alldeles lagom.
Vi hade ganska bra platser också, någonstans i mitten av Globen satt vi och väntade, snackade musik och läste i programmet som kostade 120 spänn, kanske lite onödigt, men sånna program är sjukt snygga så även detta.



19.34 entrar Bob Dylan, klädd som en gammal Sydstatsgeneral börjar han spela "Rainy Day Woman", vilket är en låt jag aldrig har hört förut. Sen kommer han igång med en av sina klassiker: "Lay Lady Lay" och det var på den låten man verklige förstod vilken form hans röst är i. Den var långt ifrån sina forna glans och munterhet. Tyvärr så byts vissa textrader ut mot harklanden och mumlanden, men har man överseende med det och ett öppet sinne så lär man sig att tycka om den lugna magin som han ändå lyckas förmedla när han drog igång "Tangled Up In Blue". Den åtföljs av några fler låtar som jag inte kände igen. Vilket kanske inte är så konstigt då han har spelat in över 500 låtar. Sen kommer han till en annan klassiker: "Desolation Row" som min farsa gillar skarpt. Det var bara synd att min pappa uppfattade först i slutet att det faktiskt var den låten.

Han "avslutar" med "Like A Rolling Stone", det var väl enda gången då man faktiskt var lite besviken under konserten. Man ville så gärna att han skulle få låten att flyga iväg speciellt i slutet på refrängen då han sjunger just: "Like A Rolling Stone", nu mumlade han bara sakta fram textraderna. Det är ändå skickligt att se att han har gjort om de flesta låtarna så att de passar hans röst kanon.
Efter den här låten går han och sitt svartklädda band av scenen.

Publiken ställer sig upp och vill ha mer. Tyvärr får vi inte det.

Eller?

Jo, han är tillbaka.

"All Along The Watchtower" och den levererade han riktigt bra måste jag säga, han körde den i en lugnare takt än originalet, men han satt varje textrad perfekt. Här blev jag riktigt glad, för nu kände jag att konserten lyfte.
Han följer upp den låten med "Spirit on The Water" och avslutar sen med "Blowin' In The Wind" som också var riktigt bra.

Sen efter det var det tyvärr slut.

På det stora hela skötte sig Dylan väldigt bra. Jag skulle kunna säga att det var skittråkigt bara för att hans röst inte fungerade längre, men det var inget problem. För han kan göra fortfarande göra det som gjorde han stor från början: Förmedla känslor.
Han är en mästare på det och varje textrad sjunger han med en känsla, en form av stilla magi, en magi som gjorde ett kort stopp i Stockholm för att sedan fortsätta på sin ändlösa turné som inleddes för snart ett halvt sekel sedan. Bara tanken är mäktigt.

Så det jag egentligen ogillade mest var att Bobban gömde sig ute till höger på scen bakom ett piano, jag vill ju ha han i mitten av scen med en akustisk gitarr. Fast det är ju bara den gudabilden jag har byggt upp av honom. Men jag är säker på att han kommer avsluta sin karriär på det sättet, så som han än gång startade den, hatt, gitarr, munspel och kanske en cigg i munnen, i mitten av scen.

Han hade två gitarrister med sig på scen (+han själv under några få låtar) dom gjorde ett väldigt bra jobb, bassisten likaså, som gjorde bäst jobb med den stilistiska ståbasen, den andra pianokillen som satt bakom Dylan var ganska anonym fram tills det visade sig att han var väldigt skicklig på flera instrument, Banjo, El-Guitalele och en mandolin, var bara några av instrumenten han behärskade. 
Men den som gjorde det bästa jobbet på scenen (efter Dylan) var trummisen som verkligen var det stadiga igenom hela konserten.
Det var många gånger man slutade att titta på Dylan för att vila ögonen på trummisen vars trummande endast kan beskrivas som elegant.
Det är den enda gången jag har blivit sugen på att lära mig spela trummor.

Dylan hade verkligen en grym publikkontakt, jag antar att det kommer med åren och han har ju hållt på längre än någon annan.
När han sjöng lyssnade verkligen alla och nickade med i takt. Det bästa var dock då han äventyrade sig in mot mitten av scen med ett munspel och ett pilimariskt leende på läpparna. Han stod först stilla ett litet tag sen så började han svänga på ett av benen, han dansade och han skrattade till och med lite, då log alla vi 11.000 i publiken, i alla fall inombords.
Han drog igång ett munspels-solo som varade i någon minut innan han saktade dansade tillbaka ut på höger sida, av scenen, igen.

Så länge han kan spela ett instrument och skapa ljud med munnen kommer han fortsätta med att sprida sin magi och det ska vi vara tacksamma och glada för. Han står både nu och då för den äkta musiken, den där musiken som berör dig direkt, den musiken som håller dig varsamt, den musiken som alltid står vid din sida, den musiken som aldrig förändras trots att The Times They Are A-Changin'

---

Efter konserten var det dags för mig att ta nattbussen tillbaka till Karlstad.
02.45 skulle jag anlända till busstationen. 09.00 dagen därpå hade jag ett möte med min grupp.
Det var ett riktigt tungt dygn. Men när jag satt där på bussen och vilade min tomma blick ut genom fönstret på Vår Gamla Fria Nord, så var jag ändå jättenöjd över helgen.

Oasis - Talk Tonight

En riktigt fantastisk låt på alla sätt och vis. Den är lugn och fin alá "Wonderwall" och texten är en av dom bästa Noel har skrivit, fast å andra sidan säger jag det om vad han än har skrivit.
Han skrev den runt 95-96 när Oasis var som störst, det var under en period när han hoppade av hela cirkusen: "Det är svårt att spela i samma band som en familjemedlem, speciellt om ens familjemedlem är Liam Gallagher" har han sagt efteråt.
Jag tror det var i Usa han hoppade av turnén och antingen så stannade ha där eller så åkte han tillbaka till England, men i vilket fall som helst så satt han på en bar och söp ner sina sorger, eller sorger och sorger, livet var en fest helt enkelt.
Men då någon gång under den kvällen träffade han en tjej och dom började prata. Dom pratade hela natten och några veckor efter det så var Noel tillbaka i bandet.

Nu vet jag inte om den här historien stämmer, men jag hoppas den gör det. Den är vacker.

---

På något sätt lyckades vi komma hem från Heron City efter Watchmen-filmen, trots att klockan var efter tolv.
Vi gick från Heron City till någon T-bana station (kommer inte ihåg vilken) men det var en jävla labyrint till den, Vi var en grupp på typ 10 pers. och då tänkte jag: "Shit, vi kommer bli gängknullade." inte att vi var gänget som knullade någon utan att vi var gänget som blev knullade.
Men men vi överlevde och jag hade tur och hann med den näst sista bussen hem till Brandbergen och Tobbe där jag somnade gott på min soffa som jag ska göra om till min egen, mohahah!....

Jag vaknade hyfsat tidigt på lördagsmorgonen iaf, jag och Tobbe käkade lite frukost och såg på lite South Park.
Sen så åkte vi in mot Gullmarsplan för att möta upp Philip som såg sjukt schteeekig ut när han sat och väntade på oss med en kaffe.
We joined forces och åkte in till Stockholms hjärta, där vi skulle hitta ett bra ställe att käka på.
Vi bestämde oss på förhand för Kinamat, jag hade fått mer smak på Ris och kyckling och dom båda typ älskar det så det var inget snack om saken. På vägen till Kina-stället, impuls-beställer jag och Philip varsin klipptid senare på eftermiddagen.
Sen gick vi och åt på Sawadee, snabbmatstället, inte restaurangen. Kycklingspett och Jordnötsås var riktigt smarrigt.
Sen så gick vi och klippte oss, det blev kort och det kändes riktigt skönt, det var ju riktigt vårväder ute, jag hade ju till och med på mig en vårjacka, en gammal blå regnrock som har tillhört min mors sambo.

Efter vi hade gått runt på stan lite så började vi dra oss hemåt med Tobbe igen, fast först ett stopp hemma hos Philips faster där han har ett eget litet rum, Tobbe stod och pratade med Philip och jag utforskade lägenheten och hittade en katt i en säng, den började jag gosa med, då visade det sig att det log en till katt gömd under täcket och lurade, fast den fick jag aldrig mysa med för att det var dags för oss att gå.

Vi tog buss och sen en annan buss och hamnade ute i Brandbergen där jag äntligen fick äta mina införskaffade Hallon. Hötorget is the Shit!! Vi spelade även lite CoD4, Philip spöade mig och Tobbe trots att vi var på lag. Han är typ min Idol, jag ska kämpa för att komma upp i hans nivå!

Sen så lämnade Philip oss, han skulle på någon kompisfest, jag och Tobbe fortsatte spelade och allmänt chillade.
Kvällen gick och jag låg och halvsnoozade lite innan jag bestämde mig för att ta en dusch, en lång dusch. Jag var ganska trött efter resan dagen innan och stadvandringen bidrog med sin del också.

När jag kom ut från duschen hade jag äntligen fått svar (5 stycken sms och ett samtal) från den alltid lika tålmodiga Elin.
Nattpromenad blev det. Är det något vi kan så är det sånna. Det var såååå trevligt att träffa henne.
Vi möttes upp vid Slussen och efter många om och men så lyckades vi hitta varandra nånstans på Götgatan. Där började vi vår färd genom Stockholmsnatten, ner för några väldigt branta trappor, där kom man till ett stup med en väldigt vacker utsikt över Stockholm. Det var där någon gång jag förstod att Stockholm var något större än Burgsvik.
Sen hamnade vi vid Gula Gången, på andra sidan så fanns det en gayklubb där en kille i klännings stod och rökte, då drog man lite på smilbanden, det var så oväntat, speciellt för en Lantisgrabb som mig själv.
Genom gamla stan över Riksdagsbron (?) upp på den mainstreamiga Drottninggatan, sen så försvann helt mitt lokalsinne....
Vi kom till Östermalm. Trots att det var Lördag natt så stötte vi tråkigt nog inte på några Schteekare.
Vi båda gick vilse, men till slut hittade vi tillbaka till T-banan, där var det "Kram o Godnatt".

Jag ville inte heller att natten skulle ta slut, men där något tar slut börjar något nytt.

Jag hann inte med bussen ut till Brandbergen, så jag frågade Philip om det var okey om jag sov hos han. Det var lugnt!
Han hoppade på samma T-bana som mig, den var verkligen fullsmockad och det höll på att bli bråk mellan några: "Jävla blattejävel" hörde jag någon skrika och en massa sånt skit. Fan, andra gången i Stockholm då jag bara är meter ifrån ett bråk.
Förra gången var efter Anna Ternheim då jag stod utanför Åhléns-huset, då blev en kille slagen blodig och föll ihop, det var läskigt och se att han inte reste på sig. En kvinna med en barnvagn och några fler försökte hjälpa killen, själv stod jag bara där helt maktlös.
Som tur var gled en polisbil förbi, så det löste sig och förhoppningsvis är killen okey idag.

Men iaf jag och Philip möts upp på Gullmarsplan och går hem till han, där vi lägger oss på hans rum, jag i hans säng, han på en madrass på golvet. (fråga inte mig, han tyckte det blev bäst så), vi låg och pratade tills vi båda däckade.

Morgonen efter vaknar jag av det starka morgonljuset (Philip älskar ljuset, själv så gillar jag det mörka, vilka kontraster)
Jag ligger kvar och snoozar medan Philip fixar en massa grejer inför sitt jobb. När han är klar med sina förberedelser beger vi oss in mot centrum. Där går vi runt ett tag, uträttar några ärenden på Odenplan och lite sånt, sen tar vi T-banan tillbaka till Stockholms hjärta, vi ska ha lite frukost/fika, men vem orkar leta, så vi tar typ det första man ser efter det att man kommit upp från T-centralen: Waynes Coffe, mainstream igen, men vafan, det är ett bra café, varm choklad och äppelpaj blir det, grymt gott!
Vi sitter där i någon timme, sen blir vi sugna på något mer, Chokladmuffin och en fanta den här gången för mig. Det har blivit en liten klassiker för mig, även det är riktigt smarrigt!

Vi blev väl sittandes på det cafét i lite mer än 2 timmar innan det börjar bli dags för Philip att dra till sitt jobb, jag följer med han genom Gamla stan och sen för jag mina steg tillbaka till början av förra nattens äventyr: Slussen, genom Gula Gången också.
Dock så stod det ingen kille i klänning där, lite av en besvikelse faktiskt. Men vad gjorde det, jag drog på smilbanden iaf, jag var glad och mätt.

Ungefär 40 minuter senare var jag hemma hos Tobbe igen och då var det verkligen en lång snooze som gällde för mig.
Fast det blev inte så mycket snooze, jag satt och höll Tobbe sällskap medan han spelade, sen så såg vi på lite film.
Då får jag ett sms: Philip kommer ut till Brandbergen och stannar över natten, sjuuuukt kul.

Ingen lugn natt där nej, vi satt och spelade (jag byggde på nördkontot rejält) till en tid då Philip sa: "Ni vill inte veta vad klocka är.."
Då vet man att klockan är efter 04.00 och då borde man seriöst fundera på att gå och lägga sig, så det gjorde vi.

---

Sista delen kommer imorgon, eller senare inatt, jag har inte riktigt bestämt mig än:
"Don't know, Don't care, All I know is that you can take me there"
Oj, fel Oasis låt.

Lars Winnerbäck - Du Gamla Fria Nord

Den här låten hörde jag för första gången för typ 3 år sedan, när jag gick i 2:an på gymnasiet, det var på höstterminen, november tror jag till och med. Vi höll på med vårat första media-projekt, en reklamfilm inför nästa års inriktingsval.
Då någon gång i mitten av en vecka medan vi satt i redigering så anordnade Richard Steffen Gymnasiet en poesi-tävling i stora entrén, Jag smet bort dit och kollade. Jag kommer inte ihåg någon av dikterna, dock så kommer jag ihåg när min klasskamrat Maria spelade den här låten på piano och sjöng, det lät ungefär lika bra som originallåten. Alltså Fantastiskt.

Sen dess har den här låten legat nära hjärtat, som en av de första Winnerbäck låtarna jag hörde.
Och texten är bara för fantastisk, på ett rått och kallt sätt målar han upp en bild av Vår Gamla Fria Nord, som jag tror vi alla känner igen.

Vad låten egentligen betyder vet jag inte, det är det som är det fina med låtar, dom behöver inte ha någon betydelse för de som inte vill tolka, men dom kan ha 1000 olika betydelser för de som väljer att tolka.

---

I fredags styrde jag skutan till Stockholm som så många gånger förr. Bob Dylan väntade ju på måndagen där på.
Och det kändes tråkigt att bara åka upp över måndagen, så jag tog en hel helg, mest för att jag tycker det är så roligt i Stockholm, många gamla vänner har flyttat upp dit.

Bussresan gick precis som vanligt, fast utan sura tanter den här gången. Dock så var det några tjejer som satt bakom mig och lyssnade på sån där frustrerande konstig, oklar, ny svensk tuggmmipops-musik (jag kan inte ens förklara den).
Men den gick typ: "Varje dag en superman, jag säger varje dag, varje dag ...", nånting sånt iaf.
Jag orkade inte lyssna på det så jag satte på min mp3 och drog på Metallicas - Seek & Destroy på högsta volym, live från Live Shit, Bing and Purge skivan. Gryyyym! Och jag vilade mina ögon ut genom fönstret på vår gamla fria nord.

Som, nästan, alltid bodde jag hos Tobbe, han mötte upp mig på City Terminalen och vi styrde våra steg mot Kungshallen och Texas Burger Company som serverar Stockholms godaste burgare, man blir helt slutkörd efter en tugga och man måste verkligen vara hungrig för att få i sig en hel burgare, som tur var så hade jag rest hela dagen var utsvulten så det var gött (som man säger här i Karlstad).

Sen åkte vi hem till Tobbe way out in Brandbergen för att lämna av min packning, som alltid är så overkill överpackad(!)
Fan, jag borde verkligen packa efter "less is more"-principen. Speciellt jag som är Bohem, jag borde egentligen bara ha med mig ett par
extra kalsonger, två kondomer och en vattenpipa för att vara i Stockholm några dagar.

Men men, efter jag har lämnat av min packning så sa jag "Hej då" till Tobbe och drog vidare in mot centrum igen.
Det är alltid lika roligt att åka buss från Brandbergen, Tobbe har ingen busstidstabell och skitseeeegt internet, så man kan inte kolla upp när bussarna går, så det slutar med att man går ut till busshållplatsen och hoppas på att det kommer en buss snart och, jag lovar, att seriöst varje jävla gång jag kommit ut har det varit minst 10 fucking minuter till nästa buss, samma sak den här gången.
Men det var ju lugnt, det här var ju bland de dagarna förra veckan då det fortfarande var behagligt väder ute, iaf i Stockholm.

Jag åkte buss till Gullmarsplan och sen tog jag tuben till T-centralen.
Med vana steg gick jag från T-centralen till City Terminalen utan att behöva gå ut en enda gång (för ett år sedan verkade detta nästintill omöjligt för en liten bondgrabb från Burgsvik.)

Jag satte mig ner på en bänk mitt emot Bögringen för att vänta på att Philip skulle komma och möta upp mig, inför kvällens senare äventyr. Jag var drygt 20 minuter tidig så jag plockade upp min mobil för att svara på några sms och lyssna på musik.
Tyvärr hann jag inte med något av det.................
För bara någon minut efter jag satt mig ner kom det en pundare i 30-års åldern och började prata med mig.
Polisen hade tagit hans grejer, bland annat hans musikspelare, då blev det en liten snyfthistoria, man rör inte en mans musik, dammit!
Sen så visade det sig att det var Hip Hop han lyssnade på, så ingen större fara skedd. (Ironi)

Han fortsatte att berätta om sin tjej som han älskade, "fattar du yao?" och jag nickade snällt: "Jo, jag förstår definitivt (kanske)"
Tjejen han älskade bodde på ett behandlingshem för ADHD i Helsingborg och han sa att han skulle göra allt för att prata med henne, men han hade inte numret dit, så han frågade om jag kunde ta reda på det, jag skulle få hans hamburgare, hans öl + att han skulle gå in på Pressbyrån och sno något åt mig. Jag sa att han inte behövde göra något och så ringde jag 118 118 och frågade om numret till det där jävla stället och tjejen som satt på andra sidan av luren hade väldigt mycket tålamod (Jag hade väl också det) då han sluddrade en hel del, men till slut fick jag tag i numret, skrev ner det på en metro och gav det till han.
Då frågade han mig om en fet tjänst till: om jag kunde ringa till det där stället, jag suckade, slog numret och höll luren mot hans öra, då tog han den från min hand för att hålla i den själv, då blev jag lite nervös. Men men, jag litar på människor, vilka det än är så jag sa inte emot.
Han pratade i minst 10 minuter och försökte desperat att få tag i den tjejen han älskade. Men mannen på andra sidan luren sa gång på gång att dem inte hade någon med den tjejens namn inlagd på behandlingshemmet.
Det var även någon gång under dom 10 minuterna då han sa att han också hade ADHD, jag trodde han bara var full, men tji fick jag. Det var första gången jag blev nervös, men det löste sig som tur var, jag fick tillbaka min mobil.
Men självklart bad han om en ny tjänst: han behövde ringa runt till sina polare och sin mamma efter något ställe att sova på, så så klart lånade jag ut min mobil en gång till.

Jag hoppas verkligen att mitt karmakonto har växt, om det nu var en god gärning jag gjorde(?)
Visst, självklart är det en god gärning att hjälpa människor och att hjälpa han med att få tag i tjejen han älskade verkade då och fortfarande som en god gärning, sen kanske det var oförsiktigt av mig, men det är en annan sak.
Det handlar bara om att se det goda i människor hur ond deras framsida än är.

---

Som tur var kom Philip ganska snart där efter, så jag sa "Hej då" och sprang därifrån med Philip, träffade två av hans polare och efter några om och men lyckades dom hitta till vår skjuts ut till Heron City.
Där vi skulle se Watchmen på bio.

Jag är inte ett dugg besviken, boken var fantastisk, men filmen, den tog verkligen upp storyn till en helt ny nivå.
Det var en av de snyggaste filmerna jag sett, alla specialeffekter satt där dom skulle och inget kändes överflödig, för trots att det är en "super"hjältefilm så tog specialeffekterna inte bort fokus från storyn eller karaktärerna.

Alan Moore (författaren av boken) har bojkottat filmen, vilket jag tycker är tråkigt, för filmen gör verkligen boken rättvisa.
I mina ögon så är slutet i filmen till och med bättre än det i boken.

Filmen är även jävligt blodig! Där Kill Bill var svartvit är Watchmen i färg visar verkligen upp allt: knäckta ben, sönderbitna kinder, avsågade armar, köttyxor i huvudet (ja, jag tittade bort) men skräms inte av det, för filmen är verkligen, verkligen sevärd.

Jag gillar även att Bob Dylan hade med 2 av sina låtar i filmen.
Den första är en av mina favoritlåtar med karln: "Times They Are A-changin'", som fungerar så sjuuuukt bra i det grymma introt på filmen.
Den andra låten är min favoritlåt med Dylan: "All Along The Watchtower"
Dock så var det Jimi Hendrix cover som spelades, men den passade bättre in på det stället där den användes.
Dessutom så har jag svårt att bestämma vems version som är bäst, Dylans eller Hendrixs, det är samma låt men dom båda versionerna är ändå sååå olika varandra. Ni får själva avgöra vilken som är er favorit.
Jag kommer troligen att diskutera det här i ett framtida inlägg.


Jag sörjer dock fortfarande att min favorit dör i slutet...
Egentligen borde man hata han, då han symboliserar det onda och mörka i människor.
Men som sagt, jag ser det goda i dom istället.
Han var bara en hjälte som levde högt ovanför stan och vägrade kompromissa, inte ens inför döden.

---

Jag har varit upptagen nu i helgen och nu i början av veckan har vi haft ett avslutande kursmoment på universitetet, så jag har varit vilse i mina studier och ångestlabyrinten, men nu har jag äntligen hittat tillbaka ut till friheten och bloggdjungeln.
Del 2 av helgen kommer imorgon, då jag är ledig. Det ska bli sååååå skönt med en rejäl sovmorgon. Hoppas att ni också har det, eller att ni vaknar utvilade iaf.

Bob Dylan - The Times They Are A-Changin'

Nu börjar 'tallica-besvikelsen lägga sig och nu ser jag fram emot att se Bob Dylan jätte, jätte, jättemycket!
Jag har lyssnat ganska så mycket på Dylan innan, men det var nu för någon vecka sedan som jag fastnade för han riktigt rejält då jag hittade ett helt gäng nya låtar.
Jag kommer aldrig hinna lyssna igenom alla hans album, 32 fuckin' studioalbum. innan konserten.
När man snackar om levande legender så får man inte glömma nämna Bobban.
Han är THE Levande Legenden!

Men det var ju så förr, man släppte album, på album, på album, Beatles till exempel släppte 13 album på sina 7 aktiva år!
Jämför det med Metallica: 9 album på 26 år, eller jämför det med 2000-talets Beatles -Coldplay: 4 album på 9 år.

Jag gillade som det var förr, det var bara att släppa ett album så fort man hade några låtar.
Idag så måste du välja ut låtar, turnera efter det att du släppt albumet, promota, göra reklam, yadda, yadda, yadda, när det egentligen bara är att släppa det.

---

Sköööön dag idag, solen sken, det var första gången jag fick en vår-känsla i år.
Jag hade på mig en tröja med liten djupare hals så den friska vinden blåste in under min tröja och gjorde mig pigg som bara den + att solens strålar gör en hel del. Kortbrallor imorgon?

Och sen är det skönt att grupparbetet flyter på, vi har suttit i två dagar nu och redigerat bilder och slängt in dem i MS Photostory, så snart är vår stillbildsfilm klar och det ska bli nice, fast på samma gång så är det sjuuuukt kul att sitta och redigera, saknar det från gymnasiet!<3

Det är även skönt att börja jobba tidigt på morgonen, där runt 09.00, man får disciplin och så känns det som att man faktiskt gör något klokt och vettigt.
Och jag är ingen morgonperson, men jag står ut tills eftermiddagen (då vi brukar sluta) för att få komma hem, lite sådär halvskönt utmattad, ta något att äta och sen bara lägga mig i sängen och snooza i någon halvtimme.
Fast idag blev det längre, sov inte mycket föregående natt. Fuc, det är helt enkelt för roligt att vara vaken. Varför ska det vara det för?



Men jag har ju sällskap av denna underbara bok.
Alan Moore som har skrivit skiten är en av dom bästa författarna jag läst något av, alla karaktärer spelar så bra mot varandra, det är lätt att identifiera sig i dom eller känna igen karaktärerna som antagligen är metaforer för människor vi har i våran egen närhet.

Och snart ska jag se den på bio, snackade med Philip idag, han skulle gå och fixa biljetterna imorgon, eller någon annan dag.
Det var roligt att det började med att det var jag, han och Rikard som skulle gå och se den, sen kom det med en till kille som heter Isak och nu idag så sa Philip att det kom till en 6-7 pers till. Så kan det gå.

---

Så då har jag sett årets/förra årets(?) Stora snackis-film, Twilight.
Den var stilistisk och snygg som få andra filmer är.
Den är väldigt mörk och neutral men dom överexponerar små detaljer som läppar, blommor och ja, ni förstår.
Det är lite EMO och Goth över den också, så blir det när man prompt ska ha med vampyrer. (Ja, jag vet att det är en bok som har blivit film, dammit!)

Sen så är den ganska rolig också, Indianer som jagar vampyrer, vampyrer som spelar Baseball och vampyrer som slåss mot andra vampyrer
- på ena sidan, av vampyr-kriget, har vi den perfekta familjen där fadern är någon jävla Dandy och barnen idkar incest (jag vet att dom inte är äkta syskon, dammit!) och på andra sidan har vi ett gäng Punk-vampyrer, en Rastafari, en psykotisk brud och slutligen en Slugger som spelas av den där jäveln som körde ihjäl Marissa i säsong 3 av The O.C.
Bastard!

---

Och nu har jag hittat ett nytt favoritspel: Kingdom Hearts.
Final Fantasy blandat med Disney. Det är episkt.

Det är sjukt kul att springa runt i en massa Disney-världar med en Japansk liten Manga-gubbe vid namn Sora, med Kalle och Långben vid din sida och slåss mot ett helt gäng antagonister från diverse Disneyfilmer, det är hon den onda drottningen från Törnrosa, det är Kapten Krok, Jaffar, med flera.

Atmosfären är hur mysig som helst, tänk dig att springa runt i dina gamla favoritfilmer, med Kalle och Långben, jag menar Kalle och Långben, finns det några skönare karaktärer? Nej!
Dom känns verkligen som riktiga vänner där i spelet, dom gör allt för att hjälpa dig och du gör allt för att hjälpa dom.
En känsla som inte ens en dålig kontroll, onödigt krångliga spelmoment eller en jobbig kamera kan ta ifrån dig.

Jaman, lite nördigt, men det har aldrig skadat någon.

Fantastiskt att den gamla PS2-burken ständigt överraskar en med nya som gamla fantastiska spel.

Metallica - Welcome Home (Sanitarium)

En av mina absoluta favoritlåtar från Metallica.
Redan på deras andra album Ride The Lightning (1984) började dem med tunga, dystopiska, trashmetal-ballader, mest utstående är den fantastiska "Fade To Black".
På deras tredje album Master of Puppets fortsatte dem på samma spår, bland annat med låten här över.

"Welcome Home (Sanitarium)" och "Fade To Black" är väldigt lika varandra.
Båda börjar lugnt, med något klassiskt James Hetfield-RIff innan Kirk Hammet kommer in och blåser iväg en med något klassiskt Kirk-Riff, det är bitigt, det är skrikande, det är grymt. Det var på den tiden då karln förstod att less is more och det var innan han började improvisera en massa.
Basen hör man knappt, eller jo på studioversionen för då var Cliff Burton som spelade bas, sen så kom Jason Newstedt vars bas var tyst som en liten mus.
Den glade lilla Dansken bakom trummorna Lars Ulrich bankar loss som satan igenom hela låten.

James röst var fantastisk under den här perioden då denna live-inspelning skedde (1992).
Hela Metallica var fantastiska runt den här tiden. Dem hade 4 grymma album bakom sig och dem hade just tagit steget ut till den "stora massan", dom hade breakat på riktigt helt enkelt. + hela deras attityd och att dom ser sjukt skräckinjagande ut på scen, när alla har sådär långt hår och spända muskler. Gillar speciellt James utseende, fluffigt hår och ett klassiskt Metalskägg, ge oss tillbaka den tiden!

Och nu har dem bestämt datum, 4 maj kommer dom tillbaka till Sverige och då ska dom fan ge oss ett helt gäng extra låtar som plåster på såren. Fast jag kommer ju inte direkt lacka på dom om dom inte gör det. Så länge dom står på scenen så kommer jag skrika halsen av mig. Kanske ska åka till Sonisphere-festivalen (stavning?) i sommar och se dom igen. Skulle vara grymt.
men först tar vi sikte på 4 maj.

Welcome Home 'tallica!

---

Idag är nog första dagen på länge som jag kan säga att jag har haft det tråkigt, har inte gjort något klokt.
Och då menar jag verkligen inget klokt, jag gick upp ur sängen, satte mig i soffan, satte mig vid datorn, gick en liten promenad, ni vet bara allmänt boring saker. Jag kunde seriöst ha sovit bort hela den här dagen, men vaknade gjorde jag ändå.
Precis som jag vaknade härom dagen trots att jag inte ville det. Jag drömde om att jag var och såg Oasis live och dom skulle spela den bortglömda låten: "Live Forever", men till min vrede så vaknade jag upp och hur jag än försökte så kunde jag inte somna om. Gissar på att Gud inte vill att jag ska få se eller höra den låten live. God knows I ain't Happy.



John Lennons hus på framsidan av "Live Forever" singeln.
Lite ironiskt, men på samma gång en fin hyllning
-bara för att människor går bort, dör dom inte.

Oasis - Live Forever

Live from Main Roade, Manchester.
Denna live-inspelning finns med på There and Then DVD:en.
Kan nog vara deras bästa liveframträdande någonsin.
Dom spelar "Live Forever" medan det projiceras bilder på legender som har gått bort i bakgrunden av scen.
Och när John Lennons bild projiceras så vänder sig Liam om och bugar.
Och Liam är inte den personen som bugar, så det är historia + att det är väldigt vackert.

---

Nej, nu blir det sängen som gäller, inte för att jag har något speciellt att göra imorgon, men det är typ skönt att gå och lägga sig i tid har jag upptäckt nu på senare tid. Fast å andra sidan så har jag börjat lyssna riktigt mycket Metallica och förra gången jag lyssnade så mycket på dom så brukade jag sitta uppe till morgonen och försökte lära mig spela "Fade to Black" på min gamla kära akustiska gitarr.



Kanske ska ta upp det projektet på nytt. Jag är fett taggad iaf.

Oasis - Half The World Away

Nu har Marika också flugit sin väg, till Thailand.
Eller det var för snart en vecka sedan, men iaf.
Fick aldrig chansen att träffa henne i Stockholm innan hon åkte, hon höll till ute på IKEA i Barkarby.
Jag hoppas, tror och vet att du har det grymt där borta i solen.

Jag vill också ha sol, värmen spelar ingen större roll. Självklart vill jag ha den också, men solen ligger närmare om hjärtat.
Det var så fint igår då solen lyste. Mest för att man fick se all jävla snö smälta bort framför ögonen på en. Mohaha!
Men även för att man kände sig lite lättare medan man blev bländad av solen. Jag hoppades verkligen den skulle stanna kvar, men nothing lasts forever (inte ens en dag i det här fallet) idag har det snöat här, nästan en decimeter snö fick vi.
Kanon, igår kunde man se den torkade asfalten idag ligger den begravd under ett vitt täcke.

Precis som asfalten så låg jag kvar, begravd, under ett täcke när jag vaknade och såg hur vädret var idag.
Det var skönt att somna om. Sov till klockan tolv, sov exakt tolv timmar och det var jätte längesen jag sov så länge, så det var skönt.
En annan sak som är skön är att jag inte har någon skola förens på måndag förmiddag.
Fast på samma gång så känns det som en jävla waste av tid.
Jag har räknat lite och om jag hade gått i skolan 5 dagar i veckan så hade min 3-åriga utbildning kunnat vara klar på 1 år, men men vafan, 2 år hit eller dit vad gör det?

---

Philip åkte hem igår också. Det var sjukt trevligt att ha han på besök här.
Han kom sent på natten, men ändå så var vi igång ganska tidigt på tisdag förmiddag. Då vi, efter frukosten, strosade runt i en stad som är stor, men inte alltför stor samt en stad som är mysig men inte alltför mysig.
Först väntade en lunch, Thai-mat it is, sjukt gott och jag lärde mig snabbt att äta med pinnar, men ingen behöver väl be mig att göra om den bedriften, jag vet inte om mina nerver klarar av det.
Det roliga var bara att det satt ett par Asiater vid bordet bredvid oss, så jag var grymt nervös i början, men med Philles guidande hand så lyckades jag till slut.

Sen så strosade vi runt lite mer, vilket ledde oss till ett café inne i en av Karlstads många gallerior.
Där blev vi sittandes ett bra tag. Efter vi fikat klart så kom vi på att vi var sugna på lite mer fika så vi satt oss ner en gång till och tog några muffins. Sen så rörde vi på oss, jag hittar ett par Filippa K jeans som ska inhandlas så snart, så snart. Philip hittar inget mer, så vi rör våra tomma steg tillbaka hem till mitt. Där vi börjar se på film och blir sittandes i soffan hela kvällen, tills det är God natt.

Upp tidigt nästa morgon för att leda Philips tomma steg tillbaka till busstationen där hans buss, nummer 888, väntar på att ta han hem till Stockholm och halva världen ifrån mig. See You Soon My Friend.

---

Ikväll så fick jag äntligen se Bolt, måste erkänna att jag har väntat lite på den.
Den var värd väntan, den var hur skön som helst. Helt klart den bästa animerade filmen jag sett sen Kung Fu Panda.
Lite avundsjuk är jag på Amanda som fick se den här filmen på bio. På Gotland. Jag längtar hem. Lite iaf.

---

Dags för sängen, snart iaf.
Men nu när jag har lite kloka saker att läsa så längtar jag till sängen iaf.


Watchmen
Gillar den här grafiska novellen starkt, den här boken flörtar hänsynslöst med ens fantasi med hjälp av ett karaktärsgalleri som är fullt av färgstarka personligheter.
Längtar tills jag ska se den på bio med Philip och Isaak inom en snar framtid.
(mobilladdarsladd som bokmärke is the shit!)



Mmmmmm, den här gillar jag ännu mer!
En bildbok som sammanfattar Oasis resa från ett indieband till det största bandet på 90-talet.
Det är en stor bok, det går knappt att hålla upp boken med en hand när man ska bläddra i den.
Den är fullproppad med en massa grymma bilder, allt från det legendariska festandet till deras största spelningar återfinns.
Och egentligen så vill jag inte läsa i den...


... då tar den ju slut.

Metallica - Sad But True

Jag hoppades på att jag skulle sätta mig för att skriva en recension av gårdagens Metallica spelning i Globen.
45 minuter försenade klev Lars Ulrich, Kirk Hammet och Robert Trujillo upp på scen.
Och man vet att man kommer att få höra The Bad News Blues när huvudbandet går på scenen innan förbandet.
Och mycket riktigt, Lars tar micken: "It's never easy to say this, bla bla bla bla, but James have had a bad day and I'm sorry to say that Metallica wont play here tonight. I'm sorry." Publiken börjar bua lite, några applåderar medan Lars säger att James är en krigare. Jag är en av dem. Tycker bara att det är onödigt att bli sur, det är saker man inte kan råda över.
Jag förstår bara inte varför Lars skulle säga: "We played an amazing show last night and we thank you for that." Varför ska han tacka oss för? Vi var inte där under gårdagen. Det får ju en bara att bli mer bitter, liksom vad spelar det för roll att dom spelade en grym spelning igår om dom inte kan gå upp och blåsa iväg oss på samma sätt idag?



Självklart är jag besviken, det hade varit grymt att se dom. Och jag förstår dom som väntat på det här hur länge som helst.
Men som Lars säger, vi skulle inte vilja se någon av de tre på scenen sjunga och vi skulle definitivt inte vilja se Metallica utan James Hetfield.
Det var bara jobbigt att man inte hittade något att skylla på. Människor behöver något att skylla på.
På T-banan in mot centrum var det några fyllon som skyllde på James, några klagade på Live Nation.
Men det finns inget att skylla på, man måste bara inse att det blev som det blev. Sad But True.



Och dom kommer tillbaka och då kommer dom ge oss en grym show. . En show som kommer att vara tusen gånger bättre än vad skulle ha kunnat åstadkomma igår. Men självklart så känns det surt att behöva vänta tills i maj (vilket Live Nation snackade om igår) på att få se Metallica.
Allt man behövde var att behålla biljetterna så skulle man få gå in då igen. Men tänk på dom som slängde sina biljetter där inne och allting sånt, tänk på dom som har rest långt för att få se dem live in action, bland annat så snackade jag med några Italienare innan konserten och dom var "very excited" över att få se Metallica.



Och sen så fattar jag inte varför folk blir oroliga för att få betala en gång till för att se Metallica (då i maj), liksom att Live Nation skulle blåsa alla genom att tvinga oss att betala för nya biljetter för att få se dom. Vem fan tror att Live Nation skulle våga och vara så dumma genom att göra något sådant? 16500 uppretade Metallica fans skulle ju stämma skiten ur bolaget och Metallica skulle lacka på dom.

Så oroa er inte, dom kommer tillbaka. Och då kommer vi få se ett Metallica som kommer att ge oss en 5 plussare till konsert.

And Nothing Else Matters . . .



Vi har fått höra er musik så vi älskar er i alla fall.

---

Bob Dylan - Blowin' In The Wind

Då tar vi nya tag till Bob Dylan då.
Om han också lägger ner precis innan konserten så ska jag sluta lyssna på musik.
och j, jag tar tillbaka det där direkt, skulle nog klara en dag utan musik. Sen så skulle jag vara ett nervvrak.
Allt kan förändras så snabbt, men musiken kommer alltid att vara intakt och spelas runt och trösta en i svåra tider och sjunga med en i glada tider.

Kom på nu i helgen hur bra Bob Dylan är då jag hittade ett helt gäng nya låtar.
Och då har jag ändå 32 hela studioalbum kvar att lyssna på, helt sjukt.


(Stilikon!)

"How many times must a man look up
Before he can see the sky?
Yes, 'n how many ears must one man have
Before he can hear people cry?
Yes, 'n how many deaths will it take till he knows
That too many people have died?
 
The answer, my friend, is blowin' in the wind,
The answer is blowin' in the wind."

---

Nepp, nu ska jag ta något att äta, sen så ska jag ta mig ner till busstationen och möta upp Philip som kommer till Karlstad, ska bli nice att hänga med han nu, jag vet inte hur länge det blir, men vi kör på som vi alltid gör.

Beatles - Come Together

Störtskön låt av en störtskön grupp.
Det här är riktigt soft musik med groove.
Och texten är lite av en typisk Beatles (framför allt Lennon)-text. Man förstår ingenting av den.
Men det är därför vi gillar den.

---

Seeeeeeeeeg dag idag.
Den började med att 4 hantverkare tittade in till mig klockan 07.00.
Och klockan 07.00 är man inte direkt alltför pepp för att öppna dörren för fyra stycken gubbar i reflexjackor. Men jag gjorde det iaf.
Fönstren var tvungna att bytas, varför vet jag inte. Men jag antar att det var gud som kände för att fucka upp min morgon lite.
Men men, jag gick ner i tvättstugan och tvättade klart på rekordtid, mindre än 3 timmar. Allt man behöver är bara lite jädra anamma och bra centrifugering.

Lite jobbigt bara att jag inte fick någon sovmorgon då jag inte började förens klockan 12.30 idag. Fast jag får väl tänka positivt då jag var tvungen och gå och lägga mig tidigt och vända tillbaka dygnet. + Disciplin. Tyvärr så kommer jag nog inte hålla den disciplinen då jag är ledig imorgon och kan vara vaken hur länge jag vill inatt. Så antagligen så kommer min sömn bli uppfuckad igen.

Jag träffade min grupp idag, då vid 12.30. Vi skulle bestämma den ideella förening vi ska göra en stillbildsfilm för.
Egentligen så skulle dom ha bestämt förening i torsdags och jag fick en liten utskällning av "Gruppledaren" för att jag inte kunde komma då.
Men, tydligen så missade jag ju inget, så ingen skada skedd. Istället så pitchade vi idéer till varandra idag. Några vettiga, några lite mindre vettiga.
Till slut så enades vi om en av mina idéer, vilket kändes skönt. Inte för att det var min idé utan för att alla verkade vara enade och vi utvecklade den till något vi alla var nöjda med. Nu saknades 2 ur gruppen då när vi bestämde det, men det är ändå ett 4 mot 2 läge.
Men en av dom två kan bita ifrån, på riktigt!



Kriminellas Revansch I Samhället blev det iaf, så då vet ni det.
Säkert sista gången jag skriver om det. Fram tills det att vi har slutproducerat den.
 
Måste bara säga att dom i gruppen gillade mitt val av musik också:
Ryan Adams - Harder Now That It's Over.
Jag personligen tyckte den passade väldigt bra till en KRIS kampanj.
Ni vet, det är svårare när man har kommit ut ur fängelset och ska anpassa sig till samhället.
Man är äntligen fri, men man måste alltid bära runt på din historia.
Nu är det en handcammad video, men jag tror ni kan urskilja magin i låten ändå.
Jag hoppas ni kan det...


Några saker jag blev förvånad över idag var:
- När en tjej i min grupp berättade att det var hennes kompis som hade kastat en tårta i Kungens ansikte. (Ifall ni kommer ihåg det?)
Hennes kompis hade haft i uppgift att ta reda på hur man skapade ett Scoop och det gjorde han ju verkligen. Han kastade tårtan i kungens ansikte, tog snabbt fram kameran, tog några bilder och sen sålde dom dyrt.



- En annan sak jag blev förvånad över idag var när min, typ 50-åriga, handledare sa att han visste vem Ryan Adams var.
Fast å andra sidan är han ju musikintresserad, han har pratat några gånger om att han skulle vilja spela bas med Elvis.
Då när Elvis fortfarande levde och var Rock And Roll.
- Sen blev jag förvånad när han sa typ: "Jaa, alla har vi väl känt någon eller några som har varit inne i fängelset, eller är i fängelset." Och min grupp nickade med.
Och jag bara satt där som ett frågetecken, "Borde man det?"

---

Och i helgen blir det Stockholm! (igen)
Jag vet, jag reser ganska mycket, men det är kul.
Och det är avslappnande att åka med den där bussen på 4.5 timmar, dock inte skönt för kroppen, men för sinnet.
Man får en grym inspiration till att skriva, där när man sitter bakåtlutad med mp3:en på högsta volym.
Äkta Eminem i 8 Mile-stil. Den filmen måste jag se snart, även fast den är en gnutta förskönad, så är det en bra film.



Dock är jag inte lika hård som Eminem himself.
Jag använder papper och penna när jag skriver.
Det är därför jag aldrig kommer att bli någon äkta Hip Hopare.

Om jag nu får lyssna på högsta volym på min Mp3.
För när jag åkte hem till Karlstad efter AC/DC-helgen så lyssnade jag på "For Those About To Rock (We Salute You)" på högsta volym.
Då är det en gammal källing som vänder sig om och ber mig skruva ner för att det susar.

Vad gör man då?
Jag är ju en helyllesvenne så jag skruvade snällt ner volymen.
Egentligen borde jag ha sagt:
- Rock and roll är musiken som gäller,
med riktiga guror och trummor som smäller.

Precis som sångaren i The Boopers:

Markoolio feat. The Boopers - Rocka På!

Typ älsklingslåten nummer ett när man var en liten slyngel.
Man gillade Markoolio för att han kunde rimma så bra!
Och man gillade The Boopers för att sångaren sjöng roligt.

Återfann denna juvelen i musikdjungeln när jag var hemma hos Elin i lördags.
- Drömmer du fortfarande mardrömmar om den? ;)

(Jag använde en smiley i bloggen(!) vad hände där? Det är inte ofta det händer.
Annars, typ på msn, sms, eller i vardagligt tal så överanvänder jag nästan smileys.
Men i bloggen håller jag det rent ifrån dom, förutom vid speciella tillfällen.
Och det här är typ den längsta parantesen i bloggens historia.)

I alla fall så ska jag till Stockholm för att se Metallica med Tobbe.



Det kommer bli grymt! Och det ska bli sjukt kul
Rykten går om att dom ska ha en roterande scen i mitten av Globen. Grymt!
Dom har en bra platta bakom sig nu när dom har åkt ut på turné. Grymt!
Det ska bli grymt helt enkelt.

Dom kommer att höras över hela Stockholm.

Längtar som fan till "Nothing Else Matters".
Och jag hoppas även att dom spelar "Fade To Black".
-Lugna och mörka Metallica är det Metallica jag gillar mest.

Men självklart så längtar jag tills då dom visar att dom fortfarande är hårdast i världen, med typ:
"Master Of Puppets",
"Seek And Destroy",
"For Whom The Bell Tolls"
och även nya: "All Nightmare Long" som växt till sig och blivit en liten favorit från deras senaste skiva.
Jag kommer ihåg första gången jag hörde den låten.
Det var den 17:e december 2008. Samma dag som Coldplay hade sin första spelning i Sverige på Viva-turnén.
Jag satt på bussen och hade precis rullat ut ur Karlskoga (ja, det var så tråkigt som det låter.)
Men då iaf drog jag igång den här låten. Först så hör man ett tungt och lite "Enter Sandman" liknande gitarriff.
Sen drar den igång och blåser skallen av en. Speciellt refrängen:

"'Cause we hunt you down without mercy
Hunt you down all nightmare long
Feel us breathe upon your face
Feel us shift, every move we trace
Hunt you down without mercy
Hunt you down all nightmare long, yeah
Luck. Runs."

Och James röst är i toppform det gillar vi. Och vi älskar METALLICA!

---

Nej, nu måste jag gå och sova. Känner att min grammatik och meningsuppbyggnad har varit under all kritik idag.
Men det får gå. Man kan inte vara på topp varje dag. Men man ska alltid försöka.

Oasis - Hello

Inledningslåten från deras underbara andra skiva "(What's The Story) Morning Glory?"
Det är inte svårt att göra en bra debutskiva, man har inga förväntningar på sig, du har all tid i världen, det är bara att köra på. Precis som Oasis gjorde med deras debutskiva "Definitely Maybe". Det svåraste är den andra skivan, då har man förväntningar på sig, inte bara från skivbolagen utan från fansen också och du kan inte göra en Axl Rose och låta alla vänta i 14 år på skivan.
Oasis hade skyhöga förväntningar på sig då deras debutskiva blev en av de mest uppseendeväckande skivorna på 90-talet. Och Noel Gallagher visste allt det här och han var inte orolig, han skröt gärna om hur han hade minst 25 topplåtar undanstoppade till kommande skivsläpp. Många trodde det här bara var tomma ord av en man som hade fått storhetsvansinne. Men Noel Gallagher och bandet fick alla att tystna när dem släppte "(What's The Story) Mornig Glory" bara ett år efter debuten.
Många räknar det här albumet som Oasis och även 90-talets bästa album. I mina ögon slår dock debuten "Definitely Maybe" något högre.
Främst för "Live Forever", som sagt så är det min favoritlåt och det genomslag den låten samt skivan fick har ännu idag inte överträffats.

---

Kom "hem" till Karlstad igår eftermiddag. När jag lämnade Gotland var det solsken. Det vackraste solskenet jag sett på länge.
När jag sedan, 3 timmar senare landade i Karlstad så var himlen grå, det var minusgrader, snö och isigt.
Och nu idag har det snöat hela fucking dagen, 30-40 dm på sina ställen. Jag gillar snö, men nu får det räcka.
Snöns ballad börjar bli tråkig att lyssna på.

Vistelsen på Gotland var uppfriskande. Jag har ju typ gått in i väggen, jag förstår nu varför folk tar ett sabbatsår efter gymnasiet.
Inte för jag ångrar mitt beslut, för när jag går in i väggen så ställer jag mig bara upp igen, men skolan börjar ändå kännas tråkig nu. Fast vi ska ju börja fotografera stillbildsfilmer nu, så det ska bli kul. Fast nu är jag ju i en grupp som drar åt olika håll.



Jag kom till Gotland på tisdagskvällen, taxin stod och väntade på mig, snällt viftande med en skylt och allt. Jag fick en hel minibuss själv.
Begav mig hem till Maja, som bor på Segenbadensgatan (?) Vad är en "Segenbaden" liksom? Glömde fråga henne då. Får väl göra det nu istället.
Vi spelade gitarr, hon läxade upp mig i hur man spelade Beatles lilla plockmästerverk: Blackbird.
Jag var där i en knapp timme, sen var det dags för mig att åka hem och hon behövde sova för hon skulle upp tidigt för att åka med båten, då hon skulle göra fastlandet resten av lovet.
Jag åkte med min far hem till B-vik, i bilen diskuterades all musik från tidiga 50-talet fram tills idag.
Vi kom inte fram till så mycket förutom att han var ett Stones-fan och på 60-talet hade han svårt att säga att Beatles var bra fram tills dess att dom släppte "Sgt. Peppars Lonely Heart Club Band", var det där rättstavat?

Onsdagen var chill, jag gjorde något som jag längtat så efter: få ha en egen dag hemma i Burgsvik, jag gick upp fixade frukost, sen så höll Vänner-boxen mig sällskap fram tills dess att min mor och hennes sambo kom hem från jobbet.
Då väntade ett tiotals matcher Tennis i Wii Sports, träningsverk i armen säger jag bara. Gick inte bra för mig, förlorade i stort sett alla matcher, men det var kul.



Sen så kom Matilda inglidandes med sin sköna bil, en Chrysler PT Cruiser. En liten barndomsfavorit till bil. En gång så har jag faktiskt fått backa med den bilen.
Vi gjorde inte så mycket, chillade, som man kallar det för. Först så pratade vi om Mando Diao och nu är det klart att vi ska se dem den 25:e April. YES!
Sveriges bästa liveband, typ. Sen så fortsatte vi att se på Vännerboxen. Vi hann dock inte se klart den. Det gör man aldrig.
Sen så var det dags för sängen och lite Ryan Adams lyssnande.



Morgonen därpå gav hon mig skjuts upp till Hemse och bussen till Visby. Nu har jag inget emot att åka buss själv, det är skönt att luta sig tillbaka, lyssna på musik, sluta ögonen och drömma sig bort, vart man nu än drömmer sig bort. Men det var minst lika trevligt att ha Majas sällskap på bussen.
Vi gick ner till lassarettet där jag hade en tandläkartid. I väntrummet satt vi och spelade Fia med knuff, en aning pinsamt sen när tandläkarens assistent kommer in och säger att det är dags för mig. Hon frågar även hur det gick för mig. Ställd som jag blev så kunde jag inte komma på något skämt, så jag droppade ett: "Njaaa, vi hade precis börjat."  -Jag har verkligen grämt mig hela veckan över min fantasis frånvaro i det läget.
Jag var inne hos tandläkaren i 3 minuter, allt såg bra ut så hon skickade hem mig. 3 minuter, det måste vara rekord.
Jag och Maja strosade tillbaka till busstationen genom innerstaden, jag hann springa in på ICA och köpa vindruvor. Finns det något godare?
Sen så satte vi oss på bussen hem till älskade södra Gotland, tur att Maja är en sån som också gillar att lyssna på musik på bussen så vi satt där med varsin mp3, det såg säkert jätteosocialt ut för det otränade ögat, men det var det inte.

På kvällen åkte jag till Folkeryds restaurang med Marika och käkade typ den godaste pizzan någonsin och jag försökte även förklara lite photoshopgrejer för henne, det är svårt utan en dator, men jag hoppas att du fick en viss guide till att göra det du vill göra. Annars är det bara att höra av dig så hjälper jag dig så gott jag kan.
Vi snackade även om allt möjligt, som vi brukar göra när vi träffas. Jättetrevligt var det iaf.
Och det skulle ju inte bli sista gången vi träffades under veckan.

Får sms av Martin sent på natten, han är tillbaka på Gotland. Då blev jag glad!
Vi bestämde en dejt dagen efter, när han vaknat.



Så fredagen börjar med att Maja kom hem till mig, vi satt och såg på Vännerboxen. (Det är inte sista gången ni hör mig säga "Vännerboxen")
Martin kommer till slut och han tvingar oss att se på herrarnas skidstafett. Not my kind of cup of tea men det var roligt att se när norrmannen Northug kissade sönder allt och alla på sin avslutningsrunda då han spurtade i sin egen spurt. Under spurten satt vi även och åt min mormors pannkakor med hemmagjord jordgubbsylt. Grymt gott. Som student saknar man verkligen mat med kvalité.
Sen så åt vi även semlor från Folkeryds. Helt klart de godaste semlorna någonsin. Vi snackar decimeter i diameter, vi snackar dubbellock, perfekt smak på grädden och nötfyllning. Jag åt säkert en 6-7 semlor under de 5 dagarna jag var på ön, man måste ju passa på.

Vi planerade även kvällen då vi skulle till en byggdegårdsfest i Hogrän. Byggdegårdsfester är verkligen inte my kind of cup of tea. Men man måste ju ge det en chans och det gjorde jag. runt klockan tio (cirka en timme försenade) rullar jag och Martin ut ur Burgsvik, plockar upp Maja i Havdhem, sen så plockar vi upp Amanda i Hemse (Det bestämdes att hon skulle med tidigare under dagen, hon lät skittaggad, jävla idiot) och sen så plockade vi upp Rasmus i en annan del av Hemse och styrde skutan mot Hogrän Byggdegård.



Väl där så var det, ja, vad vet jag? Men de flesta satt och snackade, några dansade och alla drack. Det var tur att jag var där med ett skönt gäng annars så hade jag blivit något jätteutlämnad, vi minglade runt lite. Träffade några man kände igen, Gymnasten som bröt ett revben på nyår, en punkare som jag snackade med i en timme om något band jag inte visste något om egentligen, Jimpas lillasyster som blev biten i benet. Ungdomar nu för tiden! Helt galna!
Sen även en ung hip hopare -K-Dogg (Som jag kallade henne) som jag snackade med ett tag. Där fick jag gå tillbaka en lång tid i mitt minne och visa prov på mina tidigare grymma hip hop-kunskaper.

Sen så åkte vi in till Visby och tog lite nattmat på McDonalds, det är där man brukar hamna efter fester och utekvällar.
Sen så styrde vi skutan tillbaka till älskade Södra Gotland.
Först lämnar vi av Amanda i När. Och gissa vad? Hon hade en uppmonterad studsmatta. Jag kunde inte låta bli, jag springer bort till den och hoppar upp och ner några gånger, sen så förbereder jag en bakåtvolt, men jag vet inte om jag halkar eller missbedömer studsen, men i vilket fall så landar jag först på hakan och skrapar upp den, sen så slår min vänstra axel i mattan (den har jag fortfarande ont i) sen så gör jag världens magplask, men jag kan spänna mig så att det inte gör alltför ont. Aja, Kram o Godnatt på dig Amanda.
På väg ut ifrån hennes gård, rusar jag ut ur bilen tillbaka till studsmattan och landar en bakåtvolt och jag har återfatt min värdighet.

Vi åker till Hemse och släpper av Rasmus, Peace o godnatt. Sen så släpper jag och Martin av Maja i Havdhem och snart är vi åter tillbaka i vårt hem Burgsvik. Jag stapplar i säng runt 03.30. Lätt värt, var en grymt rolig kväll med gänget.



Lördagen börjar sådär. Jag hoppades på att få se lite mer av Vännerboxen, men nej tyvärr. det är storslalom på tv, jag är tvungen att vänta en timme på att Anja Pärson ska åka och så åker hon ur, eller får ont i knäet, det spelar ingen roll!
Men sen så blir det iaf lite mer tennis mot min mors sambo, jag förlorar de flesta av matcherna, men det var kul ändå.
Sen så kommer Marika och hämtar mig igen och vi åker till Folkeryds igen och käkar semlor, som alltid är lika goda.
Sen så säger vi "Hej Då", men vi kanske ses redan nu i helgen i Stockholm, det skulle vara mycket trevligt.
Jag går dom tomma stegen bort till Martin och lägger mig hos han i soffan och ser på någon skön ungdomsserie på den grymt underskattade kanalen TV400.
Sen så går Martins far runt och flashar sin Bealtes-slips som vi alla älskar.



Sen går jag bort till min far för att äta lite. Det slutar med att vi sitter med varsin gitarr och spelar med i Eagle Eye Cherrys fantastiska låt "Save Tonight"
Sen så för jag mina steg hem till Martin än en gång där vi desperat försöker hitta boende till i sommar då vi ska och se AC/DC i Göteborg, det gick inte bra, men nu verkar det ju iaf som att vi har en husbil. Värt.

Sen så spontanbestäms det att jag ska åka hem till Elin på Högklint samma kväll, så jag pickar min pickning och packar min packning och hoppar på buss nummer 10, 21.20.
Jag lutar mig tillbaka, sluter ögonen, lyssnar på musik och drömmer mig bort. Lugnet avbryts dock i Hemse när ett stort gäng hoppar på bussen (alltid i Hemse, alltså!)
Kände mig lite jättemobbad där när jag sitter nästan längst bak med dem runt omkring mig. Jag var verkligen inte en i gänget.
Som tur var så var Mickan med bussen så det kändes ändå okey och det var trevligt att få träffa henne.



Jag hoppar av på en busshållplats jag aldrig hoppat av på förut. Elin kommer och hämtar mig, Anna Ternheim spelas och vi åker hem till henne. Hon bor i typ det mysigaste och varmaste huset någonsin. Och hennes katter var gulliga, men inte så sociala, men jag hoppas jag kan jobba på min relation med dom. Hon spelar piano, i mina öron lät det jättebra, jag blir avundsjuk, jag vill också kunna spela.
Sen så sitter vi bara på henens rum, typ det enda vi gör när vi träffas, ingenting. Det är skönt och avslappnande.

Dagen därpå ger hon mig skjuts till flygplatsen. Tack för skjutsen, Kram o Hej då Elin.

---

Det var så skönt att vara hemma på Gotland. Jag skulle ge upp allt här i Karlstad för att flytta tillbaka till alla underbara människor.
Tyvärr så har jag alltid varit dålig på att ge upp, så det är inget jag kommer göra.
Men jag vet att mina vänner alltid är med mig och att jag alltid är med dom.

---

Tupac - Thugz Mansion

Den starkaste anledningen till att jag ännu älskar Hip Hop är Tupac.
I mina ögon är han den bästa låtskrivaren genom tiderna alla kategorier.
Noel Gallagher som jag nästan alltid hyllar här i min blogg är inte ens i närheten av Tupacs unika sätt att skriva.
När han dog, dog en del av Hip Hopen,  men den överlever genom alla de Hip Hoparna som blev influerade av en vår tids största poeter: Tupac.



"Unfortunatly I don't have any positive messages for our youth, except keep your head up. You know, Never give up."
- Tupac

---

Oasis - Songbird

De två bortglömda verserna är äntligen hittade och dom finns på Youtube!

"I bought myself a songbird yesterday.
I placed him on my hand but he just flew away.
He circled round the room and landed on my lap.
And settled on my head and he had a crap."

Stevie Riks är ju för tusan en av de bästa komikerna idag. Eller det är nog mest för att jag älskar hur han driver med Oasis.
Han härmar både Liam och Noel på ett sätt som är skämtsamt men inte långt ifrån verkligheten.

AC/DC - For Those About To Rock (We Salute You)

"We roll tonight, to the guitar bite!"

Exakt sådär som Angus Young står i början, stod jag för typ 2 år sedan och spelade luftgitarr och drömde mig bort till gitarrgudarnas land.

Hade någon sagt till mig för 2 år sedan att jag skulle få stå längst fram på en AC/DC konsert så hade jag skrattat.
Not my kind of cup of tea för att citera "Yrrol". Men sedan hände något. Hårdrocken slog mig på käften och sa åt mig att ta tag i mitt liv. Och hårdrockens fana har alltid och kommer alltid att bäras av AC/DC, därför var det självklart att ta sig till Globen då dem kom till Sverige för första gången på 8 år (?).
Med mig hade jag JimSlimPim. Han och jag bestämde typ för 2 år sedan att vi skulle åka och se dom om dom kom till Sverige igen.
Även vi som hade den officiella AC/DC-fancluben i underbara SP3D.
Med på konserten var även gamle hårdrocksräven Tobbe. Han har lyssnat på hårdrock sen urminnes tider, tyvärr så tog det mig typ 17 år att förstå att det typ är den bästa musikstilen i världen.
Den fjärde och avslutande delen av vår trio+1 var Backman, min gitarrmentor, som jag bara känt i ett halvår. Anledningen till att vi bondade så snabbt med varandra var vår gemensamma passion och filosofi för musik: "Det finns ingen dålig musik".

---

Rock 'N' Roll Train
Första singeln från deras senaste skiva "Black Ice", var även startskottet för kvällens konsert.
En tecknad film projiceras på en stor skärm i mitten av scenen. Det börjar med att Rocktåget startar, vi får bland annat se Brian Johnson få sin "kärlek" avsugen i kupén och en djävulsliknande Angus young som styr tåget tillsammans med två pinuppor. Det avslutas med att tåget kraschar rakt in i skärmen som går isär och fram rullar tåget (som ni ser på bilden).
Rock And Roll Train drar igång och publiken är verkligen gryyyyyyyyyyyymt taggade och alla sjunger med. perfekt början.


Hell Ain't a Bad Place To Be
Drar igång, första klassikern och det märks främst bland de äldre lyssnarna i publiken. Den var inte något speciellt.
Vi kan ju säga att det inte är AC/DC's bästa låt med "Hell" i titeln.


Back In Black
Redan!?!? Det var ju typ som när Coldplay brände av "Fix you" waaaaaay to early nu i höstas.
Grym nostalgikänsla på den här iaf. Vi flippar totalt, sjunger med genom hela låten, spelar luftgitarr som om det gällde livet och skrattar medan trummisen Rudd tar sin första cigarett för kvällen. Helt otroligt hur Rudd lyckas framstå som den coolaste jäveln i bandet under paradnumret: "Back In Black".


Big Jack
Ett av de starkaste korten från deras senaste skiva, tyvärr har den inte blivit en livefavorit hos publiken än.
Men i vilket fall som helst så sjunger vi "Big Jack" så många gånger som Brian Johnson vill.
Han säger även att han "Smell Rock 'N' Roll down there" när han tittar ner mot publiken. "Damn Right you do!!"



Dirty Deeds Done Dirt Cheap
Det här är Riff Raff Rock N Roll på hög nivå. En av de mest klassiska Bon Scott låtarna och publiken är hel med på noterna, vi känner till vartenda ord och stavelse i den här låten.
Videoklippet är dock inte från Globen utan från Washington, men ni får en bra bild av hur scenen ser ut.


Shot Down in Flames
Läste i Aftonbladet att den här låten inte var med på setlisten när dom spelade i Oslo. Men bryr jag mig? Moaj.
den här låten var mest en uppladdning för det som komma skall:



Thunderstruck
Ett av Hårdrockens mest ökända riff drar igång och vi i publiken sätter igång med vårt obligatoriska "Aaahahahahaa":ande och avslutar med "Thunder!". Det här är verkligen livemusik när den är som bäst -En publik som ger mer än bandet själva.



Black Ice
Titelspåret från deras senaste album. Finns inte så mycket och säga. Vi gjorde att försök att sjunga med iaf, men det gick ärligt talat sådär. Tyvärr.


The Jack
En låt som Aftonbladet kallar för "loj, grisig Bon Scott-blues" och det är precis vad det är och det är precis varför vi älskar den här låten.
+att Angus young börjar strippa. Kavajen ryker, skjortan ryker, slipsen ryker, ska han våga dra ner kortbrallorna och moona för publiken som han gjorde i början av deras karriär? Nepp, det är tydligen förbjudet att visa gubbrumpa i Sverige, så vi får nöja oss med att se ett para svarta kalsonger med ett AC/DC-emblem på. Så mycket coolare!



Hells Bells
Brian Johnsons klassiska låt från AC/DC's mest sålda, samt det hårdrocksalbumet som sålt flest kopior genom tiderna.
Det hissas ner en stor svart klocka från taket, Brian teasar publiken och vill att vi ska uppmuntra han till att dra i snöret och det gör vi så gärna. Han springer, han hoppar, han drar i snöret, lamporna släcks, klockan börjar ljuda och det tyngsta riffet of all time drar igång och ger en rysnigar längs med ryggraden. Den är såååå bra!


Shoot To Thrill
AC/DC klassiker från "Back In Black"-albumet, publiken sjunger med och duckar och tar skydd medan Brian Johnson springer runt på scenen och säger att han ska skjuta oss. Mig får dom iaf inte i första taget, det kan jag säga!


War Machine & Anything Goes kommer och går utan att göra något större intryck förutom de maffiga videosekvenserna under "War Machine"



You Shook Me All Night Long
Efter två ganska så lama låtar så exploderar publiken (som ni kan förstå) när den här låten drar igång.
Lätt största allsången hittills. Och AC/DC skakade mig verkligen hela natten lång. På ett bra sätt.



T.N.T
Vi sjunger "Oy, Oy, Oy" medan vi slår till luften med näven.
Den här låten är beviset på att även det simplaste gitarr-riffet kan låta som det tyngsta du hört när rätt personer håller i gitarrerna.



Whole Lotta Rosie
Rosie (som är den sexigaste kvinnan någonsin) gör entré när hon blåser upp, ridandes på tåget. Hon skulle rida tåget hela natten lång. Tyvärr så ger hon oss bara ett 5-minute-stand den här kvällen. Det får vi väl ändå säga att det var tur, hade hon varit kvar så hade alla killars brallor exploderat. Jag skojar inte.
Jag har helt glömt bort låten, jag stirrade mig blind på kvinnan. Damn You Rosie! Jag ville ju höra låten som jag så länge skuttat omkring till, dom borde inte få ha sådana saker på scenen som distraherar publiken!


(Vadå besatt?)



Let There Be Rock
Bandets största bästa prestation trots att det bara är Angus Young som syns. 
I det här 15-minuters eposet är han helt seriöst över allt, han är till höger, han är till vänster, han är längst ut på scen, han är längst bak på scen, han snurrar runt 4 meter över publiken i en hydraulisk lift, jag svär även på att han helt seriöst var bredvid mig ett tag.
Han freebasear loss totalt med gitarren, det är inte överdrivet bra, mycket nonsens-spel som går snabbt, men det smälter ihop så bra med det övriga bandet att det verkar som att han tillverkar nya gitarrsolon på löpande band.





Highway To Hell
AC/DC's bästa låt och kanske den bästa hårdrockslåten genom tiderna (?)
Bandet försvinner från scenen efter "Let There Be Rock", ska dom komma tillbaka, ska dom inte komma tillbaka. Klart som fan dom kommer tillbaka.
Det blir helt mörkt. Sen börjar det komma en massa rök och lysa rött från ett hål i scenen, efter ett tag stiger Djävulen himself upp -Angus is back, med djävulshornen fastlimmade i pannan. Han har aldrig sett hårdare ut, sen kommer den klassiska ackordföljden och vi vet alla vad som kommer komma och vi blir inte besvikna.



For Those About To Rock (WE SALUTE YOU) !
Den perfekta avslutningen på en helt magisk kväll.
Med den här låten är AC/DC minst lika mäktiga live som Queen var en gång i tiden.
Jag var rädd innan konserten att dem inte skulle använda sig av kanoner. Vad tänkte jag med? Klart dem kommer att använda sig av kanoner!
FIRE!
Dom hyllar oss.
FIRE!
Vi hyllar dom.
FIRE!
Denna episka avslutningen övervinner allt annat jag sett live.
Fire!




AC/DC visar denna kväll:
1. Att gammal är äldst,
2. Att Rosie är den sexigaste kvinnan på jorden.
3. Att hårdrocken aldrig kommer att dö!

---

The Answer - On And On

Ett annat tecken på att Hårdrocken aldrig kommer att  dö ut är förbandet The Answer som påminner så mycket om den klassiska odödliga hårdrocken.
Sångaren har Bon Scotts blick, Robert Plants utseende och moves och han har även snott några moves från Mick Jaggers arsenal.
Bassisten rörde sig runt scenen som en ung Angus Young.
Trummisen hade sån grym energi som bara de bästa har.
Och Gitarristen var så säker och han svingade klassiska guror alá Led Zep's Jimmy page.
Kommer fortfarande ihåg sångarens avslutande ord: "Don't forget who the fuck we are!"