Tanken var att jag skulle åka hem efter middagen, men plikten kallade när Jimpa ringde och sa att Urmas spelade på Effes klockan 00.30. Inget man vill missa tänkte jag och anslöt mig till publiken runt klockan elva.
Spelningen var bra så länge den varade, tyvärr var de tvungna att avsluta efter bara fem låtar. Väldigt tråkigt, men låtarna var lika bra som i somras + att vi bjöds på en nyskriven låt. Efteråt drack jag och Jimpa upp, pratade med Marcus och försökte fixa efterfest någonstans vilket resulterade i ett besök på Max och sedan sömn på Majas golv.
Idag så berättade den andra Maja att jag sjöng på Eldkvarn i sömnen, jag gillar att mitt undermedvetna är besatt av Plura Jonsson och gänget.

Morgonen efter åkte jag hem, somnade på soffan och vaknade någon timme innan bussen till staden återigen skulle rulla mot en ny natt, nya drömmar och förhoppningar. Jag och Jimpa inledde kvällen med lite shots och lite andra alkoholhaltiga drycker, det är skönt att få det ur sig när man väl är på ön och är i gott sällskap. Vi såg även på Stockholm Live, detta legendariska program som jag, Jimpa och Viktor knarkade under gymnasiet. Det var en lina Özz Nujen på morgonen och en tablett Jakob Öqvist på kvällen.
Kvällen fortsatte hemma hos Team Urmas med Marcus och Nikky. Stewboss, Ryan Adams och annan indiemusik jag inte kan namnet på spelades. Vi fick även höra den nya låten "Dokument C5", eller om det var "Dokument CK" och min favoritlåt "Be There For Me Or..." live. Jävligt kul att höra. Ett nytt album är planerat till det första halvåret av 2011, en fullängdare som jag verkligen ser fram emot.

Taxi ner till Stora Torget, inatt var det Munken som skulle vara vårt tempel av alkohol. Utanför föll Team Urmas bort, vart de tog vägen är fortfarande ett mysterium. Väl inne skrek jag och Jimpa halsen av oss och spelade luftgitarr till Europe, Iron Maiden, Guns n Roses och alla andra stora rockhjältar från Rock and Roll Hall of Fame.
Natten var på topp, då gjorde Team Terra Nova med Frida, Josefin och Andrea i spetsen entré, folk som jag inte har träffat sedan studenten. Det var en väldigt lycklig stund. Förhoppningsvis träffar jag dem mer nu under den här vistelsen på ön. Även denna natt avslutades på Max (Jimpa jobbar där och hans arbetskamrater var också på Munken så vad fan ska man göra?). Taxi hem, fyra timmars sömn, vakna, gå till bussen, åka hem och jag andades återigen Burgsviks friska luft.

En helg på drift, en fantastisk helg, en av de bästa på länge. Fler sådana är på beställning, nästa helg, helgen efter det och så vidare.

Ett snabbt tillägg bara, idag skrev jag klart min första låt på länge "No, No, No" heter den. Den klockar in på cirka två och en halv minut. Inspirationen är hämtad från Bon Iver, Iron & Wine och Simon & Garfunkel. Texten är sorglig av sig medan melodin är glad. Förhoppningsvis kan jag få lite körsång av Mimmi om vi ses och kan spela in i januari. Vilket jag håller tummarna för.
Myspace nästa?

När jag växte upp hade jag inte en endaste tanke på att bli journalist. Jag snubblade in på den här vägen när jag var 16 år och vi skulle välja inriktning på Richard Steffens gymnasium. Min då bästa vän Viktor var redan bestämd på att välja Media och Journalistik som inriktning, jag antar att det var av lite rädsla som jag också valde det. Jag är alltid väldigt blyg i nya miljöer, gymnasiet var ingen annorlunda historia. Jag hade inte fått så många vänner under mitt första år, den enda som jag verkligen hängde med, förutom Viktor, var en kille som heter Elon Mallin, med det lite småroliga mellannamnet "Isodor". Så att då följa efter sin bästa vän var ett ganska givet val för mig. Att det sedan kostade mig samma bästa vän är ännu oförståeligt för mig. 

I den nya klassen kom jag till rätta, människorna var många, de var olika, de kändes mer öppna. Om det var för att de faktiskt var trevligare eller för att de hade blivit mer säkra på sig själva efter det första året vet jag inte, men det var helt klart en annan stämning. Jag snubblade in på journalistdrömmen av olika tillfälligheter och jag helt ovetande om vad som väntade mig.

Jag hade aldrig riktigt brytt mig om svenskan innan, men det blev ett nytt favoritämne, Från G i Svenska A steg jag till MVG i både svenska B och C och jag fick det högsta betyget man kunde få på alla delarna av de nationella provet i Svenska C. Jag kände en stor lycka och tillfredsställelse inombords. Jag hade aldrig haft någon lärare som trodde på mig, när jag var ung kändes det som att det var jag mot hela världen och det kanske det var. Redan i lågstadiet fick jag lärarens onda öga riktat åt mig. Det var alltid jag som var skyldig. Det var alltid jag. Det fortsatte på mellanstadiet då jag fick fler tillrättningar av läraren än jag kan räkna till. Trots att jag var yngst märktes jag mest.
Högstadiet blev en ny utmaning, aldrig den värste men ändå tillräckligt för att lärarna skulle hålla ett extra öga på mig. Jag blev till och med stämplad som rasist av rektorn. Alla som känner mig vet att jag avskyr allt som har med rasism att göra, jag gjorde det då och jag gjorde det nu. Trots problemet tog jag mig vidare till gymnasiet med nya drömmar och förhoppningar.

På gymnasiet kändes det som att jag fick bättre lärare. Jag litade på dem på ett helt nytt sätt.
En av mina lärare erkände i efterhand att hon inte trodde att jag var så skötsam som jag var, hon trodde att jag skulle ställa till med mer problem. Det var kul att överraska någon positivt, på samma gång var det tråkigt att en lärare hade förutfattade meningar.

Då jag inte brydde mig så mycket om svenskan innan hade jag inte så mycket träning när det kom till att skriva journalistiska texter, det blev ett problem när vi satte igång med vår skoltidning, i min första artikel blandade jag in egna åsikter vilket är ett stort tabu. Men jag fick en snäll tillrättning av Emma och efter det var det inget problem. Jag började skriva enligt regelboken vilket passade mig för en stund innan jag började experimentera med språket. Jag försökte hitta min egen röst och krönikorna passade mig utmärkt. Jag ska inte säga att jag skrev på ett nytt eller revolutionerande sätt men det var på mitt sätt, det var inte perfekt utan istället var det skitigt. Det gav mig rösten jag ville ha, man kunde urskilja om det var jag som skrev en text då jag gärna blandade in mig själv när det passade för att ge läsaren en bild av mig och berätta vad som gjorde att jag uppfattade saker på ett visst sätt. 

Skoltidningen Jang, en dålig försvenskning av det engelska ordet "Young" eller Nisses och Jims skämt om en flaska Kan Jang - ursprunget diskuteras fortfarande, var en fantastisk tid. Vi siktade mot skyarna och vi hann dit och tillbaka innan allt var över. Arbetet fostrade mig som journalist såväl som man. Det skapade en hunger att skriva som fortfarande finns kvar.
När vi hade avslutat arbetet var det dags att anonymt berätta hur arbetet hade gått och vad vi tyckte om de andra. Jag fick bara positiva kommentarer, alla fick det. Det var ett enormt erkännande för mig som den "osjälvklara journalisten". Jag vet att det inte bara var tomma ord menade för att inte trampa någon på tårna.
Nisse var redan då en fantastik journalist, Emma kunde allt om hur man skapade en tidning, Maria var och är en fantastisk skribent och poet, Jimpa skrev också på sitt eget sätt, Viktor var aldrig rädd för att säga sanningen, Max var en karismatisk man som alltid visste vad han gjorde och Martin var en mycket god vän. Jag litar fortfarande blint på deras ord.

Om jag hade kommit in på journalistprogrammet i Kalmar så kanske mitt liv hade sett helt annorlunda ut, jag kanske hade varit en lyckligare man. Det är frågor man kanske aldrig får svar på. Istället kom jag till Karlstad, jag ska inte säga att jag ångrar det, men det var kanske inte rätt väg för mig. Jag fick inte läsa journalistik på två år. Jag trodde då att journalistiken inte var mer än en ungdomskärlek. En tillfällig romans som sedan vandrade in och slog sig till ro i mitt minne.

Men så fick jag en chans att läsa en journalistkurs, ringrostig som jag var tog jag mig an utmaningen med ett leende, glad över att bara börja skriva igen. Första artikeln jag skrev var en härva av dåligt valda formuleringar och en grammatisk mardröm. Underkänt - blev betyget. Det är dåligt och det är ditt fel - blev förklaringen.
Då trodde jag definitivt att drömmen var över. Det var en tung period, jag var tom, hade inte lust till att fortsätta. Jag gick de tunga stegen ett tag innan det blev bättre. Bättre, men ändå inte bra. Jag hade totalt förlorat tilliten till läraren. Det fanns så mycket jag skulle kunna säga till han, men jag valde att inte göra det, istället valde jag att blicka framåt istället. Det hjälpte då jag äntligen kunde se slutet. Innan det började hoppades jag på att det aldrig skulle ta slut, när jag var mitt i det bad jag till gudarna om att det skulle ta slut.
Det är okej om jag misslyckas, en dörr stängs - nya öppnas, men min ungdomskärlek bär jag fortfarande med mig.

Ett händelserikt halvår som gått ohyggligt snabbt. Jag trodde att jag hade tid men det hade jag inte. Men mycket har hänt, jag har fått nya perspektiv och nya vänner. Ser fram emot det sista halvåret här i Karlstad för den här gången, jag kanske kommer tillbaka. Vem vet vart jag kommer att hamna liksom? Bara för att man har läst på ett universitet betyder det inte att man vet vad man ska göra med livet, det kommer ju ständigt nya saker man vill pröva på.

Jag har inte så mycket mer att säga nu än God Jul och Gott Nytt År.

Brevbäraren knackade på idag, jag öppnade och tog emot två paket från cdon.com.

Mando Diaos Mtv Unplugged-konsert: Above and Beyond

Och Brukets debutskiva: En Annan klass
Många grymma låtar på den skivan: "Stad som aldrig vaknar", "Vit som snö" och "Sthlm Kallar" rekommenderas.
Det var längesen Svensk punk var så träffsäker.

I det andra paketet fanns en del av min farsas julklapp. Sex stycken Rollings Stones-album som bara väntar på att slås in. Men först ska låtarna läggas in på min Ipod.

Jag måste även lägga till att jag just nu gillar Nisses blogg, en intressant lektion om mediavärlden blandat med nostalgiska tillbakablickar mot barndomen. En jävligt jobbig layout som dock vägs upp av jävligt många kloka ord.

2009 blev det lite bättre men då missade jag att köpa till alla. Så jag hoppas att julen 2010 ska bli fantastisk! Alla klappar är inköpta, nu gäller det bara att ta sig ner till Gotland där mina renar och den röda mössan väntar på mig.

Såhär såg paketen ut då. Varför Maja inte fick sitt paket för är fortfarande ett olöst mysterium.
Hon kanske får det i år om hon är snäll. Hon fyller ju år också. Mycket med det där.

Det kändes även bra att min fotolärare sa "otroligt" om mina nattbilder, inte för att han är fotograf, eller för att han är lärare utan för att jag helt enkelt respekterar den mannen.

Nu är jag klar med lektionerna för den här terminen, men tyvärr har jag fortfarande uppgifter kvar att göra + några som sträcker sig över lovet, men det ska nog gå bra. Hårt jobb i helgen och båten ner till Gotland på onsdag och återigen få kyssa den gudabenådade marken.

Fast på samma gång känns det lite tråkigt att åka härifrån när jag just har börjat att bli vän med några från den kursen jag läser nu. Idag till exempel satt jag och diskuterade Mando Diao och Sugarplum Fairy med en tjej i klassen som sett Mando typ 10 gånger och Sugarplum nästan lika många gånger. En gång såg hon till och med båda på samma kväll. Det var i Göteborg, Sugarplum spelade på Sticky Fingers medan Mando spelade någon helt annanstans. Ibland får man ihop sådana där magiska kvällar.

Jag hade helt missat att Mando Diao hade spelat in en MTV Unplugged-skiva så jag blev helt överlycklig när jag såg det häromdagen. Det gjorde helt klart den här veckan!

Ett givet köp. Jag längtar efter brevbäraren varje dag. Att Ray Davies är med och spelar min favoritlåt med The Kinks "Victoria" gör ju inte saken sämre.

---

Jag blir lite nostalgisk av att sitta uppe för sent och skriva långa blogginlägg. Det var ju så allt började. En liten kille med en hunger för att skriva. Kanske inte alltid bra eller kort och koncist utan istället långa inlägg skrivna med hjärtat om allt och inget.
Jag har snart haft bloggen i tre år, det måste väl nästan göra mig till en veteran? I vilket fall som helst så fortsätter vi ett tag till.

Min stora idol, i klass med Noel Gallagher. Ingen skriver musik som Plura Jonsson.

En stor inspirationskälla som jag precis har börjat bekanta mig med. Jag längtar tills nästa gång jag får se han.
Troligtvis i april.
Gå in på Spotify och lyssna på Eldkvarns "Vid Världen Ände".

Magasinlayout-uppgift från skolan.

Men ingen hänger läpp över det, istället hoppar, dansar och ler vi.

Så Mycket Bättre kan mycket väl vara det bästa vi sett i svensk tv på 2000-talet. Eller, nu skriver jag ju det här strax efter den här veckans program där min favorit, min kung, min stjärna, mitt allt, Plura Jonsson stod i centrum.
Hans stil och musik har gjort att jag inte längre är rädd för att bli gammal, jag har lämnat ångesten bakom mig och vandrat ut som en lugnare man, eller pojke på väg mot att bli en man.

Jag var ute och sprang tidigt ikväll så att jag skulle ha orken att gå ut och fota senare inatt, synd bara att stjärnhimlen är borta och utbytt mot någon slags artificiell orange himmel. Så nu ska jag bara avsluta mitt arbete här, ta en bit pepparkaksdeg och fira den andra advent en dag för tidigt. Sån är jag.