Världens bästa instrumentala låt från ett av världens bästa band.
Den gick på repeat när jag åkte hem.

Och visst är det skönt att vara hemma igen.

Helvetet är inte en dålig plats att vara på. Det är inte en AC/DC-konsert heller, det ska gudarna veta!

Förutom kön, den var inte så himla rolig. Jag har fortfarande ont i arslet!

Men det var trevligt att sitta där med Jimpa, Maja och Mickan. Robin tittade förbi ett tag, sen kom Andrea och sen kom Johan och Timgren och vi gick in genom Stadions portar. Det kändes som att vara hemma. Borta bra, men hemma bäst, är så sant som det är sagt. Jag ska ju tillbaka till stadion på lördag.

Hardcore Superstar var kanon som förband, jag hoppas att dem någon dag kan vara huvudakt på en sån stor arena. Stället exploderade när de avslutade med "We Don't Celebrate Sundays Anymore!"

Men det var inget emot explosionen som kom när The Rock And Roll Train kraschade in på scen.

Jag och Jimpa brände iväg direkt, lämnade våra kamrater bakom oss. De måste verkligen bli bättre på att hänga på till nästa gång. Tyvärr var konserten exakt som de två tidigare jag varit på, inget fel med det, det är en grym show. Men någon överraskning hade inte skadat. Jag och Jimpa höll på att få både den ena och den andra blåtiran när killar på två meter dansar med armbågarna ut från kroppen + hoppar runt som jag vet inte vad. Även de här stora killarna som tacklar och håller på, var ju nästan så att jag fick men över att vara på en hårdrockskonsert. En tjej hamnade under en kille på över 100 pannor, såg sjukt obehagligt ut, men hon verkade klara det bra.

Efter "Let There Be Rocks" kanske lite för långa gitarrsolo begav vi oss tillbaka till de andra och andades ut. Där träffade vi även en liten lirare vi träffat tidigare under konserten, han var typ 40 år, 1.50 lång och långt brunt hår. Vi träffade han första gången när vi nästan var längst fram och här var han igen. Han, jag och Jimpa visste vad som väntade, alla vi tre tog på oss solglasögonen, Jimpa greppade micken, jag plockade luftgittaren och den här killen tog luftbasen, sen brände vi av "Highway To Hell" och "For Those About To Rock (We Salute You)", det var fantastiskt. Jag vet inte vart annars man skulle möta på sånna gubbar.

Efter konserten så skippade vi efterfesten, skönt nog! Jag hade kollapsat. Så alla drog hem till sitt. Jag och Jimpa irrade runt och letade efter rätt buss och till slut hittade vi rätt, sen var det raka vägen ut till Norrviken och sova av sig konserten och se lite på klassiska Stockholm Live-avsnitt. Sov ungefär 4 timmar innan det var dags att ta sig tillbaka till Uppsala, väl där så hade Richard kommit, sjukt trevligt! Inte träffat karln sen förra sommaren. På eftermiddagen så skulle jag åka tillbaka till Stockholm och se Mando Diao, hela min kropp sa "nej", men jag visste vad jag ville. Resan dit var omtumlande. Den brukar ta 45 minuter, nu tog den två och en halv timme! Jag var tvungen att hoppa av i Märsta, ta ett annat pendeltåg till Solna, ta en buss därifrån till T-banan i Solna, innan jag äntligen kunde andas ut. Mötte upp Jim, tog buss 47 ut till Grönan, den var fullpackad. Jag fattar inte hur folk i Stockholm överlever med den där kollektivtrafiken.

Grönan var fint, tyvärr han vi inte åka något, men förhoppningsvis så ska vi dit i sommar. Istället ställde man sig direkt i klumpen framför scenen och bara väntade på att Mando Diao. Det var värt väntan och de 159 kronorna i inträde. Älskar verkligen att se dem, de är lätt Sveriges bästa liveband. Ser verkligen fram emot ett nytt album från grabbarna i år.

Håll blicken kvar i skyn // David R.