Jag fastnade inte för deras musik då men genom åren har den växt på mig. Det började med en liten smygflörtning med "Eli, The Barrow Boy" för att sedan inleda ett förhållande med "The Crane Wife pt. 3", för att slutligen landa i ett giftermål med 2011 års bästa låt: "June Hymn" från det fantastiska albumet The King Is Dead.

Efter det tog det bara fart och fantastiska låtar fyllde mitt liv.

The Decemberists är ett band som rör sig fritt inom en mängd olika genrer, de gör som man bör och kör på det som känns rätt. Det är en vild blandning av indie, barock pop, alt. country och rock av alla dess arter: konst, progressiv, folk.

Det finns uptempo rocklåtar som talar om hopp ("This Is Why We Fight"), bittra epos ("The Hazards of Love pt. 4"), glada poplåtar ("Sons & Daughters") och episka livelåtar ("The Mariners Revenge Song") där publiken blir en viktig del av låten för att bygga stämningen. I den ovannämnda låten ska de skrika av rädsla och låtsas bli svalda av en gigantisk val!

Mitt i allt det här står Colin Meloy som en indie-dirigent av guds nåde, med en fantastisk känsla för melodier blandat med "hyper literära"-texter (som Spotify uttrycker det). Han verkar alltid vilja bredda sig och Decemberists musik för att inte bli placerad i ett fack. Det gör The Decemberists till ett av de roligaste banden att lyssna på, man vet inte vad som väntar, inte ens vilken genre, men man blir alltid hänförd över hur fantastiskt det låter.

Nästa gång: Tallest Man On Earth