Måste tipsa om den fantastiska, 18-åriga, Nottingham-sonen Jake Bugg.

Trots sin ringa ålder har han redan hunnit med att spela på Glastonbury, varit förband åt både The Stone Roses och Noel Gallaghers High Flying Birds och droppat årets skönaste citat i NME då han förklarade vad hans skiva fyllde för funktion:

 

 

 

 

  Tallest Man On Earth eller Kristian Mattson som han egentligen heter slog ner som en akustik trubadurbomb 2008 med det tokhyllade debutalbumet The Shallow Grave.
Med fantastiska låtar som "I Wont Be Found", "Honey Wont You Let Me In", "Where Do My Bluebird Fly", och mina personliga favoriter "The Gardener" och "Into The Stream". Den sistnämnda som vi fick höra redan två år tidigare på hans första självbetitlade EP.

Med stämningar på gitarren, utförd med skräddarsydd precision och en ljus Dylan-röst levererar han moderna folkvisor med ett nostalgiskt skimmer över sig.
Cirkeln slöts snabbt, Tallest Man On Earth vars musik hämtar inspiration från folkmusikens förlovade land blev snabbt populär på andra sidan Atlanten och likt Mobergs utvandrarna satte han kursen västerut ett öde som han delat med First Aid Kit som är en annan av Sveriges många folkpärlor.
Han blev förband till en annan hyllad artist, Bon Iver, som just precis också hade släppt sitt debutalbum For Emma, Forever Ago. Som likt Tallest Man On Earth hittade en musikalisk framgångsformel i en unik röst och speciella stämningar på gitarren.
Medan Bon Iver fortsatte att experimentera på sitt nästkommande självbetitlade album, fortsatte Tallest Man On Earth att utveckla sitt akustiska sound på sitt andra album The Wild Hunt, Ep:n Sometimes The Blues Is Just A Passing Bird och nu senast på sin tredje skiva There's No Leaving Now.

Han har spelat mer i USA än han har spelat här hemma i Sverige men nu är han påväg tillbaka då han nu i vinter gör vårt avlånga land lite varmare då han spelar 4 gånger här.
Förhoppningsvis får jag vara på plats och välkomna leksingen hem, vilket skulle vara en ära då hans musik har lärt mig att alla problem snart kommer att vara borta då de oftast bara är en passerande fågel.


The Gardener


The Dreamer


Into The Stream


I Wont Be Found


Like The Wheel

 

Jag fastnade inte för deras musik då men genom åren har den växt på mig. Det började med en liten smygflörtning med "Eli, The Barrow Boy" för att sedan inleda ett förhållande med "The Crane Wife pt. 3", för att slutligen landa i ett giftermål med 2011 års bästa låt: "June Hymn" från det fantastiska albumet The King Is Dead.

Efter det tog det bara fart och fantastiska låtar fyllde mitt liv.

The Decemberists är ett band som rör sig fritt inom en mängd olika genrer, de gör som man bör och kör på det som känns rätt. Det är en vild blandning av indie, barock pop, alt. country och rock av alla dess arter: konst, progressiv, folk.

Det finns uptempo rocklåtar som talar om hopp ("This Is Why We Fight"), bittra epos ("The Hazards of Love pt. 4"), glada poplåtar ("Sons & Daughters") och episka livelåtar ("The Mariners Revenge Song") där publiken blir en viktig del av låten för att bygga stämningen. I den ovannämnda låten ska de skrika av rädsla och låtsas bli svalda av en gigantisk val!

Mitt i allt det här står Colin Meloy som en indie-dirigent av guds nåde, med en fantastisk känsla för melodier blandat med "hyper literära"-texter (som Spotify uttrycker det). Han verkar alltid vilja bredda sig och Decemberists musik för att inte bli placerad i ett fack. Det gör The Decemberists till ett av de roligaste banden att lyssna på, man vet inte vad som väntar, inte ens vilken genre, men man blir alltid hänförd över hur fantastiskt det låter.

Nästa gång: Tallest Man On Earth

Fantasiskt bra.

Men den stora nyheten med det här inlägget är att jag inte längre finns exklusivt på blogg.se, jag har även letat mig till Myspace och nu senast så har jag konverterat till Facebookismen, som alla andra. Jag har sålt ut, men inget ont som inte för något gott med sig.

Efter den lyckade kvällen bar det av till Uppsala där kollektivet väntade med en fulltankad bil som var redo för avfärd mot Karlstad. En roadtrip alltså, vilket är det närmaste vi har kommit fyllesnacket om en roadtrip genom Usa. Alltid trevligt med besök, speciellt när kollektivet flyttar västerut för en helg.

Jag har även snubblat in på myspace, nu äntligen! Två låtar ligger ute, två demos rättare sagt då de är ganska amatörmässigt inspelade. Men förhoppningsvis ska det bli bättre då min gamle gode vän Backman har en liten hemmastudio som jag hoppas få hyra, givetvis med han som producent/tekniker/lite-allt-möjligt, för just nu känner jag mig lite vilsen. Men det är skönt att äntligen få spela in lite material, totalt spelades 6 låtar in, jag siktade på 11 men några fick gå bort på grund av tidsbrist och borttappade texter och ackord. Men i övrigt känns det mycket bra, ett steg i rätt riktning förhoppningsvis.

Just nu gillar jag post-Oasis bandet Beady Eye's singel The Roller. Den svänger verkligen. Jag börjar tro att det är sån här musik Liam har velat göra hela tiden, han verkar lite mer tillfreds i alla fall, fast det kanske mest beror på att broder Noel är borta vad vet jag. Jag blev positivt överraskad av den här låten, trodde att det skulle vara ett fake-Oasis som skulle göra comeback men det känns som att alla medlemmar fick större frihet efter att Noel försvann och han har ju velat göra sin sologrej i typ 70 år så det är ju kul att bandet "splittras" åt de hållen de vill.

Den här toksnygga gadden tillhör Maja Ström vars enda tidigare erfarenhet med Gadd och Gaddar var en flört med någon Jonathan Gadd för ett X antal år sedan. "Times They Are A-changin'" är en fantastisk låt av favoriten Bob Dylan, låten innehåller även den bästa texten som någonsin har skrivits alltså är texten idealisk att tatuera. Kunde inte ha gjort det bättre själv.

Man blir ju själv sugen på att gadda sig och jag har tänkt lite på det i helgen och jag har kommit fram till den mest idealiska tatueringen för mig är:

Liksom påminner mig om mitt hem som jag älskar, äkta Gangstastil, står upp för gamla BVG-gänget som sprang runt med attityd och gjorde gatorna osäkra. Peace.

1988 släppte Bruce Springsteen en av de bästa live EP:erna någonsin Chimes of Freedom. Den släpptes i samband med en turné för Amnesty Internationals Universal Declaration of Human Rights som då hade funnits i 40 år. Titeln är tagen från Bob Dylans låt med samma namn som även The Boss gör en cover av. Man blir nästan patriotiskt när de här amerikanerna sjunger om frihet. EP:n avslutas med en av de vackraste versionerna av Bruce Springsteens kanske bästa låt Born To Run. Det är bara Bruce, en gitarr, ett munspel och en fantastisk publik.

Tallest Man On Earth är en stor inspirationskälla. Just nu så är han nog den bästa artisten vi har i vårt avlånga land. Gitarren spelar i perfekt harmoni till hans unika röst. Det är fantastiskt hur bra någonting kan låta utan en massa effekter. Jag rekommenderar starkt hans Walk The Line.

Inatt lyckades jag pussla ihop en låt som heter Everythings's All Right Tonight. En kort, akustisk, Born To Run-doftande låt som handlar om att komma ur gamla vanor och flytta hemifrån.